Alla dör på slutet

Jag är en blödig jävel, jag vet det.
Jag har oerhört svårt för att se underhållningsvärdet i att människor får hjärnan sönderskjuten.
Ibland önskar jag att jag kunde komma över denna aversion mot underhållningsvåld och glädjas åt bra filmproduktioner, men nu har jag en gång för alla insett att så kommer det inte att bli med mig. 1991 (eller nåt) såg jag (eftersom killarna i sällskapet ville det) Millors Crossing på bio, och jag kommer aldrig att glömma hur besvikna vi var på denna supersunkiga skitfilm. Lite märkligt blev det förstås att alla andra som såg filmen hissade den och att den fortfarande idag är en riktig klassiker. Det har inte blivit överdrivet många maffiafilmer för mig sedan Millors Crossing... Men så igår såg jag Departed, med Jack Nicholsson, Leo Di Caprio och Matt Damon.
Det var rent filmiskt en bra film och skådespelarna är enormt bra (insåg plötsligt Leo Di Caprios storhet) men känslan i magen när jag går därifrån är likt förbannat; Jaha? Vari består underhållningen i att alla inblandade dör medelst skott i pannan? Min kompis B och jag hade en intensiv diskussion på hemvägen för jag hade verkligen oerhört svårt att acceptera att hon faktiskt gillar maffiafilmer (även om hon håller med om att det är onödigt mycket våld...). Jag försökte förtvivlat att få henne att förstå att hon hade fel, tills jag insåg att jag ju verkligen inte vill leva i en värld där alla tycker precis som jag. Jag bestämde mig helt enkelt för att kosnstatera att alla inte är riktigt lika överkänsliga som jag mot att se hjärnsubstans skvätta upp på väggarna.