Som en gammal rostig cykel

Jag är tillbaks på mina ordinarie arbetsupggifter efter en månads semester och två månader med andra uppgifter. Och det är så jävla tråkigt.
Det tog flera dagar innan jag fattade vad som var fel, jag bara kände mig seg, uttråkad och jävligt grinig och oinspirerad. Sen slog det mig; vår organisation fungerar inte. När jag nu går från att mer eller mindre rå mig själv, till att vara en del av det stora så är det som att ha fått på sig ett par för trånga jeans. Jag har inget handlingsutrymme och kan inte vara så effektiv som jag vill.

Eller så kan man jämföra det med att jag cyklat runt på en ny och fin skeppshultsscykel hela sommaren och nu är jag hänvisad till den gamla rostiga, med skevt styre och opumpade däck.
Det spelar ingen roll hur mycket man gillar att cykla; med en sådan cykel är det pisstrist. Så nu sitter jag som på nålar och väntar otåligt på att få förklara för cheferna hur det är. Jag filar på nya organisationslösningar ena sekunden och suckar djupt av frustration den andra.
Och värst av allt; När jag kommer jag hem trycker jag i mig enorma mängder choklad in nån slags omedveten förhoppning om att det ska kännas bättre av det. Gissa hur det går...
Jag vill ha tillbaks den fina cykeln!