Och inte fan blir det bättre

Just den här veckan har jag ett löjligt jobbigt pass som innebär att jag jobbar tio dagar i rad. Och snacka om att det är otajmat! Jag hade verkligen behövt vila från gnället och frustrationen som liksom slår emot mig så fort jag sätter min fot i lokalerna.
Idag till exempel så sken solen och jag kämpade verkligen för att ha en positiv inställning när jag sent omsider lyckades kravla mig ur sängen (fy fan vad disciplin är svårt när man verkligen, verkligen inte vill). Men när jag gled in på jobbet så möttes jag - innan jag ens hade hängt av mig - av " Vad du är på gott humör, det behövs om du ska stå ut med alla dåliga nyheter här..." Och sen började gnället. En så banal sak som en omflyttning av arbetsplatser har blivit en otippad källa till kverulans och till slut fick jag ett mindre bryt. Vad är det med folk som tror att alla förändringar bara är bra som genom ett magiskt viftande med ett trollspö. Saker tar ju för fan tid! Och som om vi inte har värre saker att bekymra oss om.
Flyget till Spanien går visserligen den 29:e mars, men rent mentalt kommer jag att åka dit mycket mycket snart, den saken är klar.