Johanna Sällström är död!

Efter att ha masskonsumerat Wallanderfilmer det här året, så känns det som att någon man känner är död. Jag blev verkligen helt gråtfärdig när jag fick höra.
Hur? undrar man, och sen när man läser de första artiklarna så inser man att det förmodligen bara finns två alternativ. Av respekt för henne och de runt henne, spekulerar jag inte mer än så.

Jag trodde att jag skulle kunna få ur mig något av allt det jag känner just nu, men det är ingen riktig struktur på mina tankar. Jag tänker på hur förgängligt livet är och på hur ingenting någonsin är så som man tror. Hyllade och folkkära personer har sina mörka moln och lycka kan inte mätas utifrån ytliga mått. Och framförallt; värdsliga saker som yta, pengar, berömmelse och annat junk blir rätt oväsentligt när man inser att det egentligen bara finns två lägen; att leva eller att dö.
Jag är glad att jag lever.