Mörkret lurar alltid runt hörnet

Det fanns en tid då jag aldrig släppte fram mörkret.
Jag log och var glad och var logisk och rationell.
Det var enklast både för mig och min omgivning.

Så kom tiden då det inte gick längre.
Då jag var tvungen att acceptera att det fanns där. Hitta ett sätt att hantera det. Mörkret.
Och nu verkar det som att jag aldrig blir av med det.
Korta stunder av lycka varvas med en ständigt gnagade känsla i bröst-trakterna och jag vet inte vad jag ska göra med det.
Jag bli olidlig för mig själv och andra och fast jag vet vad jag behöver så känns det inte som att jag har rätt att be om det eller förvänta mig det.

Är det så här livet kommer att vara nu?
Är det så här livet är för alla som inte stängt av allt jobbigt?

Eller är det nåt fel på mig?
Nåt tillfälligt?
Nåt permanent?

Jag är uppriktigt sagt väldigt trött på tomheten.