Kärleksförklaringar

Man ska inte underskatta kärleksförklaringar, oavsett om de riktar sig till människor, företeelser eller ting. Till skillnad från Alexander Bard tycker jag nämligen att hat är en hemsk känsla och föredrar istället i 999 fall av tusen kärlek.

Jag älskar min DN prenumeration (för även om jag inser att den genomsnittlige läsaren inte är en lantis som växte upp med Vikingarna och semestrar till Mallis, så kan jag se hur mitt läsande av DN trots allt ger mig nya perspektiv som jag inte hade tidigare)

Jag älskar mitt jobb (för även om det kan vara vara stressigt, högpresterande, dåligt betalt och dåligt styrt så får jag göra det som jag är bäst på och när det flyter, då är det kärlek!)

Jag älskar min mamma (och det kan tyckas som en självklarhet, men ibland blir såna känslor bara så påtagligt starka. Samma sak gäller för övrigt hela famljen just nu)

Jag älskar havet (jag bodde i några år i mellersta Sverige, långt från havet och jag blev så instängd, så instängd. Nuförtiden kan den instängda känslan botas med en tiominuterspromenad till havet)

Jag älskar fotboll, musik, politik, Sverige, mina vänner, mitt hem, min ipod, min gitarr, Gilmore Girls, Godmorgon Världen, och mitt nya duschdraperi. Och lite annat...

Jag älskar inte hela tiden, såklart. Jag blir också arg, deprimerad, frustrerad, förtvivlad irriterad, trött, ledsen och hela middevitten.
Men faktum kvarstår; Jag hatar mycket, mycket sällan.
Jag vet inte riktigt varför, men det är väl ganska ofta grejen med känslor, att man inte förstår dem, eller styr över dem. Men jag tycker uppriktigt synd om alla dom som tycker att hat är en fantastiskt känsla. Jag skulle inte vilja vara i deras skor, hur mycket elit de än anser sig vara.