Tillbaka i selen

Jag hade som bekant vilat upp mig och laddat batterierna och kände mig styrkt att ta mig an ett nytt år på min arbetsplats. Och brukar man läsa bloggen (eller om man känner mig, vilket väl de flesta som läser gör...) så vet man att jag älskar mitt jobb. Det betyder tyvär inte att jag alltid älskar min arbetsplats. Just nu gör jag det inte alls, kan jag säga. Det är fanimej en bedrift att på en enda dag ta ur mig all arbetsglädje som jag har. Jag blir fullständigt bindgalen, frustrerad, matt, förkrossad, förbannad och jag vet inte allt, av människor som är så loja, så snurriga, så tanklösa, så oambitiösa, kort sagt så INTE JAG.
Jag längtar efter en arbetsplats där man vill framåt, där man vill lyfta sig i håret lite varje dag och efter bästa förmåga försöka vara lite bättre än dagen innan. Jag hatar att de som bestämmer över oss i selen inte har den glöden eller den viljan och jag önskar, önskar, önskar att jag tillbringade mina dagar på en arbetsplats där man hjälptes åt att driva saker framåt.
Jag fattar att alla inte kan vara som jag. Jag fattar att andra har en annan uppfattning om vad som är bra, både innehållsmäsigt och organisatoriskt. Det jag säger är bara att jag önskar att jag fanns på ett ställe där fler hade min uppfattning. Är det så mycket begärt?