Linsa - mot bättre vetande

Keplerspekulationer - can´t help myself

2009-07-27T18:36:00.003+02:00

Jo jag läste Lars Keplers Hypnotisören i helgen. En typisk sträckläsningsdeckare som är trevlig underhållning en dag på stranden. Men vill man hitta saker man inte gillar så är det inte svårt. Jag återkommer i det ärendet, men först spekulationer.

Det kom bara plötsligt för mig när jag läste chatten på TV4 att det var skådespelaren Jonas Karlsson. Ålder familj och bostadsort stämmer. Skygg och nervös, jorå. Erfarenheter från förlagsbranschen, japp. Insikter i polisarbete? Hans fru är journalist och som skådespelare med de roller han spelat är det väl inte otänkbart. Möjligen finns en bristande ödmjukhet som det skulle kunna falla på, men det kan ju bara vara irritation över att ha blivit sågad av GW (det verkar lite så). Han ligger på Bonniers förlag, är en fotbollstok och är rimligen filmälskare om han är skådis.
Det är ett långskott, men kom ihåg var ni läste det först...

Åh käre tid vad sorgligt - Lennart Persson är död

2009-05-19T10:02:00.005+02:00

Mitt musiklyssnande genomgick en revolutionerande förändring våren 2004. Då fick jag en av de bästa böcker jag nånsin läst i min hand. "Feber två- sånger om Kärlek" var en födelsedagspresent från en god väninna som visste precis vad jag behövde där och då.

Lennart Persson skrev om sina favoritssånger om Kärlek och han inte bara skrev underbart bra, underhållande och entusiasmerande. Låtarna var dessutom helt fantastiska och gick rakt in i mitt hjärta. Så gammal jag var, så var det första gången i mitt liv som jag insåg vidden av vilken tröst musik kan vara. Och hur levande man kan känna sig av att lyssna på en riktigt jävla bra låt med själ. Jag fortsatte botanisera bland Perssons favoritlåtar, hittade andra låtar han tipsat om och var till och med nere i hans skivbutik "Musik och Konst" i Malmö och köpte fler fantastiska skivor. En av gångerna var han själv i butiken och jag - som hade feberboken i väskan- funderade över om jag skulle berätta för honom om hur mitt musiklyssnande påverkerats av honom. Men jag var feg, blyg och mesig och brydde mig inte om det.
Det ångrar jag förstås nu.

Jag hoppas att du träffar alla de stora där uppe Lennart, och att de vet vilken ambassadör du var för dem och deras musik långt efter deras död. Idag plockar jag fram Feber-boken igen och läser om den. En gång till.

Satan så svängigt Sara!

2009-04-06T10:31:00.002+02:00

Jag gillar alltid Sara Löfgren, och nästan allra mest när hon är med i Så ska det låta. Hon kan allt, hon är helt tonartsoberoende och känns alltid överlycklig över att få vara med.
Och när hon rockades loss i Zeppelins "Rock ´n´ Roll" i fredags så fick jag rysningar.
Efteråt kom jag på mig själv med att sitta med ett löjligt brett leende på läpparna.

Ni vill jag bara se det där youtubeklippet hela tiden och inte behöva jobba alls....

Varför dissar alla fattigbloggen?

2009-03-25T11:43:00.003+01:00

Jag är inget fan av Aftonbladet eller kvällstidningar överhuvudtaget, och läser följaktligen väldigt lite av vad som står i dessa "blaskor". Men av en tillfällighet ramlade jag över Jessica Ritzéns fattigblogg där hon försöker leva på socialbidrag en månad och bloggar om det.
Och jag fastnade.

Jag tycker att det är intressant att höra vilka reflektioner en medelklassjournalist gör när hon plötsligt ska vända på slantarna. Och jag tycker att det är extremt intressant att läsa alla kommentarer som detta tilltag genererar. Man får små doser av en värld som man tack och lov inte är en del av. Och även om man verkligen vet att man är priviligerad som slipper leva på A-kassa, socialbidrag eller studiebidrag eller föräldrarna så blir det på något sätt mycket tydligare och mer konkret när man läser alla inlägg.
Och det skadar inte om man tillhör mediamedelklassen.
Det skadar inte någon överhuvudtaget tänker jag, skapar bara en ökad förståelse.

Men döm om min förvåning när jag inser att mediamedelklassen sågar fattigbloggen jämsmed fotknölarna. Johan Croneman i DN och Karin Olsson i Expressen gör gemensam sak idag och de verkar tycka att Jessica Ritzén gjort sig skyldig till något oerhört klandervärt. Både Olsson och Croneman har tips på vad Ritzén borde gjort istället som hade varit bättre. En kollega till mig var också mycket kritisk, efter att ha läst DN (inte efter att ha läst bloggen). Och jag tänker: Vore det inte bra om de själva gjorde det som de tycker att Ritzén borde göra och låter Ritzén göra det som hon har valt att göra? Finns det verkligen något sätt att uppmärksamma det här problemet som är dåligt? Och så tänker jag; har de läst kommentarerna? Och om de har det, hur kan de säga att det inte tillför något att läsa dem?

Och till sist; inte tror de väl att Ritzén tror att hon verkligen vet vad det innebär att vara fattig. Men likaväl som att hennes socialsekreterare har provat att leva på socialbidrag en månad för att veta vad hon snackar om, är det väl bra att en medelklassjournalist provar en månad för att se vad det väcker hos henne. Jag sällar mig till gruppen som säger well done Jessica Ritzén!

En första klassens kalkonsändning

2009-02-12T09:42:00.004+01:00

Det var faktiskt nästa lite synd om Eurosportgänget i samband med gårdagens träningslandskamp mot Österrike. Det är väl inte överdrivet ofta som de är den enda kanalen som sänder en match och man kan gissa att de såg sin möjlighet att visa tittarna vad de går för.
And boy, did they...

Rent tekniskt var det ett skämt: Tyskt ljud ovanpå det svenska, svenska kommentatorer ovanpå en intervju med Olof Mellberg och helt jävla undermåligt intervjuljud. Markus Rosenberg "försvann" så fort han vred minsta lilla på huvudet och Roland Andersson försvann helt och hållet. Dessutom gick ljudet från kommentatorns hörlurar igenom hans mikrofon och ut till oss som lyssnade. Så jävla oproffsigt.
Och på tal om kommentatorerna. De hade INTE sin bästa dag. Jag törs gissa att Christer Mattiassson inte gjort många matcher som expertkommentator, och att han kanske inte heller kommer att göra så många till. Att det kan bli klyschigt och ibland obegripligt när man kommenterar sport är ju ingen nyhet, men det här... Alltså jag önskar att jag kom ihåg allt.
Det var nåt om bollen som skulle in och ut och sen in igen och det var nåt om att Berg och Rosenberg inte var rätt val som anfallspar eftersom de var snabba och tekniska och just när man hämtat sig från nåt obegripligt så var det dags för nästa.
Det var ju en jäkla tur att man i alla fall fick se två snygga mål...

Oh no, Settman gör en Jihde

2009-01-20T14:45:00.003+01:00

Man tycker ju att Peter Settman (eller svt-cheferna) borde ha lärt sig av misstaget med namnen Jihde. Den som alla kramar och älskar för stunden, blir lätt ett kräkmedel om man inte vet när man ska sluta. Jag avgudade till exempel Jihde när han var ny på svt, men fick så småningom en kraftig överdos. Med Idol blev det sen bara FÖR mycket och nu zappar jag bort honom när han dyker upp i rutan.

En annan Peter, Harrysson, var jag så trött på att jag hade accepterat Loket som ersättare när Settman tog över Så ska det låta. Och uppenbarligen kände en stor del av svenska folket likadant. Men nu... Nu vill man skrika högt så fort man ser såskadetlåtadansbandskampenidrottsgalan-Peter.

Allvarligt talat; Det finns väl för i helvete någon mer programledare att skaka från inom Public Service-TV:n förutom Settman (och Luuk) Måste man överdriva så förbannat att man till slut bara vill kasta alla jävla Peter från kaknästornets topp?
Change TV-chefer, CHANGE!

Marklund-debattens sneda fokus

2009-01-20T14:24:00.004+01:00

Det har visserligen redan skrivit tusentals inlägg i frågan, men jag måste ändå formulera min åsikt. När det gäller sanningshalten i Gömda så anser jag egentligen att inte att man kan bli så upprörd över om allt inte är sant. En roman är en roman är en roman och det viktiga är ju ändå att boken är bra, eller hur?

Men det som stör mig är att Liza Marklund har byggt stora delar av sin karriär på den här boken och den fasansfulla berättelse den är. Hon har gjort politik av en historia som uppenbarligen inte är helt sann, utan att någonstans ens antyda (vad jag sett och hört) att historien bara är BASERAD på en sann historia, eller hur hon nu uttrycker sig. Hon har liksom inte bara skrivit boken och sedan gått vidare, utan hon har använt storyn om och om igen. Det gör det hela ganska tveksamt tycker jag.
Dessutom har hon ofta gjort ett jävla nummer av hur noga hon gör research, något som jag även i andra sammanhang noterat inte är helt med sanningen överensstämmande.
Jag jobbade för ett antal år sedan på en nyhetsredaktion som är omskriven i hennes böcker, och fördomarna och okunskapen kring hur denna redaktion (som alltså inte är en kvällstidning) jobbade var helt hårresande. redaktionen hade en ganska central roll i storyn och det hade varit väldigt enkelt att ställa några frågor om hur man jobbade, men det var uppenbarligen inte gjort. Efter det slutade jag helt läsa hennes böcker för jag blev så störd. Man får gärna hitta på, men då ska man inte ge sken av att man är noga med research. Tycker jag.

Sen tycker jag att bloggosfären har gått completely overboard och är djupt oroad över det uppdämda hat som finnas där. Minsta misstag verkar ge bloggvärlden blodvittring och sen är allt tillåtet. Måtte man aldrig bli måltavla för det....

Den raka kommunikationens baksida

2009-01-08T16:13:00.002+01:00

Jag har ett stort dilemma.

Jag tycker att det är sketaviktigt (för att prata sydsvenska) att ha en rak kommunikation med människor, inte minst när jag arbetar. Jag säger vad jag tycker och tänker på ett så klokt och samlat sätt som jag bara kan utan att mesa runt och slingra mig.
I alla fall är det vad jag själv tycker. Jag hatar hyckleri, missförstånd och informationsmissar och gör allt jag kan för att minimera detta inslag i min relation till andra människor. Det torde vara överflödig information att säga att det är en ganska viktig egenskap när man arbetar som arbetsledare i kommunikationsbranschen.

Nu till mitt problem.

Alltför många människor i min omgivning tycker inte att detta är det rätta sättet att kommunicera. De vill bara prata om det som är positivt och undvika allt jobbigt, eller så är de bra på att ha åsikter om andra men värdelösa på att andra har åsikter om dom.
Själv vill jag verkligen bara att det vi gör ska bli så bra som möjligt och jag vill gärna tro att jag är ganska bra på att ta när folk är raka mot mig.
Men det här att folk är så jävla känsliga och inte kan ta minsta lilla konstruktiva kritik utan att bli sårade eller gå i försvar det gör mig helt stressad. Jag vill inte vara en ond bitch som sårar folk. Jag vill bara att folk kan diskutera det de gör på ett vuxet och professionellt sätt. Men nu hamnar jag i nåns lags limboläge där jag antingen måste hålla käften och kväva mina ambitioner, eller känner mig som en häxa som gör folk ledsna. Oavsett vilket av dessa båda det blir så blir jag ledsen själv.
Och det tycker jag faktiskt inte att jag har förtjänat.

Irriterande radioröst i P1 av alla ställen

2009-01-07T19:44:00.003+01:00

Jag är radiot. Jag lyssnar på radio sinnessjukt mycket och det säger väl tyvärr en del om vilket rikt liv jag lever om jag kan lyssna på radio hela dagarna utan att någon hindrar mig.

Hursomhelst så var det inte en självutlämnande bekännelse om mitt patetiska liv det här skulle handla om. Det skulle handla om att jag är kräsen när det gäller radioröster. Det får inte bli för hurtigt, inte hysteriskt, inte saggigt, inte mångordigt, inte krystat, plastigt eller okunnigt. Därför lyssnar jag nästan alltid på P1, framförallt på morgnarna. Men de senaste dagarna har en av deras julvikarier gått mig fullständigt på nerverna. Hon leder ett av Sveriges tyngsta samhällsprogram och låter som att hon försöker dölja sin okunskap med sin sängkammarröst.
Hon lyckas inte och jag blir galen.
Galen av att hon har fått ett jobb som hon inte klarar av (hur gick det till?), galen av att jag inte har något bra alternativ och VERKLIGEN inte vill ha det tyst på morgonen, och galen av att jag verkligen vill höra om den senaste utvecklingen i Gaza. Samtidigt är det ju helt meningslöst att ringa till radion och skälla. Det kommer inte att förändra något, det begriper jag verkligen.
Men ändå. Snälla ta bort henne!

Den där hemska jävla färjan

2008-10-28T18:40:00.002+01:00

Jag gillar inte Finlandsbåtar (eller Ålandsbåtar eller englandsbåtar eller vad fan det nu kan tänkas vara för destination på de där "supa tills jag faller omkull och ragga som besatt-alibina").

Jag har varit på ett par stycken sådana turer, mer eller mindre mot min vilja (en gång i samma syfte som alla andra, fast efter massiv övertalning) och jag är jävligt glad om jag slipper göra det igen.

Nu är det bara det att jag ska på en stor fest som ska vara ombord på en sån där jävla färja. Eller närmare bestämt på exakt samma färja som de spelar in en vissa såpa på. Förra gången det var en liknande fest -ombord på en liknande båt - hade jag visserligen ganska kul, men det gick inte att helt skaka av sig den där finlandsfärjekänslan. (det märktes bland annat på hur dragen jag blev...) Den här gången kommer det att bli ännu svårare att skaka av sig den där känslan eftersom den där färjan har varit det stora samtalsämnet bland TV-tittare och kvällstidningar den sista tiden (blev dessutom omtalad i P1 och parodierad hos Hellenius och Magnusson i TV4...). Varje gång jag försöker kolla på programmet (för av nån jävla anledning gör man ju det ändå) får jag rysningar och måste zappa över. Det är helt förfärligt och jag önskar av hela mitt hjärta att årets fest inte skulle hållas på det där båthelvetet. Vad gör jag till exempel om det är den där hemske bartendern som står i baren? (Slipper bli skitfull eftersom jag kommer vägra att handla....)

Det kommer att kräva en stor portion rätt inställning när jag och mina vänner kliver ombord på den där båten. Lyckas vi med det, KAN det möjligen bli en bra fest, trots allt...

En brutal insikt om mina radiovanor

2008-09-23T08:40:00.002+02:00

En klok människa i min omgivning (okej en terapeut då) hade synpunkter på mina morgonrutiner. "Varför hinner du inte det du vill göra på morgonen, trots att du är en morgonmänniska?" Typ.
Jag vaknar alltså mellan sex och sju varje morgon och börjar jobba klockan åtta. Har tre minuters cykelväg till jobbet, men lyckas ändå aldrig riktigt komma i tid.
Jag hinner dessutom aldrig diska, bädda sängen eller packa lunchlåda.
"Vad är det som sinkar dig?" frågade terapeuten.

Då berättade jag lite skämtsamt om hur jag har rutat in min morgon efter radionyheterna. Jag måste höra ekot 7-7.20, lokala nyheter 7.30-7.38. Däremellan kan det dyka upp ytterligare intressanta saker på radion som gör att jag inte kan gå ur sängen och ge mig in i duschen.
"Så du börjar jobba så fort du vaknar?" Säger hon då.
Jo, det fick jag ju erkänna.
Hur skulle din morgon vara om du inte hängde upp den på de där radiotiderna?" frågade hon.
Och plötsligt, som ett slag i magen, insåg jag att det jag koketterat med och kanske rent av nästan skrutit med som ett tecken på min ambition, i själva verket är en allvarlig störning som saboterar den så viktiga starten på min dag.
Så nu ska jag bara lyssna på radio i köket.
Tänkte jag.

Höjden av impopularitet

2008-09-05T11:11:00.002+02:00

Efter att ha tagit del av både demokraternas och republikanernas konvent kan man konstatera att John McCain har ägnat sig åt den ädla konsten triangulering (i princip att sno en konkurrents politiska i dé och göra den till sin). Även han pratar nu om CHANGE och nu slåss han och Obama om vem som kan åstadkomma den bästa formen av CHANGE.

Och man kan ju i all stillsamhet konstatera att det måste vara det ultimata beviset på hur kapitalt George W Bush har misslyckats. Att det bästa sättet att vinna presidentvalet på anses vara att garantera att det inte blir som det är idag.

Tough shit, Mr Bush.

SVT:s överdoserande av PO Enquist

2008-09-05T10:59:00.004+02:00

Allvarligt talat, snackar folk inte med varandra på SVT eller.
Jag tittade högst slumpmössigt på TV igår och zappade mest runt.
Och faktum är att jag hittade PO Enquist som pratade om sin självbiografiska bok "Ett annat liv" överjävlaallt.
Han var hos Linda Nyberg i morgonsoffan, hos Beppe Starbrink i Gokväll och sen ytterligare en gång hos Daniel Sjölin (som redan exponerats i MÄNGDER av trailers där han får säga "vad i helvete är det här för bok egentligen").

Själv undrar jag hur i helvete SVT:s bokningar fungerar.
Finns det ingen samordning whatsoever?

Bland det roligaste jag har sett

2008-07-18T11:24:00.005+02:00

Ibland fastnar jag fullständigt framför Youtube.
Och jag gissar att jag inte är ensam.
Ibland hittar jag också klipp som är så satans roliga att jag inte fattar att de har kunnat finnas på tuben i flera månader utan att jag upptäckt dem.
Så är fallet med nedanstående klipp.
De sändes i den amerikanska TV-showen Jimmy Kimmel vid två olika tillfällen i våras och hänger ihop med varandra.
Ettan är sjukt rolig, och tvåan är fantamej ännu roligare.

Har du inte sett dem så Have Fun!

I Del 1 sjunger Sarah Silverman att hon "Is fucking Matt Damon" i en video med Damon himself

I Del 2 svarar pojkvännen Kimmel med att han is "fucking Ben Affleck" i en video där såväl Affleck som en mängd Hollywoodkändisar medverkar

Det är så mycket som är kul med detta. Att få Damon att vara med för det första.
Och att sen komma på en replik som är ännu roligare och ännu mer kändisspäckad. (Och Josh Groban i ett sånt sammanhang, det är så ljuvligt!) Och sen att de sjunger fuck så ofta att det amerikanska censursystemet bokstavligt talat står med brallorna nere. För att inte tala om "We are the world"- parodin.
Det är hur festligt somhelst.

Och nu har det hela blivit Emmynominerat (del 1 tror jag).
Ja, jag blir bara lycklig, helt enkelt.
Fucking Hilarious.

En underbar sommmarkväll i läsandets tecken

2008-07-18T09:54:00.002+02:00

Vi har bildat en väldigt seriös läsecirkel.
8 personer är vi och eftersom vår första bok var Orhan Pamuks Snö, så kallar vi oss smart nog för Snöflingorna. Igår hade vi en mellanträff för de som inte är på semester och uppdraget var att plocka med oss ett gäng av våra favoritböcker för att tipsa kamraterna.

Så igår åkte vi till ett hus på landet, satt på verandan och käkade mackor i solnedgången och läste högt ur våra favoritböcker. Det var heaven, och en inspiration inför fyra låånga härliga semesterveckor då det ska läsas av bara satan.

Följande böcker rekommenderades

M:
På Chesil Beach, Ian Mc Ewan
Hummelhonung, Torgny Lindgren
Du sköna nya värld, Aldous Huxley

A:
Märk Världen, Tor Nörretranders
Våld, Joyce Carol Oates
De kanske lämpade, Peter Hoeg

L:
Gregorius, Bengt Ohlsson
Montecore, Jonas Hassen Khemiri
I en klass för sig, Curtis Sittenfeld

I:
Den vite mannen papalagi, Söderhavshövdingen Tuavii

Åtminstone fem av ovanstående kändes som måsteläsaböcker och om man dessutom lägger till högen av bokreainköp som jag ännu inte hunnit läsa, (samt de tre bäcker som jag just nu har på gång) så känns det som att man kommer att ha att göra på semestern....

Skulle tro att jag börjar hitta tilbaks nu

2008-07-17T16:13:00.002+02:00

Efter en dryg månad (tänk, det är ofta ungeför vad det tar innan jag tröttnar) inser jag nu att Facebook är sådär kul. Det finns förstås en del fördelar (som att få små ögonblickbilder av hur ens vänner har det via statusuppdateringar). Men sanningen är nog ändå den att antingen har folk redan tröttnat, eller så använder de Facebook på ett sätt som jag inte alls är intresserad av. Konstiga applikationer och tester är inget för mig, och framförallt är jag helt ointresserad av att ha en lista på hundratals personer som jag vill (i värsta fall inte vill, men inte vågar säga nej till) ha kontakt med. Så jag skulle tippa att jag sakta men säkert kommer att återvända till denna blogg där jag kan skriva av mig enligt ett koncept som jag vant mig vid och gillar.
Så var det med den Facebook-perioden.

Hans och sin och en språklig upprättelse

2008-07-17T16:11:00.001+02:00

Den senaste tiden har jag reagerat över något skumt som håller på att hända med vårt språk. Alltsom oftast hör jag något som får mig att tro att mitt ganska pålitliga språkliga gehör har börjat svikta. För inte kan man väl höra språkliga fel så ofta om de egentligen inte är rätt?

Det handlar om hur "sin" verkar ha försvunnit som possesivt pronomen.Man hör till exempel: "Han gick hem till hans mamma". Och jag tänker, till vems mamma? Det som menas är förstås han gick hem till SIN mamma. Och det där har stört mig så kopiöst. Det är ju en sak om lite språkligt fattiga tonåringar gör fel, men när man hör det i radio och TV då börjar man ju undra. Har nåt gammal språklig sanning som jag fått med mig från grunden, visat sig vara fel? Så var det ju med "Han är lika gammal som mig" som man ju snabbt fick lära sig skulle vara han är lika gammal som JAG (är).

Hursomhelst, efter att ha våndats kring detta (jo, jag har faktiskt gjort det) så hörde jag till min glädje att det eminenta programmet språket i P1 hade uppe ämnet. Och det visade sig att jag - förstås - hade rätt, men att den andra varianten tydligen har blivit så vanlig att den knappt längre kan ses som fel. (Det var ju visserligen ingen god nyhet)Nu kan jag i alla fall andas ut. Det är helt okej att använda detta reflexiva possesiva pronomen, precis så som jag alltid gjort. Puh.

This is an announcement....

2008-06-10T17:09:00.003+02:00

Med skammens rodnad på kinderna erkänner jag högst motvilligt att jag nu har kapitulerat för Facebookhysterin. Jag sätter en viss ära i att ha väntat tills efter hypen lagt sig, men det kan ändå inte helt ursäkta detta svaghetstecken från min sida. Men jag kom helt enkelt på att Facebook är jättebra om man som jag har majoriteten av sina vänner utanför staden man bor i.

Om man bortser från detta undantag så är jag faktiskt annars en ganska principfast person...

Nåt slags ljus i tunneln

2008-05-03T14:44:00.002+02:00

Nej, jag tog inte livet av mig. Men det var helt allvarligt ett tänkbart alternativ.
Klockan fem på morgonen var jag utmattad och helt förtvivlad. Hade så ont att jag tror att jag är traumatiserad för livet. Jag åkte in till akuten igen och där tog de tack och lov hand om mig. Jag fick smärtlindrande sprutor, lugnande medicin och tegretol i stora doser. Tegretol är tydligen det enda som funkar på nervsmärtor om jag fattade det hela rätt. Så jag fick stanna kvar på sjukhuset (är bara hemma på permission) medan de hittar den ultimata lösningen på mitt problem. Det hela kallas i alla fall trigeminusneuralgi, och är en relativt ovanlig åkomma. Sen har de sökt orsaken till varför jag har drabbats av det, och det visade sig vara ett mysterium i sig, men där går faktiskt gränsen för hur privat jag vill vara. På tredje dagen kunde jag i alla fall äta fast föda, men jag har fortfarande kraftiga biverkningar av medicinen och är yr och trött om vartannat, och gör inte mycket mer än att sova.
Men tack gode gud, smärtan är över. Och måtte jag aldrig behöva uppleva den igen.
För den som är nyfiken kan man läsa vad wikipedia skriver om sjukdomen.
Nu är jag trött igen. Dags att sova....

Skratta eller ta livet av sig, det är frågan

2008-04-25T19:09:00.002+02:00

På akuten konstaterade man att jag förmodligen har nån nerv som är skadad. Går att behandla med nån sorts medicin som min ordinarie läkare måste ge mig. (vad bra att det är fredagkväll...)
Under tiden fick jag Tramadol, en medicin som tydligen ska hjälpa bättre än citodon mot den typen av smärta. (citodon hjälper alltså inte alls och jag har haft vatten i munnen konstant sedan kl fyra. Klarar inte ens 15 sekunder utan). Illamående som fan efter fyra citodon och två panocod och nästan ingen mat idag, så ville jag läsa på lite om Tramadol. Visade sig att det är mer eller mindre förenat med livsfara att kombinera med en annan medicin som jag äter (som inte är kopplat till denna åkomma). Så nu sitter jag här med tre sorters receptbelagda mediciner men har så ont att jag inte förstår hur det här ska sluta. Hur ska jag kunna sova med vatten i munnen, liksom...(dessutom hjälper det sämre och sämre för varje minut som går)
Vad är det egentligen jag ska lära mig av det här???

Akuten nästa...

2008-04-25T16:27:00.002+02:00

Jo, jag fick sova i tre timmar. Det var underbart. (eller rättare sagt hur vet man det, man känner ju inte det, det enda man vet när man vaknar är att det gått tre timmar och att nu börjar helvetet igen).
Man får ju "bara" äta 8 citodon om dagen, vilket gör att jag behövde vänta en stund på nästa dos. Men det gick inte. När citodonet släppte brakde helvetet loss och det enda som funkar är att sitta med kallt vatten i munnen. Helt sinnessjukt.
Jag är helt färdig. Har knappt sovit, knappt ätit och har bara ont ont ont. Alltså vi pratar "kan inte sitta still måste bara gå runt och skrika" - ont. Förutom att jag är så trött och har så ont i huvudet att det blir ett helvete att skrika.
Så nu ringde pappa till sjukvårdsupplysningen, som absolut tyckte jag skulle åka till akuten. Rara pappa kastade sig därför i bilen och är nu på väg att hämta upp mig för att köra mig till akuten.
Det här är faktiskt förmodligen det värsta jag har varit med om.

Hur många grader kan det bli i helvetet?

2008-04-25T09:51:00.003+02:00

Man brukar ju säga att det finns grader i helvetet.
Jag har fattat vad det betyder nu. Och upptäckt ett riktigt dilemma.
Man vet inte hur många grader det kan bli.
Häromdagen (eller var det veckan, jag börjar tappa tidsbegreppen) skrev jag att jag var i helvetet, på grund av en kombo av förkylning, magkatarr och tandvärk. Så småningom försvann förkylningen och magkatarren och jag kände mig genast mycket gladare.

Men efter att ha haft två dygns konstant tandvärk (kommer i attacker ungefär var femte minut) och sovit ungefär fyra timmar är jag nu övertygad om jag hamnat i ett helvete där det är några grader värre. Ingen vet vad smärtan beror på (bettskenan har jag kunnat ha en natt, sedan blev tandvärken så olidlig att jag inte kan ha den på), dubbla Panocod (fortfarande inte mina...) hjälper bara måttligt, och när jag ringde käkkirurgen för råd igår så trodde de att jag helt enkelt måste stå ut med skenan i 5-6 veckor (!!!!) tills den börjar hjälpa. Och efter en natt då jag sov i två minuter, gick runt i lägenheten och grät i två minuter, sov i två minuter osv... blev jag vid femtiden desperat och ringde sjukvårdsupplysningen så att de kunde "godkänna" ett besök på akuten (det ska tydligen vara så). Men då fick jag bara veta att där fanns ändå ingen tandläkare... Och man hör ju själv hur löjligt det låter "hej, jag behöver komma in akut för jag har sån jävla tandvärk"... Sissy.
Så jag tog en ny dos panocod och lyckades faktiskt slumra en stund. Klockan åtta hängde jag sen på låset hos min stackars tandläkare som ju är helt förtvivlad över att han inte förstår vad som pågår. Han skrev en remiss till käkkirurgen och skrev ut ett gäng citodon (kompisens panocod börjar ta slut...). Så nu ska jag vänta igen, på en ny lösning på denna hemska situation. Och hoppas att citodon är snäppet bättre än panocod.
Att jobba är inte ens att tänka på, så nu är det är bara att vandra runt i lägenheten och försöka få tiden att gå. Av nån anledning gör det mycket ondare när jag ligger ner, vilket ju också är lite av ett problem med tanke på hur sinnessjukt trött jag är. Jag behöver få sova!!!
Som sagt, det finns grader i helvetet...

Tre dygn utan värktabletter

2008-04-20T12:09:00.002+02:00

Vill också bara för den som undrar säga att jag nu levt utan värktabletter i tre dagar. Det är med andra ord väsentligt myckt bättre med min konstiga tandvärk, om än långt ifrån normalt.

Hammerfall, Cans och Körslaget

2008-04-20T11:56:00.002+02:00

(Man vet att det går utför när man sitter hemma och kollar på Körslaget en lördagkväll...)

För fem-sex år sedan var jag på mitt livs första Festival, Sweden Rock i Norje utanför Sölvesborg. På en av konserterna (Talisman tror jag visst att det var) så blev plötsligt kamraterna runt mig alldeles till sig och började viska med varandra: "Kolla vem som står bakom oss, det är Oscar i Hammerfall!!". Jag förstod då att det hunnit hända en del på hårdrocksscenen sedan jag senast var en del av den (tidigt 90-tal). Inte ens om mitt liv hängde på det hade jag kunnat känna igen Oscar i Hammerfall...
Sedan dess har Hammerfall blivit större och större och är ju utan tvekan ett av våra mest framgångsrika metalband både nationellt och internationellt. Och även om jag numera både känner igen musiken och Oscar så är det inte många i vårt land som skulle känna igen ens sångaren Joakim Cans om så deras liv hängde på det. Och än mindre skulle de tycka att Hammerfall och deras musik eller medlemmar skulle vara något som intresserade dem.
Tills för tre veckor sedan.
Då fanns han plötsligt där i våra TV-rutor i både Körslaget och Så ska det låta och nu visar han hela svenska folket (den del som inte redan visste det) att hårdrockare är både asduktiga musiker och sköna människor.
Nu vill jag att Team Cans ska vinna hela klabbet och att Hammerfall ska få en ännu större publik.
Go Cans!

Tandvärk kapitel 4

2008-04-14T20:25:00.002+02:00

Den provisoriska bettskenan sög fett.
Kompisens Panocod gjorde mig något mindre desperat, men samtidigt oroad över hur mycket medicvin jag proppar i mig.
Återbesöket hos tandläkaren idag var en besvikelse.
Fick tjata mig till pencillin (jag är numera övertygad om att jag drabbats av en käkledsinflammation, men tandläkaren är inte alls lika övertygad), och gick bet på att få receptbelagd värktablett.
Provade ut en riktig bettskena som jag får tidigast om en vecka. (tandläkaren är numera övertygad om att den är lösningen på alla problem)
Tills dess hoppas jag på penicillinet, fortsätter tjuväta panocod, och har allvarliga problem med att slutföra en arbetsdag (utan panocod tokig av smärta, med panocod, dåsig, trött och illamående).
En kollega påminde mig som tröst att det finns ett ljus i slutet av VARJE tunnel.
Fan tro´t.

Jo, jag var ju förresten i Spaninen

2008-04-14T20:04:00.006+02:00

Jag var i Spanien över påsken (vilket tyvärr har överskuggats lite av de senaste veckornas sjukdomselände). En av eftermiddagarna åkte vi på
vinst och förlust ut på den spanska
vischan. Vi tänkte ta en genväg på väg hem från en badort och hamnade in the middle of nowhere. Utan karta och helt övertygade om att en spansk bonde skulle anklaga oss för att köra på en privat väg. Men vi kom lyckligt hem och fick bland annat några sköna bilder från en av alla apelsinodlingar som vi passerade på färden.

Vädret denna sista vecka i mars var helt fantastisk, och det var sol så gott som hela tiden. Vi badade till och med vilket inte hör till vanligheterna i mars. Samtidigt fick vi rapporter om hur folk härhemma skottade snö för allt vad tygen höll och då stod skadeglädjen högt i tak vill jag lova...
Varje morgon åt vi frukost i soluppgången ute på altanen. Och menyn var densamma varje dag: Havregrynsgröt med mjölk och sjukt mycket färska jordgubbar. Ett av våra mål under veckan var att masskonsumera jordgubbar och vi åt totalt 4 kilo under veckan.

Berg och Uggla - TV-favoriter

2008-04-12T13:31:00.003+02:00

Fredagkvällarna har blivit en kväll då man bara vill kolla på TV. Igår hade jag två timmars ren lycka framför TV:n och det är ta mig fan inte speciellt ofta det händer. (jag lyckades till och med glömma den hemska tandvärken lite då och då...)

Så ska det låta har varit en favorit i alla år hos mig, och det blev definitivt inte sämre när Peter Settman tog över. Och igår kan vi möjligen ha sett världshistoriens bästa program.
Fyra fantastiska sångare, med brett kunnande och många texter i huvudet. Molly Sandén var helt oerhört bra, Erik Sgerstedt visade sig kunna en massa sköna gamla soulklassiker (som han gjorde asbra) och Nannes version av Hurt visade att hon kan så mycket mer än att stampa i scengolvet och bränna i för kung och fosterland. Sagolikt bra!

Var fan är mitt band var ett program som jag fastnade framfr av en slump (är inget Uggöa-fan egentligen) och dagen efter kom jag på mig själv med att återberätta hela programmet för några kompisar när jag var på middag. Det är nyskapande TV, hur otroligt det än kan verka. Jakten på det perfekta hotellrummet, samtalen i bilen, och fredagsgroggen på slutet... Kanon!

Berg flyttar in lät som en kul idé, även om jag kanske tyckte att det första programmet var sådär.. Berghagen känns lite ospännande tycker jag. Han kanske är så genomtrevlig och "happy go lucky" som det verkar, men det är som sagt inte så spännande. Salming och Berg i fjällen däremot, det var ju en helt annan sak. Varken hon eller han väjde för de svåra frågorna, och när de pratade jobbiga grejer på slutet så var det bara bra och rörande och inte alls sökt eller tendensiöst. Det bara var där, som den naturligaste sak i världen. Skitbra. Programmet är dessutom behgligt nog klippt så att man känner att det finns tid att prata. Berg är ingen pretentös programledare som vill få in så mycket smarta frågor som möjligt, oavsett vad intervjupersonen svarar, utan hon verkar verkligen vara där för att prata och för att få veta.
(Jag undrar väldigt mycket över hur svårklippt det är. Det måste finnas grymt mycket material att plocka av.) Slutligen tycker jag Berg ska dubbelkolla med Luuk ifall hon verkligen har frikort på Depp. För säkerhets skull....

Tandvärk, kapitel 3

2008-04-12T13:15:00.002+02:00

Var hos tandläkaren i torsdags igen. Han är nästan lika förtvivlad som jag och verkar ha haft samma naiva tro som jag att det skulle försvinna om man inte låtsades om det.
Nu lanserar han mer och mer teorin att jag pressar tänder, vilket jag ju varit inne på ett tag nu. Men han vill inte göra en bettskena förrän han är helt säker så han gjorde en provisorisk bettskena till mig som jag ska ha som test över helgen. Tog på den så fort jag kom hem från jobbet, men hade asont, och fick ondare av skenan tyckte jag.
När jag vaknade på fredagsn tyckte jag däremot att det kanske var lite bättre, men så lurad jag blev. Igår eftermiddag slog den satans värken tillbaka med full kraft, och nu har jag ännu ondare, och i princip hela tiden. Dessutom hjälper inte Panodil alls, så jag smygtog till och med en Ipren, trots risken för återkommande magsmärtor. Inte heller det hjälpte.
Idag fick jag tipset av en kompis att det kanske kunde vara käkledsinflammation och faktum är att jag känner mig rätt säker på det nu. Jag pressar säkert tänder också (det är väl det som har lett till inflammationen) men något är jävligt vajsing i min mun, den saken är klar.
Så nu ska jag försöka stå ut till måndag så jag kan få nån slags antibiotika eller starka värktabletter eller vad fan som helst. Det här suger.
Big Time.
BIG TIME.

För mycket av det onda...

2008-04-12T13:13:00.003+02:00

Jag hittade en gammal text som jag skrev när jag var frustrerad på mig själv (för ovanlighetens skull....) Den håller i alla väder känns det som.

Man tänker för mycket.
Det är synd för man har som allra roligast när man inte gör det.

Man bryr sig för mycket om vad andra ska tycka om det man gör.
Det är onödigt, med tanke på hur sällan folk bryr sig om det man gör.

Man gråter för lite.
Det är märkligt eftersom man egentligen mår som allra bäst när man har gjort det.

Man klagar för mycket.
Det är korkat med tanke på att det enda man egentligen kan påverka är hur mycket man klagar

Man pratar för mycket.
Det är jobbigt för efteråt inser man att man hade fått veta mer om man höll klaffen.

Man vågar för lite.
Det är snudd på patetiskt eftersom man verkligen vet att man egentligen har så lite att förlora.

Man äter för mycket.
Det är idiotiskt med tanke på att man vet att det inte hjälper.

When it rains it pours

2008-04-09T08:36:00.004+02:00

(VARNING! Detta är ett långt kverulerande inlägg som bara handlar om elände, krämpor och mediciner. Jag märkte att det var lättare att hantera eländet när jag fick raljera över det och gotta mig lite i det)

Nä, han hittade inget. (detta är ett fortsättningsinlägg) Den stackars tandläkaren lade pannan i djupa veck och förstår inte alls varför jag har så ont. Han kallade in en kollega att kolla och spekulera och det hela slutade med att de slipade ner en del av en tand som möjligen gav upphov till smärtan (eftersom jag uppenbarligen pressar tänder nuförtiden). Två dagar ska jag avvakta och sen får jag komma dit igen om det inte har hjälpt. Jag är hoppfull. Not.

Det hela resulterade i att jag lätt maniskt fick storshoppa på apoteket och leta receptfria magsårsmediciner som möjligen kunde hjälpa (sjukvårdsupplysningen hade rekommenderat pepcid Duo, vilket fick mig att mitt i natten cykla till jobbet och rota fram just den från vårt välförsedda medicinskåp. Tyvärr hjälpte det inte alls). Dessutom skulle jag hitta en värktablett som både var effektiv och skonsam mot magen (jag hade ju tyvärr knaprat Ipren i den naiva tron att den var en sån sort) och helst skulle den kunna kombineras med nån slags smärtlindring mot den sjuka hosta och halssmärta som under dagen utvecklades som en sista rest av min förkylning. (jag provade dricka varm choklad mot den såriga halsen, men det visade sig vara mindre bra med tanke på tandvärken).

Halsmedicinen (Mucoangin) var väldigt bra och magkatarrsmedicinen (Omeprazol) var också riktigt effektiv tack och lov. Värktabletten (Panodil) var godkänd. Tyvärr gav min kaffeabstinens (kaffe+magkatarr=inte bra) en så överjordisk huvudvärk att Panodilen inte räckte till. Så framåt åttatiden kapitulerade jag och drack lite kaffe ändå. Vilket inte hjälpte mot huvudvärken, men återuppväckte magsmärtorna.....

Hursomhelst så sov jag faktiskt nästan sju timmar inatt och när jag vaknade var det "bara" tandvärken och ledvärken av att ha legat ner i en hel vecka som plågade mig. Och efter den dag jag hade igår så är det nästan som himmelriket. Tyvärr är ju inte grundproblemet fixat, vilket förstås gör mig fortsatt oroad och frustrerad, men just nu ska jag bara njuta av att jag mår bättre än igår. Och klockan ett ska jag till min doktor som jag tycker så mycket om och som förhoppningsvis kan ge mig nån receptbelagd värktablett som har lite drag och samtidigt är skonsam mot magen. Och lite tröst i eländet.

PS
Jag såg en film igår om en tjej som dog i HIV. Det gav mig lite perspektiv på hur hemskt det är att ha tandvärk, halosnt, huvudvärk och magkatarr. Jag skulle inte hantera en dödlig sjukdom särskilt väl, den saken är klar.

Kafka 2.0

2008-04-08T09:44:00.002+02:00

Jag är i helvetet.
Har legat vaken hela natten och vridit mig i magplågor som jag fått av att ha överdoserat Ipren.
Som om inte det räckte kan jag på grund av magsmärtorna förstås inte fortsätta att äta Ipren, vilket gör att tandvärken som ledde till det för mig ganska ovanliga värktablettintaget nu är det enda som får mig att inte känna magsmärtorna. Tandvärken är helt enkelt ännu jävligare.

Allt detta händer dagen innan jag äntligen ska gå tillbaks till jobbet efter att ha varit hemma med en diffus energidränerande förkylning som inte riktigt ville bryta ut. (Ännu mer parodiskt är det att jag hann vara tillbaks efter en helt ljuvlig semester i Spanien i två dagar innan jag blev sjuk).
Idag är sista dagen jag kan vara hemma utan läkarintyg vilket innebär att jag behöver gå till doktorn för att 1) få sjukintyg, 2) få hjälp med de jävliga magsmärtorna. Tyvärr hade läkaren ingen tid idag, och inte förrän i morgon bitti vet jag om jag kan få en tid i morgon. (nån tillgänglighetsgrej som är bra för det mesta men suger idag).

Men eftersom tandvärken är roten till det onda så måste jag ju även gå till tandläkaren, Problemet är att min tandläkare i flera månader har ignorerat min oro för denna tandvärk. Han lagade en rotkanal i en tand som jag inte har haft ont av alls, och varje gång jag var där under den processen (3 ggr) så påpekade jag att det enda jag kunde tänka på var den hemska tandvärken på andra sidan. Den väcker mig på nätterna och tvingar mig till att gå på värktabletter konstant. Sade jag. Han hittade ingenting, sa han, men har inte ens röntgat mig.
Så jag har förstås undvikit att gå tillbaks till en tandläkare som inte verkar ta mitt problem på allvar och tänkt att jag får börja hos en annan tandläkare. Men tro mig, när man har sovit typ två timmar, hostar som fan, har sjukt ont i magen och en dunkande tandvärk, så är det rätt jobbigt att ragga ny tandläkare. (inte minst eftersom man ägnat en del av morgonen åt att försöka få en tid hos sin läkare). Men är man desperat så är man, så jag googlade, och ringde runt, bara för att hamna hos ursprungstandläkaren igen. Ingen annan verkar vilja ta tag i mitt problem så länge han är på plats. Så nu ska jag vara där om en halvtimme. Arg, ledsen, utmattad, plågad och desperat. Låt mig säga såhär; Jag hoppas att han hittar felet......

Total jävla bokfrossa

2008-03-20T11:57:00.003+01:00

Jag har flippat ut helt när det gäller min bokkonsumtion. Jag läser väldigt mycket och har överhuvudtaget köpt mycket böcker under året som gick. Därför tänkte jag egentligen ligga lågt på bokrean. Istället blev det precis tvärtom. 3 vändor har det blivit. Över 20 böcker för en total summa av 834 spänn. Nu gäller det att de inte blir liggande som förr i världen (då gillade jag idén på att läsa böcker mycket mer än själva läsandet och köpte därför mycket böcker som jag aldrig läste). Såhär blev det i alla fall:

Skuggspel, Michael Connelly
Dödens Stad, Michael Connelly
En lek med eld, Peter Robinson
Skumtimmen, Johan Theorin
Ninas resa, Lena Einhorn
Idioten, Dostojevski
Brott och Straff, Dostojevski
Bröderna Karamazov, Dostojevski
Tidsresenärens hustru, Audrey Niffenegger
Caipirinha med döden, Maria Ernestam
Mr Golightlys semester, Salley Vickers
En möjlig framtid, Alice Hoffman
Snö ska falla över snö som fallit, Levi Henriksen
När jag är hos dig, Linn Ullman
Berlinerpopplarna, Anne B Ragde
Lewis resa, PO Enquist
Vi faller, Pär Östling
Natten innan de hängde Ruth Ellis, Maragreta Strömstedt
En berättelse om kärlek och Mörker, Amos Oz
Tag mig, tag mig med dig, Lauren Kelly

Hälften av böckerna är köpta på ren inuition, så när jag orkar ska jag googla de lite så jag vet vilka som var fynd och vilket som var waste of money.

Konsten att vinna ett vad

2008-03-15T21:11:00.003+01:00

På jobbet satsar vi på melodifestivalen. Det gäller att sätta alla placeringar. 1-10. Så här tippade jag dagen innan festivalen:

Sanna
BWO
Perelli
Bentzing
Sibel
Nordman
Amy
Rongedal
Sjögren
Frida

Efter att ha sett de tio bidragen igen så byter jag plats på Bentzing och Sibel (Satan vad hon imponerar!), och på Rongedal och Sjögren (för han har ju ändå en hel del fans).

I övrigt ångrar jag ingenting, Än.
Med tanke på att en ballad vann i fjol så vore det kanske synd om vi skickar en ballad, men det känns som att det är ett balladår i år. Ballader förenar alla genrer och både Sanna och Sibel ÄGER. Otroligt imponerande sång, skitbra låtar och väldigt geniunt och äkta förmedlat. Jag tror att det blir segerreceptet i år. I övrigt känner jag för ovanlighetens skull att alla mina topp sex skulle kunna funka i Serbien (eftersom man ju aldrig vet vad fan europa gillar). Ska bli mycket spännande att se hur det går. Svårtippat var ordet.

Såg förresten just Björn Gustafssons beatboxnummer. Det är väl första gången som nån uppträtt i TV med ett nummer som är anpassat efter Youtube. Väldigt kul. Carina Berg-låten sjunger jag för övrigt på nästan varje dag. Den är fortfarande oslagbar.

Bara en sak om melodifestivalen

2008-02-25T09:37:00.001+01:00

Det har ju gått inflation i att blogga om melodifestivalen, så därför har jag valt att inte göra det. Men i lördags vände jag mig mot mitt sällskap i soffan och sade "Jag tror minsann att vi just har sett ett stycke TV-historia".
Och då pratar jag inte om Martin Rolinskis Dödshiss.
Inte om Fridas chocktårar.
Eller om Kristians Carolachock.
Jag talar förstås om Björn Gustafssons kärlekssång till Carina Berg.
Helt jävla underbart.
HELT jävla underbart.

(och vill man bli ännu gladare så kollar man in denna länk: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1065831)

Back in the saddle. Not

2008-02-23T14:35:00.002+01:00

Insåg att jag totalt har tappat stinget. Det var veckor sedan jag ens tänkte på min blogg, och ännu längre sedan jag kände lust eller inspiration att skriva något.

Det har varit en lång, lång vinter i år.
Mörkret har satt sina spår.

Vill det sig riktigt väl så kanske de närmsta veckorna bjuder på någon slags vändning.
Eller så är bloggandet över för min del.

Den som lever får se.

Kungsholmsmisshandeln förbryllar mig

2008-01-08T16:32:00.000+01:00

Låt mig först säga att det är helt förfärligt och förjävligt och vedervärdigt att en ung man blir ihjälslagen. Det säger sig självt.

Men det som förbryllar mig med mediarapporteringen kring kungsholmsmisshandeln är att det verkar som om det är första gången i svensk kriminalhistoria som det händer.

Plötsligt rapporterar medierna (alla medier, inklusive de stora radio och tevenyheterna) att en dom ska komma (inte att den har kommit, utan att den SKA komma, det tyder på viss dignitet), man granskar ungdomsvården och hur väl den fungerar (eftersom det förmodligen är den dom förövarna får), och jag måste säga att jag är helt "blown away" (jag tappar till och med mitt modersmål så chockad är jag...)

Tänk om det blivit samma medierapportering varenda gång en ung man blev ihjälslagen. Tänk om vi granskat ungdomsvården, missbruksvården, eller kriminalvården lika hårt varenda gång något liknande inträffade.

För så är det faktiskt, tro det eller ej.
Det händer. Med jämna mellanrum.
Det drabbar bara andra grupper. Såna som journalisterna aldrig behöver ha med att göra.
Jag mår faktiskt lite illa, när jag känner efter.

Vänta, var inte det finansministern???

2008-01-07T19:57:00.000+01:00

Såg ett klipp från Robert Aschbergs karriär i Carin 21.30. Klippet avslutades med att Robban - troligen i ett avsnitt av Diskutabelt - frågar en ung man vad han skulle göra om han var statsminister. "Jag skulle inte göra ett jota", svarar den unge mannen, som bara syns i rutan i en bråkdel av en sekund. Men jag hinner tänka: "Vaffan, det var ju Anders Borg". Sen glömde jag det hela, men så råkade jag zappa förbi reprisen för en stund sedan, och blev helt övertygad om att den unge mannen i klippet är Anders Borg. Och kolla här:
Det var fanimej sant. Hilarious. (eller inte.)

Välkommen 2008

2008-01-06T16:35:00.000+01:00

Nu är julen utstädad, det nya året inskålat (vilket den här gången skedde den 22 dec samt den 4 januari, efterom jag jobbade på nyår) och ordningen är återställd.
Konstaterade -liksom flera andra vänner - att 2007 var lite av ett mellanår och med det i åtanke så har 2008 viss potential att bli ett bra år. Come what May!

Hur bevakad är man egentligen?

2008-01-06T16:11:00.000+01:00

Jag har - som jag nämnt nyligen - hittat en community som verkligen passar mig. Den heter Ilike och där kan man både hitta och dela med sig av musik man gillar. Ett lysande koncept. Man kan också tävla i the ilike Challenge, där man lyssnar på slumpmässigt utvalda låtar och kryssar i rätt alternativ för antingen vilken låt eller vilken artist man hör. Ju snabbare man kommer på det desto fler poäng få man. Jag är förstås helt fast (även om låtarna många gånger är amerikansk musik som jag inte har nån koll på alls), men nu har en oroväckande tanke slagit mig. Vissa låtar/artister dyker upp galet ofta och man undrar nästan om någon försöker indoktrinera en. Man undrar också om artisterna betalar för att få vara med i tävlingen, för det borde rimligen vara väldigt lönsamt för dem att vara ett sådant där band som dyker upp hela tiden. Samtidigt undrar man vilka marknadsanalyser som kan göras utifrån den där tävlingen. registrerar nån databas hur jag svarar. Kör man sedan det mot vad jag lyssnar på och gillar för musik. Och vad skulle de isåfall kunna tjäna på det?
Det är lätt att bli misstänksam i ett kapitalistiskt övervakarsamhälle....

Vad tror man om Barack Obama OCH Hilary Clinton?

2008-01-06T16:05:00.000+01:00

Jag har funderat ett tag nu, och undrar varför ingen nämner det som ett alternativ.
Visst var det så förra gången det var val, att John Kerry och John Edwards slogs om att få bli demokraternas kandidat och när Edwards såg att Kerry skulle vinna så blev han Kerrys videpresidentkandidat. Jag menar alla snackar ju om att Clinton och Obama i grunden har ganska lika program, så varför är det så otänkbart att de gör gemensam sak? Vilken republikan skulle rå på dem om de ställde upp tillsammans liksom?
Nu kanske det funkar så att man inte talar i sådana termer förrän man VERKLIGEN har förlorat chansen att bli partiets presidentkandidat, men man tycker ju att medierna borde ha spekulerat i det. Nåja. Den som lever får se. Jag håller på Obama i alla fall även om jag är lycklig så länge demokraterna vinner.

Facebook- I rest my case

2008-01-04T08:27:00.001+01:00

En annan intressant sak är förstås den att alla krönikörer som sammanfattar året som gick ( i alla fall många) konstaterar att Facebook var årets fluga, som man sedan hann tröttna på lika fort.(något jag ganska tidigt konstaterade här, samtidigt som jag ondgjorde mig över att alla så förbehållslöst hakade på trenden) Så här i efterhand kan jag inte annat än att vara stolt över min egensinniga vägran av Facebook.

En skum tillfällighet

2008-01-03T16:17:00.001+01:00

SVT:s stora juldrama om Åågust Strindberg handlade om hur Åågust försökte få sätta upp sin pjäs Mäster Olof på en teater. I huvudrollen: Jonas Karlsson (som för övrigt är en så satans bra skådis). Ett fåtal dagar senare har Stockholms stadsteater en stor annons i DN där man gör reklam för att man sätter upp Strindbergs Mäster Olof. I huvudrollen; Jonas Karlsson.
Interesting.

En ny passion

2007-12-21T09:26:00.000+01:00

Jag har hittat en ny passion som just nu känns ännu roligare än att blogga.
Jag försöker fortfarande få häng på hur allt funkar och har mycket kvar att lära, men om man är intresserad av musik och/eller är nyfiken på vad det är jag hellre gör än att blogga (förutom att jobba, vilket i ärlighetens namn är huvudskälet till att jag inte bloggar), så kan man titta in här .

Nummer 301

2007-12-03T11:16:00.000+01:00

Förra inlägget var mitt 300:e på denna blogg och man kan nog i och med det konstatera att jag när det gäller bloggande har visat en ihärdighet som är långt utöver det vanliga för min del. Det har gått tre år sedan mitt första inlägg, och framförallt så har jag skrivit varje månad i snart två år. Det hade jag aldrig trott när jag började, jag såg det hela som en fluga som jag snart skulle tröttna på. Men bloggen fyller en funktion, det är ganska uppenbart. Och även om det nu gått ett tag sedan jag skrev, så finns det ingen direkt anledning att tro att jag ska tröttna den närmsta tiden.
Jag ska bara ta mig igenom den intensiva period som just nu gör mitt liv helt upp och ner. Nya arbetsuppgifter har gjort att både min energeriförbrukning och energiproduktion ser helt annorlunda ut (hur flummigt låter inte det?) och det gör att jag lägger min kraft på helt andra saker än innan. Framförallt sitter jag framför datorn tillräckligt på arbetstid och vill inte sitta där även när jag kommer hem (och tiden/behovet att skriva på arbetstid är dessutom högst begränsat). Dessutom är jag så galet trött att jag är överlycklig om jag kan hålla mig vaken till klockan nio på kvällarna.

En chockkonsumtion av ljus

2007-11-12T18:05:00.000+01:00

När den värsta paniken lagt sig över att dagsljuset helt plötsligt har försvunnit från den del av ens liv som är fritid, så brukar jag nå en fas då jag nästan hetskonsumerar levandeljus-stämning. Mörkret hinner knappt lägga sig (och jag hinner knappt få av mig kappan) förrän hela lägenheten badar i skenet av levande ljus. Som en extra bonus har det äntligen börjat tillverkas alldeles ljuvliga doftljus som man inte alls mår illa utan bara gott av.
Jag hittade några sådana när jag var på Ikea för nån månad sedan (skulle egentligen köpa hem en ny Billybokhylla, men insåg försent att en sån ju inte kan fraktas hem av en person i en helt vanlig personbil, lite snopet....), och köpte ett trepack ljus i glas som luktade vanilj, kanelbulle och chokladkaka (ett av varje sort alltså). När de sedan var slut så bröt stora ljusjakten ut. Jag var på Åhlens, Hemtex, Duka, Indiska, Rusta, Ica, ja, typ överallt, men ingenstans fanns några trevliga doftljus (inte heller så mycket ljus rent allmänt i de färger som jag har i mitt hem, vilket var lite av en chocker, för jag trodde att vinrött och olivgrönt var rätt inne...). Så trots bakfyllan och sömnbristen så stannade jag på IKEA på vägen hem från Malmö. Och jävlar vad det shoppades ljus! Jag köpte helt ärligt ljus för 500 spänn, och det blir en hel del kan jag säga. Men åååh vad mysigt det är! Det luktar vidunderligt och ser så hemtrevligt ut att jag aldrig vill lämna hemmet. Jag vill bara sitta min korgstol och sticka och lyssna på klassisk musik (vilket inte är riktigt sant, för efter en stund brukar jag tröttna och sätta på lite hårdrock/jazz/soul, eller så slår jag på P1, eller läser en bok, eller sätter på TV;n. Men ljusen består i alla fall....). Tänk att nåt som är så mysigt kan blir så förfärligt tråkigt efter några månader. Det är en gåta.... Men så är det ju, så därför är det lika bra att njuta medan tid är.

Lön för mödan

2007-11-11T18:20:00.000+01:00

När jag nåddes av budskapet att Quireboys skulle göra tre spelningar i Sverige vidtog jag genast de nödvändiga åtgärderna för att kunna se dem. Jag bytte jobbhelg, raggade sällskap och sovplats och på Dagen D körde jag sedan (efter att ha ringt in en hjälte som fick ladda mitt döda batteri) efter en seg och långtråkig dag på jobbet de 14 milen till Malmö.

Och visst är det rätt kul hur man liksom ibland bara bestämmer sig för att något är värt en massa tid, energi och inte minst pengar (jag mutade till exempel soffägaren med en biljett till konserten).

Det var överhuvudtaget en väldigt trevlig kväll. Man kanske inte kan anklaga oss för att vara Wild and Crazy, men så är heller ingen av oss är tyvärr varken rockstjärnor eller 25... Men vi åt gott (indiskt), drack öl, talade om livet och världen och avslutade kvällen med en drink i Hiltons hotellbar (vilket ju onekligen var en kontrast till det hårt rockande KB). Bonafide (som var förband) var en väldigt positiv överraskning och KB är ju alltid KB.

Men det som ändå gjorde mödan värt, det var de magiska 20 minuterna i slutet av Quireboys konsert, när det blev elektriskt. Allsången, pianot, stämningen, munspelet och Spikes helt osannolika utstrålning (trots att han var full som en polispatrull) fick mig att försättas i trance.
De där minuterna så fanns bara jag och bandet på scenen och livet kändes helt fulländat.

Varför är det så svårt att komma ihåg att man nästan aldrig betalar ett för högt pris för de där små ögonblicken av lycka? (Jag kan till och med acceptera att jag helt oförtjänt blev riktigt bakfull)

Så barnsligt förväntansfull

2007-11-10T13:18:00.000+01:00

I somras skrev jag lyriskt om hur Quireboys helt otippat kom att bli min bästa konsert på årets Sweden Rock. Så gissa hur glad jag blev när jag såg att de skulle komma tillbaks till Sverige! Så nu har jag bytt bort ett jobbpass, hittat två fullgoda ersättare till min ordinarie hårdrockkompanjon (som för tillfället befinner sig bland olivträd och K-pistar i en palestinsk by) och väntar nu med spänning på att kvällens konsert på KB i Malmö ska börja. (samt att dagens jobbpass ska ta slut och att min bil ska starta utan att jag behöver be grannen komma ner med startkablar. Jag hade glömt lampan på i bilen. Korkskalle.)

Såhär skrev jag föresten om Quireboys när jag listade årets Best of Sweden Rock:

Quireboys: Så här var det; Det var sista kvällen. Vi var trötta, slitna och inte minst så infernaliskt varma, för det var en sjukt varm dag. Men så småningom vaknade vi till liv och hade en alldeles bedårande förfest vid tältet. Och det var ärligt talat lite tungt att tänka att man skulle in på området igen. Scorpions lockade inte. Motörhead har man sett flera gånger och besvikelsen över Aerosmith satt kvar som en tagg. Men envisa jag hade en känsla av att jag ville se Quireboys, det gamla rockenrollbandet från 80-talet som jag vagt mindes lite av sen jag såg dem i Globen tillsammans med Poison och Whitesnake. Förutom W som skulle se Hinder, så gick resten av gänget på Motörhead, men M och jag knödde in oss i Gibsontältet för att se Quireboys. Och vilken lyckokick! För det första kunde man ju många fler låtar än vad man hade en aning om (I don´t love you anymore, Hey You, 7 ´clock), för det andra var publiken helt salig och sjöng med i allt. Sångaren Spike såg härligt förvånat lycklig ut. De kunde ju likagärna varit bortglömda, men det var de sannerligen inte. Spikes sköna raspiga röst, svänget och PIANOT och förstås den helt osannolika stämningen gjorde otippat det här till årets bästa konsert på Sweden Rock 07.

En annan grej om Schenströmaffären

2007-11-08T10:34:00.001+01:00

På middagen igår pratade vi - förstås - om Schenström/Pihlblad-historien. (det blev sent...)
En sak man undrar är förstås vad man har för kultur inom TV4 om det

1) är okej att dricka alkohol med uppgiftslämnare. (vilket fler förstås har påpekat för längesedan)
2) är okej att lämna en ren spritnota till företaget och få dem att betala. Vad får reportern att tycka att det är okej? Hur tänkte han? och varför?

Det har kanske inte undgått någon att jag är journalist, vilket även övriga sällskapet på middagen igår var (och har varit i allt mellan sex och trettio år). Ingen av oss skulle komma på tanken att göra så. Vi jobbar visserligen inte på de stora redaktionerna i Stockholm, men för oss är det en fråga om etik hur nära man kommer sina uppgiftslämnare. Börjar man dricka vin ihop, då har man för längesedan passerat gränsen i min värld. Och om man mot all jävla förmodan skulle vara så dum att man satt på krogen med en uppgiftlsämnare så inte fan hade man gått till chefen med kvittot. Förbannat märkligt, måste jag säga.
Eller så är jag kanske bara en oskyldig och naiv lantisjournalist som inte fattar hur det funkar i den stora världen. Tack för det i såfall.

Äntligen fick jag öppna skumpan!

2007-11-08T10:17:00.000+01:00

Ända sedan nyår har det stått en skumpaflaska (som förstås inte är riktig skumpa, men ni fattar grejen) i mitt kylskåp. Nånstans fram i mars-april började jag umgås med tankar på att göra något annat, med mitt (jobb)liv än vad jag gör idag, och på något sätt blev den där skumpaflaskan en påminnelse om det. Jag bestämde mig för att den skulle öppnas, när det var klart hur mitt nya jobbliv skulle se ut.
Sen har det varit ovisshet, nya bud, väntan, ånger, frustration, hopplöshet, mer väntan och till och med en hemsk släng av värdelöshet inblandat, men skumpaflaskan har stått orörd.
Jag började sänka ribban för vad som skulle få mig att öppna den där flaskan, och eftersom det under resans gång dök upp ett alternativ som innebär nya uppgifter men samma arbetsplats, så bestämde jag mig för att ett positivt besked i det ärendet skulle räcka för att få öppna flaskan.
Inte minst eftersom min egen inre process fram till beslutet att söka det jobbet (ett arbetsledande jobb) var något att fira i sig.
Och nu är visserligen inte papprena påskrivna, men alla inblandade är överens i allt väsenligt och eftersom en del utbildningsdagar väntar nästa vecka så har jag faktiskt gjort min sista arbetsdag på den nuvarande positionen.
Så när jag skulle till en kompis på middag igår tog jag helt sonika med mig fulskumpan och skålade för min nya jobbframtid med middagssällskapet.
Med skräckblandad förtjusning åser jag nu framtiden och hoppas med varje fiber av min kropp att den här förändringen visar sig vara precis vad jag behöver.

Den superskumma Schenströmaffären

2007-11-05T13:46:00.000+01:00

Jag såg Agenda-reprisen när jag var hemma på lunchen.
Maken till krystad ursäkt för att få visa Afonbladets smygtagna bilder på Schentröm/Pihlblad får man leta efter. Helt jävla obefogat och virrigt rep.

När jag sen "knuffade" Schenström/Pihlblad så hittade jag ett initierat inlägg där Virtanen (vem annars) berättar att Pihlblad är gay och Schenström är gift. Så plötsligt blir storyn ännu märkligare. Varför talar man inte om det? Oavsett hur relevant det påstådda hånglet är i sammanhanget så är vi inte dummare än att vi fattar vad Aftonbladet ville få oss att tro när de publicerade bilderna. Så varför inte upplysa folk om att våra fantasier är osannolika. (Typ...)

För övrigt såg jag Parlamentet igår och fick en riktig insikt signerad Johan Glans: Om vår säkerhet vid en krissituation hänger på en sketen statssekreterare så har vi väl ett jävligt större problem än om hon var full eller inte.

Snacka om att den här storyn har blivit märkligare än märklig.
Det känns som att "nu sätter vi dit den där Schenström, för vi lyckades ju aldrig med den förre statsministerns statsekreterare....."

Eller vad är det jag missar?

Ett litterärt bakslag

2007-11-05T13:30:00.000+01:00

Jag slog på stort när jag var i Stockholm häromveckan och köpte två inbundna böcker på en och samma gång. (Bengt Ohlssons "Hennes mjukaste röst" och Joyce Carol Oates "Svart Flicka, Vit Flicka")

Inköpen var min belöning till mig själv för att jag hittat tillbaka till läsandet de senaste åren. Jag ansåg att man absolut får köpa relativt dyra böcker för pengar som man kanske tidigare köpte öl för. Insåg också hur kul det är att läsa sprillans nya böcker när "alla" snackar om dom.

Men.
Bengt Ohlsson-boken (som jag började med eftersom jag fullkomligt ÄLSKADE Gregorius) är tyvärr en seg jävel och jag har inte haft ro att läsa så långa perioder som jag tror att den kräver. Alltså blir resultatet att boken aldrig tar slut, samtidigt som jag inte heller riktigt har samvete/lust att börja med ytterligare en bok. Jag brukar parallell-läsa en deckare, (minst) men när jag började med en häromdagen (Leif GW Perssons Samhällsbärarna som jag köpte för 20 spänn) så tyckte jag att även den var lite seg, så jag körde fast där också.
Så min litterära belöning blev istället ett ok och den senaste Bengt Ohlsson-boken som jag längtat så efter ligger nu på mitt nattduksbord som en ständig påminnelse om att jag övervärderade mitt bokslukeri.
Så snopet.

Svartjobbarfenomenet i rampljuset

2007-11-05T10:21:00.000+01:00

Det är inte utan att småle som man tar del av de senaste dagarnas nyväckta debatt kring vilka moderata partiarbetare som har betalt för svarta tjänster.
Vilken uppståndelse det blir över något som vi ju alla vet förekommer inte bara bland toppmoderater... Missförstå mig inte, jag är en sann välfärdskramare och när det gäller svartjobb är jag moralist ända ut i fingerspetsarna.
Jag tycker att alla som ägnar sig åt det (köper eller utför) sviker hela det välfärdssystem som vi och våra förfäder lagt så många år på att lägga grunden till (och som de flesta av oss ändå verkar vilja skörda frukterna av så mycket det bara går).

Därför tycker jag att det är jätteintressant och bra att ett samhällsproblem som berör så många av oss, för en gångs skull också berör/påverkar politikerna. Det brukar vara det absolut bästa sättet att få till stånd en förändring. Att en generell åtstramning av skattesmitandet och en ökad lojalitet mot systemet sedan skulle kunna ge pengar till verksamheter som toppmoderaterna aldrig någonsin behöver utnyttja får man kanske bara se som en bonus.

Luuk + Magdalena Graf =skitbra TV

2007-11-05T08:22:00.000+01:00

Ja, jag skrev ju bara häromdagen om hur bra jag tycker att Luuk är nuförtiden, och igårdagens avsnitt av Videokväll hos Luuk i SVT lade han in ytterligare en växel tycker jag. Hans och gästen Magdalena Grafs (Graafs?) klubb för inbördes beundran var söt, men fick kanske lite väl mycket plats, annars satt jag som klistrad. Hon var så skitbra, bjussade på sig själv, svarade ärligt och gripande när hon kunde, men sade också ifrån när hon inte hade något svar. Hon pratade själv om att hon har självdistans, och det må jag säga! Att kunna sitta och snacka om alla olika saker som hon gjort och stå för allting så rakt av utan både reservationer och bitterhet, det var riktigt imponerande. Och Kristian Luuk väjde inte för någonting. Han hängde fast i hur han inte fick ihop de olika bilderna av henne och hans egen drivkraft att få veta och förstå gjorde att det blev en av de bästa intervjuerna jag sett på mycket länge.
Bonus var det förstås att fru Hedman visade sig vara gammal hårdrocksbrud, samt att hela familjen faktiskt på riktigt varit på husvagnssemester i fyra veckor i somras. Så jäkla coolt!

Nån har lagt tillbaks bilderna......

2007-11-03T16:21:00.000+01:00

Döm om min förvåning när jag upptäckte att någon lagt de senaste bilderna i en dold liten mapp som var lite svår att hitta. Ibland händer märkliga saker... So now I give you; My Hometown!

Utsikt från en uteservering inne i stan, en kväll i mitten på augusti

Skogen på berget typ 500 meter från där jag bor, i förrgår

Bibblan! Stans snyggaste och bästa hus, både ut och invändigt. För att inte tala om konceptet...

Kanske min favoritvy;Det fina fina slottet och den anrika båten

Och så om man vänder på sig så får man se det här. Bibblan skymtar i bakgrunden

Vattendraget känner alla till som kan hallands åar, det är den andra söderifrån...

Satan och alla andra svärord

2007-11-03T16:09:00.000+01:00

Jag har ju köpt en digitalkamera. Det glömmer jag rätt ofta.
Häromdagen kom jag på det, tack och lov och gick ut och tog en hel hoper underbara oktoberbilder. Jag tänkte att jag skulle lägga upp dem lite fint här på bloggen, men på något sätt så har jag lyckats använda fel program eller nåt, så nu finns inte bilderna i min dator. Tyvärr fick jag också för mig at jag skulle passa på att radera alla typ 300 bilder som jag hade i mina kamera, så nu är ALLT borta. Dessa rasande vackra bilder på min stad och naturen, som jag tänkte framkalla och sätta upp på väggarna hemma.
Jag säger bara fan i helvete (och skriker samtidigt högt, dunkar huvudet i väggen och river ner ALLA böcker från min bokhylla, i alla fall i tanken)
Skit också.

På pluskontot kan jag säga att itunes valde att spela sunshine of your love med Cream just när detta hände, så helt vansinnig kan man ju inte bli då...

Det är ju ändå tur att man har sega dar på jobbet ibland

2007-11-03T14:16:00.000+01:00

Hur skulle man annars kunna hålla liv i sin blogg?

Skitbra, halvtrist, kass, lysande - Luuks ojämna kurva

2007-11-03T12:41:00.000+01:00

Jag lyssnade aldrig på Hassan av någon outgrundlig anledning. Men jag avgudade Knesset.
Jag älskade Sen Kväll till en början, men tröttnade så småningom.
Sen fattade jag ingenting av Goafton Sverige (eller vad det hette), men garvade läppen av mig vid årets melodifestival.
Och nu sitter jag klistrad varje söndag klockan halv sju när Kristian Luuk gör SVT:s för tillfället bästa program.
Förutom att programidén är helt lysande (att låta kända svenska plocka ut ett antal favoritvideor som förändrat deras liv, och använda dessa videor som rundningsmärken i ett samtal om livet), så är gästvalen spännande (Roy Andersson, Magdalena Graf, Annika Lantz, Leif GW Persson tex) och inte minst; intervjuerna är riktigt väl genomförda.
Jag har alltid ansett intervjutekniken vara Luuks akilleshäl, och något får mig att misstänka att även han själv och andra runt honom upptäckt det och förändrat det. Han är genuint intresserad, han frågar ibland de självklara, nödvändiga sakerna, men lika ofta de helt oväntade. Han lyckas dessutom väldigt väl med att intervjua folk som det borde vara väldigt svårt att intervjua eftersom han känner dem privat (Fredrik Lindström och i viss mån Annika Lantz till exempel).

Det är överhuvudtaget väldigt intressant att se vad som händer med folk som byter kanal. Luuk gick till SVT och hittade sig själv, något som även Peter Jihde gjorde en gång i tiden. Nu har Jihde lämnat SVT igen och...ja, man ska ju inte sparka på de som redan ligger. Därför låter jag även Ernst Kirschsteiger ligga kvar okommenterad. Jag nöjer mig med att säga Grattis Kristian Luuk. Och Tack.

Idolantiklimaxet

2007-11-03T12:31:00.000+01:00

(Rubriken är av allt att döma inget egentligt ord, men jag väljer att skita i det)

Jag började titta på Idol 2007 eftersom jag tyckte att det verkade vara sällsynt bra kvalitet på sångarna det här året. Gynning och Berg var ju dessutom jättekul och passade lite otippat väldigt bra ihop. Favoritsångarna var sångerskor (Amanda, Evelina, Patrizia) och jag såg framemot en bra säsonmg av Idol, som annars haft lite svårt att fånga mitt intresse.

Men jag blev rätt blåst, måste jag säga. Om man bortser från det gamla bekanta fenomenet at brudarna alltid åker först, så är det också uppenbart att ingen (nästan ingen) riktigt lyckas leverera när tävlingen väl kom så långt som till fredagsfinaler. Det är ganska svajiga framförande rent sångmässigt, trista scenframträdanden och många gånger helt värdelösa låtval. Jag undrar om de aspirerande artisterna möjligen drabbas av att de måste bredda sig och inte kan waila runt i samma gmla trygga träsk som de gjorde vid uttagningarna. Eller har de dåliga coacher, som inte fattar hur man gör folk bättre?
Eller?
Jag vet faktiskt inte vad fanken som har hänt. Bara att jag inte längre är intresserad av att se vad de har att komma med. Jag tittar hellre på Doobidoo (och hånskrattar när Lasse Kronér kommer med elaka skämt om Peter Jihde).
Dit har man alltså kommit.....
Kanske ska böja supa skallen i bitar på fredan istället...

Och sen göra avbön....

2007-11-03T11:47:00.000+01:00

Så läser man det här, och så vill man kräla i stoftet, säga förlåt för att jag tvivlade, du är fortfarande en gud och det du gör är helt osannolikt viktigt för så många människor som aldrig får sitt problem taget på allvar.
He´s gonna make a major difference, det är jag helt övertygad om.

Nu ska jag svära i kyrkan

2007-11-03T09:59:00.000+01:00

Jag har ju som bekant varit en smula besatt av en viss hårdrockbasist den senaste tiden. En mängd inlägg i ärendet kröntes nyligen av en lång recension av boken "The Heroin Diaries", men när boken väl var läst så lade sig i alla fall en del av min Nikki Sixx-hysteri.
Igår hade jag lite dötid och googlade runt lite mer i ämnet och hittade då en artikel som ställde saker på huvudet litegrand. Jag är fortfarande exceptionellt imponerad av det han gör, och jag tycker förstås fortfarande att han är sexig som hell, och skriver skitbra musik, men...
Som tjej kanske man ska börja fundera lite när man läser en intervju med hans fd fru som berättar en annan sida av historien. Det kallas narcissistic abuse, och handlar om att bli offer för en man som är sjukligt narcissistisk (självälskande). Hela fenomenet och vad det kan få för konsekvenser är naturligtvis intressant i sig, och ger en en och annan tankeställare (även om artikeln är mer är lovligt oprofessionell och partisk). Men en annan sak som gjorde mig lite bekymrad var hur han (Nikki alltså) i rätten tydligen anklagade/påstod/återberättade rykten som handlade om att Donna D'errico sålt sex. Det kan man ju förstå att det inte var kul för honom mo så var fallet, men for gods sake, vi talar om en man som legat med tusentals brudar och öppet berättat hur han gått på horhus och köpt sex åt managers och andra. Så vem är han att moralisera över att någon säljer sex (om det nu ens var vad hon gjorde). Att rockbranschen ofta har en störande kvinnosyn, det var ju ingen nyhet, men jag kanske hade hoppats att Nikki Sixx hade vuxit ifrån den i takt med att han växte upp och blev nykter och klok. Möjligen hade jag fel.
En annan högst störande del i intervjun handlade om att Donna förutom deras gemensamma barn även har en tonårig son vars biologiska pappa är död. Sonen har under de tio år som hon var gift med Nikki sett honom som sin far och Nikki har (enligt artikeln) också sett honom som sin son. Tills skilsmässsan, då han plötsligt bara försvinner ur styvsonens liv och bara är intresserad av sin biologiska dotter. Ooops.
Även solen har sina fläckar, det vet vi ju, men jag hade i ärlighetens namn gärna fortsatt leva i ovisshet. Och nånting säger mig att en stor del av Nikkis fans också får göra det. Jag tror inte att hans exfrus berättelse får riktigt samma genomslag som hans, om man säger så.
Och så vet man ju förstås fortfarande aldrig riktigt vad som är sant och falskt...

Musik, musik och mer musik

2007-10-31T12:09:00.001+01:00

Oj. Det är mycket musik i mitt liv nu.

Under veckan som gick har jag varit på musikal (Little Shop of Horrors), Winnerbäckkonsert (med Abaolone Dots som förband) och dessutom ägnade jag helgen åt att se en konsertfilm (That´s the way it is, Elvis i Las Vegas 1970) och tre musikdokumentärer (Some Kind of Monster om Metallica, You´re gonna miss me om Roky Ericksson och om Motörheads klassiska album The Ace of Spades).

Musikalen var riktigt bra. (Thomas Petersson, Jessica Andersson, Mikael Tornving, Sven Melander, Laila Adele, mfl) Jag har sett ett par av farserna som Thomas Petersson satt upp tidigare, men farser är definitivt inte min grej. Musikaler däremot... Musiken var skitbra! Riktigt duktiga sångare och musiker och väldigt tajt alltihopa. Rekommenderas varmt (även om storyn om den där köttätande växten ju är lite väl fjantig, men man kan inte få allt...)

Winnerbäck, som en gång var min husgud, hamnade jag på av en slump eftersom en kompis fixade in oss på gästlistan. Huvudmålet var att se Abalone Dots (som var jättebra, men hade stundtals dåligt ljud och en jävligt pratig publik), och sen tänkte jag stanna så länge jag orkade för att se Lasse. Jag gillar hans gamla låtar bäst och jag vet ju att de hamnar sist i konserterna. Men jag orkade faktiskt inte stanna. Jag såg en dryg timme, men sedan gick jag hem. Efteråt tänkte jag att det var helt ofattbart att jag gick i förtid från en Winnerbäckkonsert, men tiderna förändras. Det konstaterade även lillebror vars winnerbäckintresse har följt samma kurva som mitt.

Det är bara att inse att jag istället har klivit tillbaka in i hårdrockens värld med stora bestämda kliv. Metallicas "Some Kind of Monster" var utan tvekan den bästa rockdokumentär jag någonsin sett. Helt sagolik!
Dessutom har jag den senaste tiden laddat hem/köp skivor med Rainbow, Aerosmith, Thunder, Kiss, Quireboys, och jag inser till min stora förvåning att jag är mer hårdrockare än jag någonsin varit. Nästa helg ska jag dessutom kolla in Quireboys, Crash Diet och Bonafide på KB i Malmö. Det lär blir en höjdare.

Ett märkligt sammanträffande

2007-10-18T13:04:00.001+02:00

Häromveckan skrev jag om de svarta soulsångerskorna på 60-talet, och hur de var före sin tid vad gäller emancipationen. När jag nu var i Stockholm så kunde jag förstås inte låta bli, utan var tvungen att titta in i min favoritskivbutik som ligger på en tvärgata till Götgatan (precis vid puckeln, typ).

Och där hittade jag två samlingsskivor på temat "I´m a Good Woman, Funk Classics from Sassy Soul Sisters". Två hela skivor med coola soul/funk-låtar från 70-talet av relativt bortglömda men asbra svarta amerikanska sångerskor.
Vilken höjdarskiva! Det svänger nåt grymt och jag dansar nästan varje kväll hemma i lägenheten. Några av favoriterna just nu;

Watchdog - Ann Winley
You're Gonna Miss Me - Ann Sexton
Your Thing Ain't No Good Without My Thing - Marie Queenie Lyons
Running Out - Mable John
Nasty Gal - Betty Davis
Take Yo' Praise - Camille Yarbrough (originalet till Praise you med Fatboy Slim, helt jävla underbar!)

Blast from The Past

2007-10-15T17:23:00.000+02:00

Äntligen!
Nåt datastrul har gjort att jag inte kunnat logga in på två dagar, trots att jag haft så mycket att skriva om (inte minst eftersom jag var i hufvudtsaden hela förra veckan). Frustrerande!

Nu hinner jag bara skriva om en av alla saker jag hade i huvudet.
Min chef kom idag fram till mig med ett lurigt leende på läpparna. Han lade fram ett brev framför mig och frågade om det var jag som hade skrivit det.
Det visade sig att jag hade sökt jobb här redan 1987. När jag gick i andra ring på gymnasiet....Jag har inget som helst minne av detta, men brevet var äkta, no doubt about it. Det var förfärligt, men roligt, att läsa en jobbansökan med så många år på nacken. Till min förtjusning (förfäran) insåg jag att inte mycket var nytt under solen... Märkligt.
(För klarhets vinnande; Det här jobbet har jag haft i elva år, och jag hann med en helt annan karriär innan jag utbildade mig till det jag gör idag. Vilket gör det där brevet extra märkligt.)

Ett eget hus, Guitarhero och Peter Jihde

2007-10-07T10:44:00.000+02:00

Jag gillar att man kan bli solbränd till och med i oktober.
Efter att ha tillbringat hela lördagen på föräldrarnas uteplats (och tagit en lååång promenad vid ån) så upptäckte jag att jag faktiskt blivit solbränd. Det är ju rätt coolt.

Läste ut Karin Alvtegens Skugga, där på uteplatsen. Fan vad bra hon är! Det här kan mycket väl vara hennes bästa hittills. Intrigen är så satans fiffig, och till och med jag - som brukar genomskåda åtminstone en del av intrigen i deckare ganska tidigt - är helt uppsnurrad på läktaren. Hon beskriver människors liv, valen de gör, prisen de får betala, känslorna de känner (och försöker låta bli att känna), så satans bra. En oförutsägbar, insiktsfull, och välskriven roman helt enkelt. Tack Karin!

Igår blev jag kär. I fem underbara kattungar som förmodligen hade fått mig att ge upp min fasta övertygelse att aldrig skaffa katt, om det inte varit för att de redan hade fått hem. Det var ju tur...
Jag blev också kär i huset där kattungarna bodde. En kompis har köpt ett litet (ganska litet) sjuttiotalshus på en kulle i en liten ort utanför stan där jag bor. Det var ett lite eget hus, med små skrymsen och prång på märkliga ställen. Men framförallt är det ju hans alldeles egna hus. Jag blev så sugen på att köpa ett eget litet hus. Att kunna renovera precis hur (och hur ofta) man vill, spela hur högt man vill och ta emot gäster lätt som en plätt. När jag får min feta löneförhöjning (hahahahahaha) ska jag börja fundera på det på allvar.
Gårdagen gav mig ytterligare en ny erfarenhet förresten. Jag brukar aldrig spela TV-spel. Har liksom inte fastnat. Men kompisen L hade GuitarHero, och jäklar vad det var roligt. Efter en dryg flaska vin var man kanske inte riktigt så bra som man kunde varit, men att sitta framför TV:n med en plastgitarr och försöka träffa tonerna i Purples Hush, eller Iggys Search and Destroy, var väääldigt roligt. Minsann har jag inte nån märklig träningsvärk i armarna idag....

På tal om låtar; Jag vill tillägna Idol-Peter Jihde en gammal SKA-låt; The Harder They come, The Harder they Fall...Jag saknade Gynning och Berg, och hoppas för Jihdes skull att det går bättre nästa vecka. Men fan tro´t. Annars känns det ju lite sent att recensera Idol, men jag tyckte att Daniel var fullständigt outstanding, Mattias mycket god två, medan resten inte kom upp i normal kapacitet. Däremot förtjänar Picasso en fet guldtjärna för modet att bryta balladträsket och för sin assnygga T-shirt. Åsså var det rätt att Anastasia rök.

För övrigt kollade jag på Lilla Melodifestivalen i Idols reklampauser, men det var en så plågsam upplevelse att jag inte ens orkar gå in på den (man ska ju vara snäll mot barn... )
Programledarparet Sundström/Zelmerlöf (som ju inte är barn) framförde en så töntig låt att jag nu efteråt bara minns min ångest när jag hörde den.
Ni borde förstås vetat bättre (för att citera en halländsk skald)

Nikki Sixx + Whitesnake = Falskt

2007-10-05T06:13:00.000+02:00

En rolig detalj (för mig personligen) med The Heroin Diaires är förresten att Whitesnake var support till Mötley under större delen av Girls Girls Girls-turnén, som beskrivs i boken.

Whitesnake är enligt min mening världens bästa band. Det var Whitesnake som introducerade mig i hårdrocken typ 1982. Det var Whitesnake som fick mig att åka på min första rockfestival 2003, och det är bara Whitesnakes skivor som jag har komplett på både cd och vinyl. Jag kan lugnt påstå att jag aldrig tröttnar på Whitesnake.

Därför är det så superkul att mannen bakom mitt andra favoritband (åtminstone på den tiden, Mötley har inte följt mig musikaliskt genom alla åren som Whitesnake gjort, men då liksom nu är jag ett stort fan) så genuint hatar Whitesnake. Genom hela boken kommer kommentarer om hur dåliga och hur tråkiga Whitesnake är. Och när jag tänker efter så är det inte så konstigt, Coverdale och Sixx borde rimligen (åtminstone då) vara som oil and water.
Den välartade britten som började karriären redan som 17 åring med att bli sångare i världens största band (Deep Purple), och den obstinate amerikanske rymlingen som ville trotsa alla förbud och bryta ny mark musikaliskt.
Det knasiga i sammanhanget är ju att jag var/är så superförtjust i båda dessa band. Vad säger det om mig?

Nästan lite vimmelkantig av alla känslor

2007-10-04T09:40:00.000+02:00

Jaha, då har jag läst ut den efterlängtade boken "The Heroin Diaries" av Mötley Crües basist och motor Nikki Sixx. Det är bara en dryg månad sedan jag läste Mötley Crües kritikerrosade och omskrivna biografi "The Dirt"(2001), så jag var så att säga mentalt förberedd på en del av vad som väntade. Jag var medveten om mängden droger de konsumerade, hade klart för mig hur våldsamma och absolut supercrazy grejer de gjorde och var framförallt plågsamt insatt i hur de behandlade tjejer. Det jag hoppades få ut av Heroin Diaries (som är Nikkis faktiska dagbok under ett år på åttiotalet, varvat med nya kommentarer från såväl honom som människorna han hade i sitt liv då) utöver det där, var en insikt i en missbrukares vardag. Hans själ, hans tankar, hans demoner. Jag har själv levt väldigt nära missbrukare i olika sammanhang, och har många gånger önskat att de som inte lever med eller nära ett missbruk skulle fatta vad det handlar om. Om en superkänd rockstjärna med hyfsad självinsikt och god förmåga att uttrycka sig, skulle lyckas med det, så skulle det göra en enorm nytta för alla människor som kämpar i den världen.
Så lyckas han då?
Jojomensan.
Jag har just satt boken i händerna på en kompis som inte har mina erfarenheter och det ska bli intressant att höra vad han har att säga i ärendet.
Men jag tycker i alla fall att det framgår med all önskärd tydlighet att man kan vara rik, berömd, smart och - inte minst - högst medveten om vad man håller på med, och ändå inte kunna ta sig ur ett destruktivt och livshotande missbruk.
De här dagarna som jag har spenderat i Nikkis värld har bjudit på äckel, magknip, sorg, tårar, men kanske ändå mest av allt skratt.
För det är så dråpligt mitt i all jävelskap. Hans förmåga att uttrycka sig, hans insikter, och hans ibland löjligt patetiska rationaliseringar för att slippa stå för det han gör. En del formuleringar är helt obetalbara ("Det kanske inte var någon bra idé att ha med langarna på turnén", eller i en efterhandskommentar: "Man vet att man har problem när man ljuger för sin egen dagbok").

Det här är förstås inte ett litterärt mästerverk rent stilistiskt. Det säger kanske sig själv att dagboksanteckningar från en knarkare inte kan vara det. Men det är en unik dokumentation och ett oerhört spännande och kreativt sätt att använda sina erfarenheter (och sina dagböcker) till något positivt. Sen kommer en del av läsarna att tycka att det är mest intressant att Slash pissar på sig på fyllan, att Nikki satte på sin managers date mitt framför ögonen på honom, och att han satte eld på dörrarna i en hel hotellkorridor, medan andra kommer att vara mycket mer intresserade av hans tankar och känslor i samband med missbruket och efterhandskommentarerna från till exempel morsan som övergav honom och morfadern som tog hand om honom istället. Det är nog ofrånkomligt.
Själv tycker jag förstås att det sistnämnda är mest intressant även om jag garvar ihjäl mig åt storyn om hur Tommy Lee och Nikki Sixx flyttade in ett helt möblemang i hissen på ett hotell, bad Slash och grabbarna i Guns and Roses - som var förband åt dom - att möta dom i lobbyn, och hur de allihop sedan tillbringade kvällen med att festa i hissen som åkte upp och ner. Tills de blev utslängda från Hotellet förstås...

Det som slår mig riktigt, riktigt hårt när jag läser boken är hur en person kan pendla så totalt mellan fullständigt vansinne (som sagt: sätta eld på hotelldörrar när han blir uttråkad) och ren briljans. Nu kanske det mesta av briljansen har yttrat sig sedan han blev drogfri och "vuxen", men man skymtar ändå en jävligt rörlig hjärna mellan varven. Talesättet att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin stämmer onekligen, och även om det kanske är att ta i att kalla Nikki Sixx för ett geni, så råder det ingen tvekan om att en kreativ hjärna blir uttråkad väldigt snabbt och behöver mycket stimulans för att tillfredsställas. (Sen spelar det naturlgtivis in att farsan stack, morsan - i alla fall enligt andra - drogade och lämnade ifrån sig sonen med jämna mellanrum, och att han till slut rymde hemifrån som 13-åring.)

Men han är ändå hyfsat intellektuell, om ordet tillåts i sammanhanget.
Man ler nästan lite fånigt när han även mitt i värsta knarkperioderna skriver om sina favoritskivor och vilka böcker han läser. (Han läser otippat mycket böcker, måste jag säga). Och att han nånstans brydde sig om lite mer än knark och brudar förtäljer följande story: Han hade släpat hem en brud, men var för påtänd för att få stånd. När tjejen frågade vad som var fel, så fattade han inte att hon pratade om ståndet, utan började prata om världssvälten istället....
Man ler liksom trots allt elände, och har nästan lite svårt för att bestämma sig för om han bara är superpatetiskt eller helt underbar.
Som med så mycket annat här i livet så är det väl lite både och.
Läs boken, i alla fall. Det är mitt råd.

Totally Sixxified - en rekapitulation

2007-10-03T09:36:00.000+02:00

Med tanke på att jag skrivit en inte helt oansenlig mängd inlägg om Nikki Sixx´ senaste projekt Heroin Diaries, och med tanke på att det verkar som att fler än bara hardcorefansen så sakteliga börjar få upp ögon och öron för såväl skivan som boken, så vill jag som en ren service erbjuda länkar till mina inlägg i ärendet de senaste månaderna

1. Efter första upptäckten att Heroin Diaries var på G
2 Om att skivaffären inte hade skivan (eller tänkte beställa den)
3 Min reaktion på de första texterna (Life is Beautiful och Pray for me)
4 Om beskedet att Nikki skulle prata om missbruk på Capitol Hill
5 Om recensioner (dagen då jag fick skivan)
6 Om varför klyschor blir klyschor för vissa men inte för andra
7 Låt för låt-recension av skivan
8 En kraftfull sågning
9 Länk till klippet från capitol Hill
10 Frustration i väntan på boken
11 Delrecension av boken

Och det komiska är att jag är så himla medveten om att jag borde bli bekymrad över mitt extrema intresse för hela grejen, men på något sätt så njuter jag istället av att jag fakiskt har blivit mer eller mindre "koko" sedan beskedet om Heroin Diaries-projektet nådde mig. (Och vill man psykologisera och koppla denna besatthet till mitt förra inlägg så bjuder jag på det. Det är helt uppenbart att jag behöver en avledande manöver för att stå ut med tillvaron just nu)

Fortsättning följer.

Denna otäcka, otäcka värdelöshetskänsla

2007-10-03T08:44:00.000+02:00

Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt. Förmodligen är det en kombo av flera olika saker. Men jag vakande i morse med en helt vedervärdig känsla av att jag faktiskt är en sopa. Det känns helt bisarrt, för det enda jag brukar känna mig helt säker på är att jag i alla fall är bra på mitt jobb.
Men nu börjar jag på allvar tvivla. På riktigt liksom. I grunden.
Det är helt förfärligt.
Den senaste tiden har jag gått miste om flera olika arbetsuppgifter som jag trodde jag skulle få och passa till, och samtidigt ser jag hur alla mina vänner i samma bransch får det ena företroendeuppdraget efter det andra.
Jag inser att min karriär faktiskt inte är någon direkt framgångs-saga och det kanske låter patetiskt, men det är inte förrän nu jag ser det klart.
Jag har gömt mig bakom argumnet som "det är en tillfällighet", "det passar inte praktiskt", "jag vill inte egentligen", men nu börjar jag inse att det faktiskt inte är så det är. Jag börjar också förstå att allt positivt beröm som jag fått under åren, ofta kommer från människor som gillar mig och som förstås letar efter de snälla sakerna att säga. Hur har jag inte kunnat se det innan?
Hur har jag kunnat tro att min rörliga och kreativa hjärna är en tillgång som man bara inte vet hur man ska hantera? Varför har jag aldrig täntk att det kanske i ärlighetens namn är enklare för alla inblandade om det som händer i min hjärna faktiskt stannar i min hjärna, så att folk som har det formella ansvaret får göra sitt jobb i fred.
Jag fattar ärligt talat inte hu blind jag har varit, och nu känner jag mig helt gråtfärdig.
Tänk så mycket tid, energi och kraft jag har lagt ner på att vara bra på mitt jobb, och så har det -mer eller mindre - varit i onödan.
Så jävla dumt.
Och så pinsamt.
Och så svårt det kommer att bli att ändra beteende.
Det kommer att bli en jävla röra i min hjärna, den saken är klar.

The Heroin Diaries - en delrapport

2007-10-02T12:57:00.001+02:00

Ja, jösses vad jag har gått och väntat på denna bok. Igår hade jag bråttom, bråttom till Icabutiken för att hämta det efterlängtade paketet och sedan var det bara att lägga sig raklång och börja läsa.

145 sidor (dvs knappt hälften) hann jag med igår och jag är så full av intryck att jag inte vet var jag ska börja. Det är inte en bok som alla andra, det har väl framgått vid det här laget. Dessutom ska jag vara ärlig och säga att jag ganska sällan läser böcker på engelska och därför är det onekligen ett och annat ord som faller bort då och då. Sedan är det ju dagboksanteckningar varvat med kommentarer gjorda i nutid, och man får vara alert om man vill hänga med och fatta hur allt hänger ihop. Nu kanske inte det är det viktigaste, utan det viktiga är förstås känslan i magen.

Och jotack. Det gör ont. Jotack. Det väcker en del onda minnen. Jotack, man gråter en del och jotack man växlar mellan att imponeras (dels över att han lyckades skriva det här mitt uppe i ett tungt missbruk, men kanske allra mest av att han låter världen ta del av det), tycka synd om (fy fan vilken ensam liten kille det bodde i den där coola rockstjärnan) förvånas (att han lever!) äcklas (don´t get me started) och en del annat också.

Sen kanske jag inte sov överdrivet bra inatt, och valde faktiskt att återgå till Alvetegen-boken under lunchen idag, men även dessa detaljer är väl ett bevis på att det är en stark bok, eller hur?

Fortsättning följer.

Klar med Guillou och Sixx är skickad

2007-09-30T19:07:00.000+02:00

Fick mail från cdon.com sent i fredagskväll. De har skickat min Nikki Sixx-bok och den lär finnas i mitt hem inom två dygn. Jippi!

Under tiden läser jag Karin Alvtegens Skugga, en bok som är en lisa för själen efter att ha tillbringat ett antal dagar med Fienden inom oss. Alltså, jag hoppas (och är ganska säker på) att jag är en sån person som kan erkänna när jag har fel, och som inte låter prestige eller förutfattade meningar komma i vägen för vad jag tycker. Men i Guillous fall så var det verkligen inte en bra bok. Storyn är helt okej, budskapet likaså. Men vägen dit är inte ens i närheten av den totala njutning som det är att läsa Stieg Larsson. Man får inte samma flyt i läsningen och framförallt (som jag skrev häromdagen) så blir man ju så jävla provocerad av Guillous skeva verklighetsuppfattning. Han tror verkligen att han vet allt, men (chocker!) det gör han faktiskt inte. Och måste verkligen Erik Ponti (precis som Annika Bengtzon i Marklunds böcker) ALLTID ha rätt och aldrig ha några brister. Det är så tröttsamt!
Nej, nu har jag gett honom en chans till och kan lugnt luta mig tillbaka i vetskapen om att jag inte kommer att lägga varken tid eller pengar på något han skrivit i första taget.

60-talets svarta soulsångerskor - That´s Girlpower!

2007-09-30T18:01:00.000+02:00

Jag har sedan ett antal år tillbaks snöat in på gammal svart soul från 60-talet.
Jag hittar obskyra soulsamlingar i diverse butiker med begagnade skivor, och sen blir lika glad varje gång min Ipod hittar en ny skön soul-låt som jag inte visste att jag hade.

Nyligen hörde jag ett radioprogram där (jag tror det var) Carolina Norén spelade gamla discoskivor från 70-talet och pratade om att de var de första feministiska sångerskorna.
Men det är ju faktiskt inte riktigt sant. De riktiga feministerna är ju 60-talets svarta soulsångerskor (som visserligen i många fall blev 70-talets discostjärnor, men det var ju tio år senare). Det slår mig ofta, ofta, hur brännande de där texterna måste ha varit då, inte minst när de dessutom kom från de svarta kvinnorna. Jag är säkert väldigt historielös, jag var ju inte med själv, och har inte läst så mycket om det här, eller pratat med folk om det. Jag bara tänker på det så ofta när jag lyssnar på låtarna, att det där onekligen var ett gäng kvinnor som inte var beredda att ta nån skit från sina män (i alla fall inte i textväg, hur verkligheten såg ut kan man ju bara gissa). Sen kanske de "riktiga" feministerna tycker att jag använder ordet fel, de här kvinnorna sjunger ju inte om samhället, "bara" om sina relationer, men det är väl en början så god som någon, tycker jag.

Här kommer några exempel:

Barbara Lynn, You´ll loose a good thing: (1962). Lynn skrev låten själv. Texten redan som 16 åring i slutet på femtiotalet. Det torde har varit ganska kaxigt på den tiden. Här är ett utdrag:

"This is my last time, not asking any more, If you don't do right, I'm gonna march out of that door, And if you don't believe me, just try it daddy, And you'll lose a good thing

Mary Lee Whitney; Don´t come A-knockin

Margie Joseph; Im fed up

Esther Phillips; Cheater Man

Mavis Staples ; You´re driving me (To the arms of a stranger)

Barbara Lewis; Baby, That´s a No No

Mable John; Running out

och så vidare och så vidare. Om det bara hade varit hälften så mycket girlpower i det som idag kallas girlpower (eller vad man nu kallar det) så hade vi ju kunnat vara glada.

Hur kan jag bli irriterad på Rosa Bandet-kampanjen?

2007-09-30T17:40:00.000+02:00

Jag måste erkänna att det är lite pinsamt, men samtidigt så behöver jag nog få det ur mig.
Jag blir så störd när vissa välgörenhetsgrejer verkar blir en marknadsföringsgrej mer än en välgörenhetsgrej. Jag blir också arg på att visa behjärtansvärda frågor monopoliserar på vårt engagemang, medan andra försvinner ut i nån slags periferi.

Som när jag skulle köpa mina frukostflingor och upptäckte att jag inte kände igen förpackningen. Orsak: förpackningen hade blivit rosa, som ett led i den - vad det verkar - massiva rosabandet-kampanj som nu är på gång att skölja över oss igen. Värst är TV 3 och jag blir verkligen provocerad. Det är klart att det är jävligt viktigt att förhindra bröstcancer. Och det är klart att jag förmodligen kan kosta på mig att gnälla eftersom varken jag eller någon jag känner har drabbats av denna sjukdom. Men ändå.
Har jag fel när jag säger att bröstcancer tack och lov är en av få cancersjukdomar som vi faktiskt kan bota?
Har jag fel när jag säger att männen drabbas i samma utsträckning? (och ja, jag vet att det har kampanjats för dem också men inte tillnärmelsevis lika mycket.)
Och har jag fel när jag säger att det väl vore lite uppfriskande om vi kunde få se motsvarande engagemang i andra frågor som kan förtjäna uppmärksamhet. Sjukdomasproblem som också vänder upp och ner på tillvaron för människor. Sjukdomar som man kan förhindra för egen del (bröstcancer kan vi visserligen upptäcka själva, men inte förhindra)
Tänk om man tog missbruk på samma allvar, till exempel.
Kampanjade i stor stil för att förhindra att folk missbrukar alkohol, droger, smärtstillande, spel, sex, mat, jobb osv.
Eller om vi på ett bättre och bredare sätt skapade uppmärksamhet kring hur det är att leva med (eller ha anhöriga som har) Azheimers, MS, Epilepsi eller bipolära sjukdomar (till exempel).
Jag kanske har tappat bort logiken på vägen, och förlåt alla ni som drabbats av bröstcancer, det är inte ert fel. Men jag känner verkligen att jag är jävligt trött på den där sjukdomen.
Det har på något sätt bara blivit för mycket.

Evelinas revansch

2007-09-29T14:05:00.000+02:00

Jag måste säga att jag tyckte att Idoljuryn var väl gårda mot evelina igår. Hon har en enorm potential, och att helt underlåta att ens nämna hennes anmn när det skulle spekuleras i vem som fick den sista finalplatsen, var fanimej oförskämt.
Fanstastiskt då att publiken satta juryn på plats.
Och helt rättvist dessutom.
Tjejerna är gerenllt mycket bätrte än killarna och att Evelina är bätrte än Tamela råder det väl innerst inne ingen tvekan om.

Och jag måste drista mig till lite gnälligt utseendesnack. Det känns lite förutsägbart, men jag kan inte låta bli. Ärligt talat: på vilket sätt förmedlade Knut så mycket mer känsla än Michel? Egentligen? (var det egentligen inte så att Kishti tycker att han är skitsnygg?)
Och hur kan man inte höra att Tamela sjöng riktigt surt mellan varven?
Hon är säkert en supertrevlig människa (det verkar hon vara) men inte fan hade hon kommit såhär långt om hon inte sett ut som hon gör?
Och det kanske inte är fel. Det kanske är så det funkar.
Men jag tycker att det är lite fattigt faktiskt. Riktigt så enkelspåriga är väl inte skivkonsumenterna? Eller så är det just det de är. Inte fan vet jag, förresten.
Jag är bara glad att Evelina fick den sista platsen. Det var helt rätt, rent musikaliskt, tycker jag.

Om att längta efter Sixx och få Guillou

2007-09-29T13:58:00.000+02:00

Det slog mig plötsligt att det är klart att jag är bitter och sur och grinig över Fienden inom oss.
Den här veckan hade jag bespetsat mig på att få läsa en angelägen, rörande och brutalt ärlig biografi av Nikki Sixx, och istället tillbringar tid med en bok producerad av en man som nästan får ses som Mr Sixx Antites:

Total brist på ödmjukhet,
tvivelaktig verklighetsuppfattning,
och inte ens en gnutta Sex appeal

Nu får den där jävla boken (The Heroin Diaries, löjligt försenad på cdon. com och inget min bokhandlare var intresserad av att beställa) minsann ta och komma innan jag bittrar ihop fullständigt.

Guillous senaste - en delrapport

2007-09-28T16:17:00.000+02:00

Jag kan bara säga en sak: Min uppfattning står fast.
Jag tänker fortsätta läsa ut boken, för på något sätt vill jag veta hur det slutar, men fy fan vad jag stör mig på pompösa märkvärdiga dryga jävla Guillou. Han kan liksom inte låta bli, utan måste sticka in sina självrättfärdigande små kommentarer och extremt störande värderingar och sabba storyn. Jag blir tokig.

Och en gång för alla; Dagens Eko är en sändning (kvart i fem och kvart i sex).
Ekot heter redaktionen. Vill han bara jävlas eller?

Förlåt Marie Picasso

2007-09-28T11:56:00.000+02:00

Häromdagen skrev jag - inte särskilt snällt - om Marie Picasso i Idol 2007.
Jags skrev att hon krånglade till det och hade även en del synpunkter på hur hon såg ut. Nu har jag sett hennes framförande från gårdagens Idol (var inte hemma så jag såg det jag var mest nyfiken på på nätet) och konstaterar med glädje att hon var skitsnygg, och sjöng kanonbra utan att krångla till det. Tvärtom tog hon en egentligen ganska uttjatad ballad och gjorde den väldigt rakt och naket. Skitbra!

Sen såg jag förstås Amanda, och what more can I say. Splendido!
Evelina, however lyckas inte riktigt övertyga. Jag kan inte sätta fingret på varför.

Oh, Oh Otis - där är du ju!

2007-09-28T10:44:00.000+02:00

Igår hittade jag en gammal polare som jag varit av med i flera år.
För många (i alla fall fem) år sedan köpte jag en underbar dubbel-cd med Otis Reddings samlade godbitar. Kort därefter försvann den och sedan dess har jag med jämna mellanrum förbannat att jag slarvat bort denna underbara skiva.
Det kändes liksom inte motiverat att köpa en ny (det var ingen såndär billighetsskiva), för jag misstänkte att den skulle dyka upp förr eller senare.
Senare visade det sig.

Igår hade jag ett gäng elektriker på besök som skulle installera bredbandsuttag (Vilket är en historia i sig; Jag tog fel på när de skulle komma med en timme och blev väckt av att fyra män ringer på och sedan kliver in i min lägenhet. När är nånsin hantverkare i tid?), och när jag kom hem efter jobbet så hittade jag (förutom all röra eftersom jag blev tvungen att tömma garderober och en stor jävla bokhylla) även min Otis-cd. Den hade tydligen ramlat ner bakom bokhyllan. Gissa vem som genast laddade ner skivan i datorn och poppade Otis hela kvällen. Hör är toppfem-listan just idag:

1) You left the water runnin´
2) Try a little tenderness
3) These Arms of mine
4) Mr Pitiful
5) Hard to Handle

Idol Amanda - min lön för mödan

2007-09-26T06:55:00.000+02:00

Rätt ofta funderar man ju över varför man hänger framför Idol 2007 för att se den ena dussin(wannabe)artisten efter den andra framföra sina fantasilösa låtval.
Men nu vet jag varför.
Därför att nån gång då och då händer det att dessa - speciellt i år jävligt talangfulla - sångare hittar på något kreativt som får nackhåren att krulla sig på en. Dream a little dream är en gammal favoritdänga och Amanda Jensens version igår var helt outstanding. Ett par dussin guldstjärnor till henne.
Ett knippe stjärnor även till Patrizia som har den underbara förmågan att förmedla en äkta känsla och till Evelina som har den skönaste rösten av dem alla, om hon bara hittar rätt låt (hon var ju dessutom bara så jäkla snygg i sin nya look).

För övrigt noterar jag att Marie Picasso må vara tekniskt briljant, men att hon faktsikt krånglar till det lite för mycket. Hennes ständiga gråtande och vädjan om att bli sedd för något annat än den Big Brother brud hon en gång var, visar också med all önskvärd tydlighet att vi har att deala med en tjej som inte är helt trygg i sig själv (inte fan hör vi sköna Gynning vädja på det viset, hon bara kör på och hälften av oss har väl nästan glömt att hon faktiskt vann den där Big Brother-tävlingen för inte helt länge sedan) . Picassos plastikopererade ansikte förtydligar förresten känslan av att vi har att göra med en tjej med "selfasteemissues" (vilket alltså inte är någon anklagelse, bara ett sorgligt konstaterande, eftersom det påverkar hennes möjligheter att bli den stjärna hon så gärna vill bli)

Facebook - igen

2007-09-25T18:23:00.000+02:00

Hörde på ekonomiekot idag om hur Facebook går så satans mycket med vinst och att man funderar på at börsintroducera företaget. Det fick mig att rysa lite och framför allt fick det mig att vilja påminna om vad jag skrev i ärendet nyligen.

Rakt in i Guillous fälla

2007-09-25T18:14:00.000+02:00

Nyligen bloggade jag om Guillous senaste (eller snarare om hans något dubiösa metoder för att markandsföra den. Jag lyckades också såga honom som författare, eftersom jag aldrig riktigt gillar honom (Ondskan undantagen). Men gissa vad som nu ligger på mitt nattduksbord?

Jag KÖPTE den, till och med. Jag köper nästan bara inbundna böcker på bokrean, men jag köpte fanskapet när jag var och handlade på Maxi (tidigare på dagen hade jag dessutom köpt Alvtegens nya, också den inbunden....) Så jag promenerade helt enkelt raka vägen in i den fälla som JG och Piratförlaget gillrat åt mig för bara 149 pix och jag skäms en smula. Å andra sidan ska det mycket till innan jag läser Marklund.....

För övrigt har jag åkt på mitt livs blåsning (liten överdrift, men bara liten...) när det gäller att köpa böcker på nätet. Jag förhandsbeställde The Heroin Diaries (Nikki Sixx, se typ hundra inlägg den här månaden) på cdon och tänkte att nu kommer jag att kunna läsa boken så snart den kommer ut. Vad händer? Den är föresenad! De som beställt på Adlibris har redan fått den, men jag får vackert vänta. Och jag vet inte ens exakt hur länge, så det är ju inte lönt att boka om den på Adlibris. Jävla skit. Jag ville ha läst den tidigt!

Så här är det Niklas Ekdal

2007-09-23T13:42:00.000+02:00

Ibland är saker och ting inte så jävla komplicerade. Ibland måste man inte vara en påläst, rutinerad och respekterad ledarskribent för att förstå. När Niklas Ekdal (DN) kliar sig i huvudet och undrar vad som är den stora grejen med alliansens budget, så kliar jag mig i huvudet och undrar vad det är som är så svårt för honom att förstå.
Ekdal skriver

Världens mest välmående land har fått sin genom tiderna starkaste budget och nästan alla klagar, från villaägare till snusare. Det är ovärdigt.

Och jag blir så jävla arg att jag är beredd att ringa och säga upp min prenumeration på DN på stående fot. Så här är det Niklas Ekdal: Det här landet har idag en borgerlig regering eftersom en massa vänsterväljare tog en risk och hoppades att en ny regering skulle ta oss på fötter, utan att sparka på de som redan ligger. Väl medvetna om att det fanns en risk att det trots allt skulle bli så, lade det ändå sin röst på alliansen och nu inser de att de gick på en jävla blåsning. De lade sin röst på ett alternativ där förmodligen inte ens en promille av de folkvalda någonsin har behövt uppleva det utanförskap som sjukdom och arbetslöshet innebär. De lade sin röst på ett gäng som tycker att det är okej att straffa sjuka och deltidsarbetslösa istället för att skapa ett samhälle där de som har bättre förutsättningar får dra sitt strå till stacken och det är klart som fan att de är förbannade. Och det faktum att du inte fattar det är förmodligen bara ett bevis på att inte heller du har behövt leva ett liv i utanförskap där pengarna inte ens räcker till att prenumerera på DN. Skäms på dig Ekdal!

Halt - Här får ingen passera

2007-09-18T14:38:00.000+02:00

En av mina bästa vänner ska åka till Västbanken på söndag. Hon ska vara där som följeslagare i tre månader och jag är så galet impad av att hon ger sig iväg på ett sådant hedervärt uppdrag. Hon är extremt laddad och förväntansfull och ser framemot resan jättemycket, men jag måste erkänna att även om jag vet att människor lever i den där misären varje dag, så är jag bekymrad över hur det ska påverka henne. Jag läser så mycket skräckhistorier från människor som varit där och om hur knäckande det är att det får fortgå och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon inte ska gå sönder av att vara där (eller av att komma hem). Jag är övertygad om att hon kommer att göra en massa nytta förstås, och jag tror att det helt klart är hennes grej. Men man är ju ändå lite orolig...

Det värsta (och samtidigt det bästa) är att jag ju varit så förgjordat dåligt insatt i Palestinakonflikten, men nu har jag verkligen en anledning (och lust) att få en bättre bild av eländet. Hela murgrejen har jag till exempel inte fattat vidden av och jag bli helt matt när jag tänker att vi (mänskligheten) återupprepar gamla misstag om och om igen. When will they ever learn?

Verkligheten överträffar bloggen

2007-09-18T10:24:00.000+02:00

Vissa dagar sprutar jag ur mig inlägg och åsikter, andra dagar är det tyst och tomt här i flera dagar. Och naturligtvis finns det en högst naturlig förklaring.
Verkligheten överträffar bloggen.
När jag sitter på jobbet och är såväl frustrerad som sysslolös känns bloggandet som en fantastisk sysselsättning. När jag är ledig och solen skiner, alternativt stora världshändelser sker på hemmaplan, då ligger bloggandet långt ner på listan. De senaste dagarna har jag hängt på stranden (jag badade!) och på golfbanan. På stranden var jag löjligt ensam (det var i torsdags och det var faktiskt bara jag på en strand som normalt sett är rätt välbesökt), medan det var ytterligare typ 36 000 som i söndags tyckte att det var en bra idé att besöka golfbanan. Det var en häftig upplevelse, även om jag tenderar att bli lite snurrig i huvudet av stora folkmassor.
Nu är man i alla fall tillbaks på det föga inspirerande arbetet och då intensifieras förstås bloggandet igen. Och jag har inte ens några moraliska betänkligheter. (eftersom jag skriver fort och när jag väl jobbar också jobbar ganska snabbt, vad sägs om den logiken...)

Om mediarapporteringen kring integrationspolitiken

2007-09-13T08:41:00.000+02:00

Här hittade jag ett intressant inlägg angående rapporteringen om integrationspolitiken.
Lasse Granestrand är en journalist som förutom den här artikeln också skrivit en bok i ämnet. Jag har inte läst boken, men debattinlägget är intressant. Det handlar om hur medierna och debattörerna demoniserar i rapporteringen. Det blir svart och vitt och självklart vet medierna vem som är god och vem som är ond.
Och jag håller med honom. Jag tror att det är en farlig väg och ett av skälen till att Sverigdemokraterna får fritt spelrum. Å andra sidan så tror jag att sakta, sakta är på väg mot en lite mindre demoniserande rapportering kring invandringspolitiken. Jag hoppas det.

Idagens DN får Granestrand tre frågor på DN Kulturs sidan 2. Journalistens sista fråga är:

"Du är för en generös invandrings och flyktingpolitik, men tycker samtidigt att man måste ha en kritisk inställning. Hur får du ihop de båda perspektiven?"

Frågan visar bara alltför väl hur journalister (med flera) tänker i ämnet, och Granestrands svar är väldigt bra:

"Hur menar du få ihop det? Du menar att man inte skulle kunna prata om problemen för att inte väcka främlingsfientlighet? Det tycker jag är en märklig hållning."

Det tycker jag med.

Nikki on Capitol Hill

2007-09-12T12:30:00.000+02:00

Här kan man se videoklippet från när Nikki Sixx pratade på Capitol Hill.
Coolt att en gammal rockjunkie får chansen att prata inför maktens män....

Oops, jag har blivit en bitterfitta

2007-09-12T11:46:00.001+02:00

Det torde inte komma som en överraskning för mina trogna läsare att jag inte är sådär överdrivet förtjust i mitt jobb för tillfället. Tyvärr är det lättare sagt än gjort att hitta ett alternativ utan att behöva flytta och det gör onekligen att man känner sig lite låst. Eftersom företaget jag jobbar för behövde spara pengar och skära ner på personal så gick det för ett tag sedan ut ett erbjudande om att sluta med avgångsvederlag och om jag uttrycker mig milt så kan man väl säga att intresset var hyfsat.... Så hyfsat att alla som ville inte kunde få det där erbjudandet, trots att företaget hade lovat det.
Så nu går det det kvar ett gäng på företaget som inte fick chansen, medan ett par tre stycken som fick chansen inte verkar ha fattat att deras lycka blev någon annans olycka. Speciellt en dam är synnerligen okänslig och glider in på jobbet med jämna mellanrum och kvittrar över hur lycklig hon är och hur hon inte saknar det här stället alls. Nyss var hon här igen och jag ljög och sa att jag inte hade tid att prata. (jag skulle ju skriva det här blogginlägget....) För jag blir så jävla provocerad. Fy fan vad jag hade varit glad om jag hade sluppit ifrån this Hellhouse och samtidigt fått betalt för det.

Lars Ohly - kungen av Dogmatism

2007-09-11T09:31:00.000+02:00

Idag debatterade Lars Ohly (v) och Fredrik Malm (fp) i P1morgon huruvida USA ska dra tillbaka sina trupper från USA eller inte. Och man kan ju tycka en hel del om kriget i Irak (och tro mig, det gör jag) men nån jävla måtta får det väl ändå vara på hur envist man hävdar sitt "Vad var det jag sa" och hur oförmögen man är att se saker utifrån det nyuppkomna läget. Trots att det var så tidigt på morgonen så trängde svåra ord fram i mitt huvud- dogmatisk , dogmatisk DOGMATISK.
Ändå blev jag paff när Fredrik Malm till slut påpekade att Lars Ohly var lite väl dogmatisk....
Jag har tidigare hävdat att folk är orättvisa mot Lars Ohly, och tyckt att hans engagemang och hans principfasthet ändå på något sätt är beundransvärt.
Men idag rann bägaren på något sätt över.
Nu är han körd i mina ögon.

Allt beror på hur man ser på saken....

2007-09-10T14:59:00.000+02:00

En snubbe på Arbetarbladet har skrivit den hittills kraftfullaste sågningen av Sixx: AM:s Soundtrack till The Heroin Diaries. Sågningen är väl underhållande på sitt sätt, men jag ska inte låtsas som att jag inte blir provocerad. För det blir jag. Varför förstår man om man orkat sig igenom mina tidgare inlägg i ämnet....

"Pretentiöst är bara förnamnet på det här projektet. Motley Crues basist Nikki Sixx nöjer sig inte med att bara släppa en bok om hur jobbigt livet som rockstjärna varit. Så här kommer soundtracket till boken. Det är väl det bästa snubben kunde åstadkomma när det visade sig att ingen ville göra en film på hans story. Förvånande nog är plattan inte fullkomligt värdelös! Soundet hämtar inspiration från den moderna, lättlyssnade hårdrocken och väver in lite tuff smuts Ì produktionen. Men den uppenbara bristen på självdistans från herr Sixx sida skjuter ändå enorma hål i bandets fötter. Hälften av spåren innehåller dova, dramatiska citeringar ur skivans litterära förlaga. Det är töntigare än en hel källare fylld med frimärkssamlare som tillsammans kollar igenom en underklädeskatalog från H&M. " David Jannati, Arbetarbladet

Här kan man också läsa en intressant diskussion om Nikki Sixx där "ickefrälsta" ger sin syn på uppmärksamheten kring honom, apropå hans medverkan i en talkshow på TV-kanalen Fox.

Tack Zlatan

2007-09-09T12:29:00.000+02:00

Mitt fotbollsintresse har gått lite på lågvarv på sista tiden. Jag har inte gjort någon djupare analys av varför, men jag tror att det delvis var en fråga om självbevarelsedrift. Det är väldigt jobbigt att hoppas och bli besviken, och trots det fina EM-kvalet så sitter bevikelsen över VM kvar ändå. Hursomhelst så såg jag förstås Danmarksmatchen och efter den så finns det bara en sak att säga. Tack Zlatan.
Tack för att du hittat tillbaks till formen.
Tack för att du är så jävla bra
Och tack för att du är svensk.
Det finns mycket att säga om den mannen (och det har gjorts så att det räcker och blir över) men för mig personligen är det bara viktigt att han är en asbra fotbollsspelare som igår gav mig tillbaka glädjen av att titta på fotboll.
Nog så.

The Heroin Diaries - Det underbara Soundtracket

2007-09-08T11:28:00.000+02:00

Jag kunde inte låta bli. Var tvungen att göra en låt-för-låt recension av den bästa skiva jag hört på mycket, mycket länge.

01: X-mas In Hell Ett lyckat intro som består av intrumental musik kompat av Nikkis högläsning från dagboken. Starkt.

02: Van Nuys Suggestivt, med en skitbra text. En av de bästa låtarna. James Michaels sjunger grymt bra.

03: Life Is Beautiful har jag ju hört typ 300 gånger nu, men den är catchy och hård och mitt i prick. "you can´t quit until you try, you can´t live before you die you can´t learn to tell the truth until you learn to lie you can´t breath until you choke, you gotta laugh when youre the joke "

04: Pray For Me Min egen personliga Primalskrikslåt. Jag kan lägga så mycket eget bagage i den låten att jag vandrar i väg lätt som en fjäder varje gång jag sjungit med hemma i vardagsrummet (förlåt grannarna)

05: Tomorrow En till såndär låt som kan bli en klyscha, men som ändå säger så mycket om vad det handlar om. Var vill du egentligen vara i morgon? Det är det som måste avgöra vad du gör idag. "Are you terrified by sadness, have you given in to madness, you´re runnig out of places to hide", borde jag nog sätta upp på väggen nånstans...

06: Accidents Can Happen Ja jävlar. Om återfallen, och stödet man behöver efteråt. Den låten blir som ens egen snuttefilt i sorgen efter ett bakslag. DJ Ashba leverar dessutom ett hederligt gammalt gitarrsolo som värmer min själ.

07: Intermission Ytterligare ett instrumentalt parti med läsning ur dagboken. Funkar även det, men jag erkänner att jag hoppar över det då och då...

08: Dead Man's Ballet Åh. Sorgen över hur det kunde gå så fel för den lilla begåvade pojken kan förstås tyckas smetig. Men jag känner sorgen och jag älskar den här låten rent musikaliskt. Pompös, mäktig och väldigt speciell.

09: Heart Failure Jag pendlar i vad jag tycker om den här låten, som även den inleds med högläsning ur dagboken (som slutar med "after all, we were the drugscouts of america"). Texten är svinbra men det är något i refrängen som inte riktigt svänger. Men den, liksom så många andra de andra av låtarna har en så skön dynamik mellan lågmält - intensivt - aggressivt. Jag gillar det.

10: Girl With Golden Eyes Handlar om kärleksförhållandet till heroinet. En bra ballad, men inte den bästa (det är kanske en ballad för mycket på den här skivan om man ska vara ärlig). I slutet läser Nikki om hur han tog sig ur, dag för dag, varvat med refrängen "everything will be okej" och det är väldigt bra.

11: Courtesy Call Så jävla stark. I bakgrunden hör man hur någon/några försöker ta sig in ett rum. I slutet kommer de in och hittar av allt att döma en överdoserad person. Artighetsvisiten (courtesy call) kommer om jag fattat det rätt från liemannen som dock inte har planer på att ta med sig Nikki den här gången. Där är ett gitarrriff på ett par ställen i den här låten som bygger på bara fyra nedåtgående toner, väldigt basic, men det är kanske min fyra favorittoner på hela skivan. De är som en smäll på käften.

12: Permission En i raden av ruskigt bra ballader. Texten är helt jävla sagolik. Om att kapitulera, skulle jag vilja säga. Kapitulera inför vad det än är som man försöker dölja och bara acceptera. "Well I close my eyes, remove each piece of armor one by one." Dessutom är dynamiken fenomenal och James Michaels sjunger så sanslöst bra här.

13: Life After Death Den enda låten som jag egentligen inte gillar. Jag gillar ordleken i titeln och den är ju en lämplig sistalåt. Texten återigen är förstås bra, mest dagboksläsning igen (åh vad jag längtar efter boken!) Särskilt gillar jag den insiktsfulla och träffande raden "You know addicts, we think everything is about us, don´t we?". Men det är en för rörig låt rent musikaliskt. Jag gillar inte refrängen och jag tror att det kanske blir FÖR mycket rockopera över hela låten.

Om klyschor och plattityder

2007-09-07T16:08:00.000+02:00

Jag har nu lyssnat i två dagar på den efterlängtade skivan Heroin Diaries med Sixx AM. Och även om recensenterna tenderar att tycka att det är tråkigt och platt, snarare än lysande och känslosamt (eller kanske just på grund av det) så måste jag säga att jag är så jävla tagen av skivan.
Varenda textrad vandrar in och slår sig ner i mitt hjärta och jag åker känslomässig bergodalbana i takt med de musikaliska vändningarna i de olika låtarna. Jag tror att det är som en annan av mina idoler sade en gång (han är fotbollstränare) "Och det är ingen klyscha för jag menar det".
Det som i den enas öron kan vara en plattityd är i en annans öron poesi.
Det handlar väl om var man själv står i livet och hur man ser på den som säger det. Vet man att Nikki Sixx har strugglat med sitt missbruk och man samtidigt har nån slags egen erfarenhet av vad den kampen handlar om och innebär, då tror jag att skivan landar på ett annat ställe än den gör om man bara ser skivan som en i mängden. "All of my devils are free at last, and all my secrets revealed" (från Permission) kan likagärna vara en plattityd som det kan vara tolv ord som precis beskriver vad det handlar om. Beroende på var du står själv i livet. Själv är jag såld i alla fall, och gråter lite varje dag, till olika låtar varje gång.
I nästa inlägg recenserar jag skivan låt för låt.

Yttrandefrihet vs Hets mot Folkgrupp

2007-09-07T15:30:00.000+02:00

Hörde en debatt på radion i morse, som handlade om idén om att förbjuda skändningar av profeten Muhammed för att kunna stoppa provokationerna mot Islam utan att tulla på yttrandefriheten. Och jag var visserligen lite seg i huvudet men det kändes som ett rimligt argument.
Hets mot folkgrupp är ju förbjudet och förolämpning kan vara ett brott, så varför kan man inte lagstifta mot en kränkning av Islam. Jag har svårt för att se något annat syfte med att publicera bilder på Muhammed än att provocera, kränka eller hävda yttrandefriheten. Nån annan vits kan det väl inte finnas med att göra Muhammed till en rondellhund?
Eller tänker jag galet nu?

Wherever you go I will follow - Om faceboookfaran

2007-09-07T14:30:00.000+02:00

Fler och fler som jag pratar med börjar tappa intresset för Facebook. Det är som högstadiet all over again, är den vanligaste kritiken. Man ska samla vänner på hög och kan kasta saker på varandra (och det känns ju sådär lockande).
Samtidigt har en hel hoper människor aldrig hört talas om den senaste månadernas farsot i cyperspace, och det är ju onekligen intressant hur våra internet/medie-vanor kan bli en sån vattendelare när det gäller vad vi känner till och inte i den här världen. Och visserligen är jag ännu stark nog att stå emot för egen del, men med tanke på att jag fallit för en massa andra internetflugor så kan jag säkert räknas in i den skara får som jag nu tänker beklaga mig över.

För visst finns det ett problem i vår ambition att ständigt haka på den senaste trenden i det nya snabba informationssamhället. Vi är så nyfikna och så angelägna om att inte missa något stort att vi glömmer bort att tänka efter. Vi glömmer ställa de relevanta frågorna som till exempel:

Varför?
Till vilken nytta?
På bekostnad av vad?
och (inte minst) I vems intresse?

Den som tror att Facebook är skapat för att vi ska ha nåt kul att slösa bort tiden med när vi egentligen borde jobba, den har ju fel. Den som tror att det är skapat för att vi ska kunna återknyta kontakten med gamla klasskamrater som vi (inte visste att vi) hade saknat, trodde nog också fel.
Någonstans på nån gata ute i världen går det någon och skrattar, inte hela vägen till banken (eftersom han/hon/de garanterat använder internetbank och kreditkort), men skrattas det gör det. Tro mig.
Och tänk den dagen som någon fiffig och ond propagandist får för sig att den ska utnyttja vår vilja att haka på trender och vår rädsla att hamna utanför, till sin egna onda syften.
Jag vet att det kan tyckas lite konspiratorisk, paranoidt och överdrivet.
Men vi har sett det hända förr. Inte exakt på det sättet förstås, för allt är ju föränderligt, men vi borde veta bättre än att glömma bort att tänka själv.
Annars kan det gå åt pipan när vi minst anar det.
När det gäller saker fan så mycket värre saker än Facebookflugor.

Om självkritikens betydelse i ett välfungerande samhälle

2007-09-06T10:02:00.000+02:00

Det brukar heta att män har mindre självkritik än kvinnor. Och även om jag ogillar generaliseringar av den sorten så måste jag tillstå att jag i det här fallet tror att det ligger något i det. Frågan är då hur omfattande den bristande självkritiken är och om den egentligen har någon praktisk betydelse. Man kan ju tycka att en bristande självinsikt bara påverkar den som lider av den, men sanningen är ju egentligen att alla runtomkring också drabbas, inte minst om man har en ledande position (vilket ju fler män än kvinnor tenderar att ha).

Ponera att man är helt övertygad om att man är en jättebra chef, som har fantastisk hand med sin personal och är omtyckt av alla. Och så är man i själva verket en tyrannisk despot som berövar personalen deras arbetsglädje och kanske till och med skrämmer bort folk från arbetsplatsen. Då är den bristande självinsikten onekligen ett stort problem.
Eller om man tror att man är en smart jävel som har en fanstastisk känsla för att göra affärer och fatta kloka ekonomiska beslut. Och så är man bara en korkad jävel som lyssnar för mycket på överreklamerade analytiker. Då är den bristande självinsikten förstås också ett stort problem.

Orsaken till att jag har börjat fundera över detta är att jag såg IDOL 2007 i TV 4 igår. Och jag blir så häpen, så häpen över att det fortfarande, efter alla dessa säsonger, finns så många människor som verkligen på fullaste allvar lever i en värld där de är övertygade om att de är mycket (MYCKET) bättre än vad de egentligen är på att sjunga.
Jag började fundera över om det är ett mänskligt drag och om den bristande självinsikten finns hos andra människor som ägnar sig åt andra saker, men som inte blir avslöjade i TV.
Jag började fundera över vad det beror på, och om det kanske är så att vi lever i ett samhälle där vi bara talar med/genom datorer eller tittar på TV och där vi alldeles för sällan möter människor som verkligen kan nå oss på djupet och få oss att förstå att vi faktiskt inte är så bra som vi tror. (alternativt att vi är väldigt mycket bättre än vi tror. Det är väl den andra sidan av problemet, som jag får avhandla nån annan gång) Och kanske lever vi i en värld där ingen riktigt vågar säga sanningen eftersom vi är alla så rädda för konflikter, rädda för att bli ensamma utan horder av vänner att festa loss med eller adda på facebook. Så istället lallar vi runt i en tillvaro där vi lurar varandra att tro att vi är/måste vara något helt annat än vad vi egentligen är så till den milda grad att vi till slut likt förbannat bara blir så jäkla ensamma. Och i värsta fall fullständigt bortgjorda i TV.
Det är för sorgligt.

Nu vill jag hem till min nya skiva!

2007-09-05T15:56:00.000+02:00

Jag har haft en pissdag på jobbet idag. (tekniskt sett så HAR jag en pissdag, eftersom jag inte får gå hem förrän 16.45, men mentalt har jag redan lagt av). Mina arbetsuppgifter går bland annat ut på att ringa till människor som ska ha åsikter i olika ärenden och vissa dagar så ringer man och ringer och ringer, och får ingen kontakt. Man ringer folk i än det ena än det andra ärendet i hopp om att någon jävel ska kunna ge en något konkret att gå vidare på, men som så ofta så fortsätter det gärna jävlas när det väl har börjat. Idag har jag har ringt och sökt hur många människor som helst, och om de väl ringer tillbaks (vilket jag just idag hoppas att de inte gör) så kommer jag knappt att veta vem jag har sökt i vilket ärende.
Så nu räknar jag minuterna tills jag ska få cykla hem och ladda min ipod med Sixx: AM-skivan som äntligen kom på posten idag. Sedan ska jag snöra på mig mina nya promenadskor och ge mig ut på en solig promenad med Nikki och grabbarna i lurarna.
Och hoppas att jag gillar det jag hör.
I lokalbladet idag blev skivan fullständigt sågad och jag har sett ett par liknande recensioner när jag googlat. Å andra sidan så har den fått en del lysande kritik också, så jag drar slutsatsen att vi som kan storyn och vet var musiken "kommer ifrån" rent levnadshistoriskt, kanske har lite mer överseende med utfallet av skivan och lyssnar med andra öron. Eller så är det återigen jag som har ett grumlat omdöme på grund av min beundran för Mr Sixx. Det finns förstås ytterligare ett alternativ; Att jag - oh hemska tanke - inte gillar resten av skivan lika mycket som de låtar jag lyssnat på på Youtube, men det ser jag i nuläget inte som ett realistiskt alternativ.
Inte konstigt att jag har bråttom hem idag.

Om bilderna:
Jag deltar i ett Nikki Sixx forum på nätet, och där har det blivit en grej att man inte postar ett inlägg utan att bifoga en bild. Och eftersom det finns oändligt många Nikkibilder därute så har jag börjat göra samma sak när jag skriver blogginlägg i ärendet. Visst är det lite tonårsaktigt, det kan jag (om än motvilligt) tillstå. Men det bjuder jag på.

Genomskinligt Guillou

2007-09-05T15:43:00.000+02:00

Jan Guillou gillar inte Stieg Larssons böcker.
Han föredrar Camilla Läckberg.
Läser jag i Aftonbladet att han sagt i Mix Megapols morgonprogram.
Han antyder (alternativt säger rakt ut, välj själv) att Stieg Larsson inte sålt lika bra om han varit i livet. Förutom att det är en ganska tarvlig kommentar som jag personligen anser vara felaktig (för min del är Stieg Larsson mer eller mindre gud i en värld där Guillou känns jävligt trist och Läckberg är en amatör, men det är ju en smaksak), så är det också så jävla genomskinligt vad han är ute efter. Att Guillou är allmänt mediakåt är ju ingen nyhet, men att han är synnerligen mediekåt just nu får man beviset på när man bläddrar två sidor vidare efter artikeln i AB.
Där hittar man en annons som förtäljer att Guillou har en ny bok på G, och man ler lite trött när man inser att mannen kan konsten att skapa uppmärksamhet i rättan tid. Och inte nog med att han får allmän publicitet på grund av sitt uttalande; risken är dessutom stor att en massa Stieg Larsson-förälskade läsare blir nyfikna på att jämföra dessa båda herrar och därför endast i detta syfte kämpar sig igenom en långrandig och löjligt detaljrik roman signerad Janne G. På så sätt lyckas Guillou med konststycket att profitera på en död man som han dessutom tycker är en sopa.
Det är lågt.
(Till och med lägre än, ja ni vet...)

Nikki for President

2007-09-03T15:17:00.001+02:00

Ja, jag vet att jag förivrar mig lätt. Speciellt om mitt omdöme är grumlat av beundran. Men min högst personliga entusiasm inför Nikki Sixx´s engagemang när det gäller drogmissbruk har nu övergått till att även omfatta de fina salongerna. Som första rockstjärna någonsin ska Nikki tala i Capitol Hill (det amerikanska parlamentet) i Washington i samband med ett årligt evenemang mot alkohol och drogmissbruk. Händelsen inträffar på torsdag och jag vet, jag vet, jag VET att det är barnsligt, men jag blev lite stolt.

Det är en viktig fråga det där, och jag tror att en cool men smart rocker som "been there, done that" kan lära många väldigt mycket om hur man bättre tar upp den så svåra kampen mot drogerna. You go Nikki!

Ett korkskallepartis existenberättigande

2007-09-03T13:12:00.000+02:00

Det förvånar mig å det grövsta att de två kategorier människor som mest av allt brukar hävda demokratins principer, det vill säga journalister och politiker, är just de två kategorier som envist, tjurskalligt och föga demokratiskt fryser ut, smutskastar och idiotförklarar Sverigedemokraterna.
Inser de inte att det blir kontraproduktivt som fan att utesluta Sverigedemokraterna från de politiska rummen och att kategoriskt ägna journalistisk kraft åt att få Sverigedemokraterna att framstå som korkskallar?
Missförstå mig inte; Jag tycker att Sverigedemokraterna är korkskallar.
Jag tycker att de har synnerligen tvivelaktiga åsikter.
Och jag tycker att det är högst beklagligt att en del av Sveriges befolkning anser det befogat att rösta på detta korkskalleparti.
Men jag tror inte att det blir färre som röstar på korkskallepartiet av att de etablerade politikerna fryser ut dem och av att journalisterna ser det som en personlig seger varje gång de får sätta dit en sverigedemokrat. Jag tror att vi blir av med korkskallepartiet genom att behandla dem som vi behandlar seriösa politiker och genom att låta dem själva måla in sig i det hörn där de hör hemma. Och om de - mot all förmodan - inte själva målar in sig i detta hörn, då kanske det fanns nån slags anledning
att lyssna på dem trots allt. Kanske behövs de - om så bara för en stund - för att få oss att förstå att det finns saker som man måste våga prata om, även om det finns korkskallar som tänker vända dessa saker till sin fördel och därmed skrämma varje människa med en åsikt i ämnet, till tystnad.

Och så det där med Maja Lundgren

2007-09-03T11:16:00.000+02:00

Jag har förstått att det pågår en debatt bland kultureliten kring Maja Lundgrens bok Myggor och Tigrar. Jag förstod också ganska snabbt att debatten hörde hemma i en damm där jag själv inte simmar, och var därför föga intresserad.
Tills jag läste DN i lördags. Där anklagade Kulturchefen Maria Schottenius Bonniers förlag för att ha kört i diket i fallet Maja Lundgren och - inte minst - där tar journalisten Dan Josefsson all ära redlighet av densamma.
Och plötsligt är jag intresserad.
Denna kvinna har för några år sedan i ett mail till en mängd stora tidningar och flera journalister kallat en namngiven journalist för "kulturslemhora" och avslutat mailet med "Jag hoppas att prostatacancer och äggstockscancer drabbar alla korkade djävlar". Hon har i sin nyutkomna bok av allt att döma hittat på saker om nämnde Josefsson på grund av obesvarad kärlek och verkar rent allmänt vara lätt paranoid och sjukligt självupptagen.
Jag blir nyfiken på att läsa boken, nyfiken på att höra hur de som försvarar henne resonerar (och hur de kommer att bete sig när det står mer och mer klart att något är vajsing) och framförallt blir jag nyfiken på hur många fler knasbollar som får mediespace och behandlas som om de vore fullt friska.
Whatever happened to gott omdöme?

Den märkliga journalistskandalen

2007-09-03T09:49:00.000+02:00

Det är så mycket som är så märkligt i Trond Sefastsson-historien, att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

* Hur kunde han tycka att det är okej att vara grävande journalist ena dagen och representera samma klientel juridiskt nästa dag? Tänkte han aldrig att det var ett problem? Tänkte aldrig hans omgivning och hans arbetsgivare att det var ett problem? Och om de inte visste, hur var det möjligt?

* Hade han ingen beredskap för hur han skulle hantera den dagen då de kriminella som så ofta förekommer i hans reportage, skulle tycka att hans bedömning av vad som var en grej eller inte, inte stämde med deras egen bedömning? Ingen beredskap för vad som skulle hända om han fick de där skrupellösa gangstrarna emot sig?

* Varför är det bara vissa medier som tycker att det här är en nyhet? Varför låter de etablerade medierna TV3:s insider och kvällstidningarna ta kommandot med sitt snaskande (och sina köpta intervjuer).

* Varför är det alltid så intressant att lägga ofantligt med tid och pengar på att kräva upprättelse för diverse kriminella figurer när risken är så stor att de blåser en? Finns det inte andra saker som man kan lägga journalistisk kraft och energi (och pengar ) på? (undrar en person som jobbat med kriminella, som vet att också de är människor som förtjänar en andra och en tredje chans, men som samtidigt också för länge sedan har lärt sig att det är en hård värld där det ljugs jävligt mycket)

* Varför är det alltid män som är "tunga" grävande reportrar (och hänger det på något sätt ihop med att grävreportage så ofta handlar om den kriminella världen?)

* Varför är jag inte förvånad?
(lyssnade på Sefastsson vid ett tillfälle i våras och slogs av hur tunn gränsen är mellan att vara grävande reporter och rättshaverist. Jag slogs av en massa andra saker också som jag nu på grund av tingens tillstånd har anledning att lista enligt ovan)