En förlorad dag

Vaknade med en värk som invaderat såväl mitt huvud och ryggslut, som min nacke och mina axlar. En lång och stressig dag framför datorn brukar ha den effekten på mig och idag var det värre än vanligt. Morgonmötet var inte direkt av den karaktär som en trött, gnällig och smärtande människa behöver och följaktligen kände jag mig personligt påhoppad vid två tillfällen utan att det kanske egentligen var meningen. Sen försökte jag göra mitt jobb med ett mycket skralt resultat. Först förstod jag inte, sen fick jag inte tag på rätt personer och när jag väl fick tag på en så hade han inte tid att träffa mig. Jag cyklade hem i spöregnet för att käka lunch och önskade av hela mitt hjärta att jag hade fått stanna kvar hemma. Istället tog jag mig tillbaks till den smärtsamma platsen vid datorn bara för att konstatera att dagen inte hade ändrat karaktär för fem öre i avseendet att vara på min sida. Ett snack med chefen för att inte hamna i onåd (jag agerade lite spontant i ett ärende men det fick tyvärr inte önskad effekt och jag behövde klargöra en del) gav mig däremot liiite vind i segeln och det eventuella missförståndet reddes ut. Men sedan var det bara att ta plats framför datorn igen och låtsas som att man gjorde något fast både jag och alla runtomkring mig redan insett att dagen idag är en förlorad dag vad gäller mig. Jag kommer inte att få gjort något mer och ingen kommer heller att förvänta sig något av mig. Det gäller helt enkelt bara att sitta av tiden.
Och kanske är det för dagar som den här som bloggandet har blivit en sådan smash-hit.