Gråta med ett leende....

....är visserligen en film som jag tänkt se tusen gånger, men det är inte den jag ska skriva om.
Snarare om mina tendenser att gråta när jag läser böcker och ser på filmer. Det var längesedan jag gjorde det, men den senaste veckan har jag gråtit vid högst oväntade situationer.

1) När jag läste ut boken "Nu vill jag sjunga dig milda sånger", grät jag så att tårarna sprutade och det är ytterst sällan jag gråter när jag läser. Senaste gången var för typ fyra år sedan när jag läste Inger Edelfeldts "Det hemliga namnet".

2) Mer vanligt är det att jag gråter när jag ser en film, men om jag ska vara ärlig så hade jag inte förväntat mig att böla i samband med en hyfsat banal film från 1946. Men det var just vad som hände vid det supersliska slutet i "It´s a wonderful life".

3) Och ännu mer otippad var den hejdlösa gråtattack som kom över mig när jag i den sista delen av Tusenbröder plötsligt insåg att det förmodligen skulle sluta med att Hoffa blev ihjälskjuten. "Nej han får inte dö, han får inte dö", kved jag högt i min ensamhet och verkligen stortjöt. Tusenbröder är enligt min uppfattning den bästa svenska TV-serien i modern tid, och även om jag vet att verkligheten kan vara så cynisk och så jävlig att någon dör just när de verkar ordna upp sig, så ville jag verkligen inte att serien skulle sluta så. Och tack och lov så slapp jag ju det.

(och för den som just nu jobbar på sin amatörpsykologiska analys av detta beteende så vill jag komplettera med min egen; Aldrig har jag så nära till min känslor som när jag är avstressad, lugn och harmonisk. Då är det liksom fritt blås. Så det är inte någon major crisis på gång. Tvärtom)