Nånting är kapitalfel!

Jag träffade en kille häromdagen som är en i raden av alla unga vuxna som lever på bidrag utan möjlighet att få en plats i arbetslivet. Han vill inget hellre än att få ett jobb. Han har utbildat sig till ett bristyrke, men kan tänka sig att rensa ogräs, städa, handla åt gamla, ja vad fan som helst bara han får nåt att göra och slipper leva på bidrag. Slipper sitta i sin sketna lilla etta och kolla på TV och spela dataspel. Slipper hänga med andra arbetslösa polare som super bort ångesten och inte orkar ta tag i sin situation. Men ingen vill ge honom jobb. Ingen vågar ta chansen att anställa honom.
Och jag blir så förgjordat jäkla skitförbannad.
Vad är det vi håller på med? En hel generation håller på att tappa tron på ett samhälle och en framtid som de ska vara en del av i femtio år till. Vad blir det av människor som får börja sina vuxenliv på det viset? Och vad i hela friden håller makthavarna på med som vägrar prioritera problemet och öppna sina ögon. Hälften av alla socialbidragstagare i det här landet är under 30 år. Hälften! Jag lovar och svär att jag aldrig mer ska klaga över min klena akademikerlön.
Och jag lovar och svär att ta strid för våra ungdomar.
Så ofta som jag bara kan.
Det är dags för alla oss navelpillande kverulanta gnällrövar som har en fast inkomst att sluta tycka synd om oss själva och vända blicken utanför vår egen egocentriska misär.
Och hör sen!