Barns dragningskraft

Man ska visst älska barn alltid och hela tiden, har jag förstått. Speciellt om de är väldigt små och i sällskap av ett stort gäng vuxna. Och kanske är jag hårdhjärtad, eller helt enkelt inte begriper eftersom jag inte har egna barn (det sistnämnda hävdar min far, rätt syrligt) men jag tycker inte att det är helt rättvist att barnen självklart ska stå i centrum i alla lägen. I helgen var jag på min farmors 85-årskalas (vi hade bjudit henne på resturang, barn, barnbarn och tre barnbarnsbarn, varav två tonåringar och en spädis) och spädisen (en mycket söt liten Calle) tog förstås all fokus. Alla skulle leka med, gulla med och bära på honom och jag blev superprovocerad av det.
Det var ju ändå Farmors dag och sanningen är att hon blivit ganska skraltig och vi vet inte hur länge till vi får ha henne bland oss. Vore det inte lite självklart då att lägga fokus på henne istället?

Själv har jag inga barn och är inte sådär supersugen heller (det kommer säkert andra tider, kan man gissa) men jag har all respekt och förståelse för de som vill ha eller har barn. I de allra flesta fallen är jag dessutom enormt förtjust i mina kompisars barn och glad för deras skull. Det är bara det där att jag faktiskt inte riktigt gillar när 15 pers går in i nån slags gemensam spädbarnspsykos. Hela grejen fick mig att tänka på en kompis som förgäves försökt få barn flera gånger, och som till och med mist ett barn strax efter födseln. Hon var så glad när hon var gravid för nu när de skulle bli föräldrar så skulle de liksom räknas som riktiga vuxna. Hon upplevde att de inte gjorde det riktigt utan barn. Och kanske blir det extra känsligt för mig då när barn har den dragningskraften, eftersom jag inser att jag liksom inte har ett skit att komma med så länge jag är barnlös.
(vill man psykologisera så kan man spekulera i om det är mina föräldrars uppenbara spädbarnsförtjusning som gör mig provocerad, eller om det är min aptrista kusins självbelåtna smil och hans extremt pompösa pappas skrytsamma kommentarer som gör att jag plötsligt tycker att det fanimej måste få finnas andra grejer som ger en ett värde. Eller så är det babyboomen i beknatskapskretsen som gör att jag börjar bli plågsamt medveten om hur udda det är att inte vara ens i närheten av barnafödande i min ålder. )

Släktträffar.... Alltid skapar de nåt slags trauma..