Perrongpolaren

"Ska du ut och resa nu igen?" sa mannen med kepsen som passerade mig där jag satt på perrongen.
Jag var lätt svettig och kände mig ännu inte riktigt trygg i att allt som verkligen skulle med, nu fanns i min omfattande packning. Kommentaren från mannen med kepsen var lika oväntad som den var parodisk, eftersom jag kände mig som en gröngöling som aldrig lämnat kommungränsen i denna inledningfas av mitt livs första utlandssemester på egen hand. Man kan vara kaxig och säga att man är fullt kapabel att ta hand om sig själv, men det de där små illvilliga fjärilarna som ibland irrar sig upp från magen och ställer till det i hjärnan är inte att leka med. Plötsligt kommer tankarna att man glömt något viktigt, tagit fel på tiden eller inte kommer att hitta rätt på den stora flygplatsen.
Det var de där fjärilarna jag höll på att jaga på flykten när mannen som jag aldrig sett i hela mitt liv ställde frågan som fick mig på fall direkt. Han var så uppenbart kontaktsökande och jag behövde distraheras, så jag bjöd in honom. Då berättade han om förra gången han åkte med samma tåg. Om hur tåget blev stående på grund av en olycka och hur tågets Kastrupsresenärer började få myror i benen. Ja berättelsen var längre och mer målande än så, men istället för att bli orolig över att samma sak skulle hända mig så kände hur jag verkligen upsskattade samtalet med denna goa gubbe.
Han började prata om att han skulle hämta en bil och när ytterligare en histora handlade om en bilhämtning blev jag nyfiken. Vad var det för bilar denne gamle man hämtade?
Det visade sig att min perrongpolare hade jobbat i fyrtio år med att hämta och lämna hyrbilar åt ett företag i stan. "Men nu börjar jag bli pensionsmässig", sa han och jag tänkte att det var en faslig tur att jag inte frågade om hans ålder från början. Jag tyckte nämligen att han såg lite för gammal ut för att förvärsvarbeta så därför trodde jag att hans bilhämtande bara var en väntjänst eller ett extraknäck. "Jo, jag tänkte gå i pension i julas när jag fyllde 80, men jag får nog jobba ett tag till", sade han och väntade förtjust på skrattet som han visste skulle komma. Ett par minuter senare såg han en bekant på perrongen och skyndade vidare, medan jag satt kvar och såg fjärilarna lämna både magen och hjärnan.
Det ska nog bli en trevlig resa det här...