Rebell i kyrkan

Jag sjunger i en gospelkör.
Det är ofantligt kul och ger mig väldigt mycket glädje och energi.
När folk frågar om min tro, blir jag däremot gärna lite flummig. Jag har svårt att helt och hållet definiera den, och tycker egentligen inte att andra har att göra med min eventuella relation till Gud (faktum är att jag är rätt säker på att vi skulle ha en fredligare värld om folk koncentrerade sig på sin egen tro och sket i hur andra människor har det med sin tro).
Hursomhelst så innebär gospelsjungandet att jag några gånger varje år går på högmässa i kyrkan. Och jag kan faktiskt tycka att det ger mig en hel del. Det kristna budskapet har sina poänger, ritualer kan ge trygghet och vem behöver egentligen inte en stund kontemplation i en underbar lokal?

Men det finns också tillfällen då jag faktiskt blir heligt förbannad och undrar om jag inte har hamnat på fel plats.
Jag pratar om syndabekännelsen.
Fader Vår och Trosbekännelsen kan jag ställa upp på (jag kan dem dessutom som ett rinnande vatten sen konfirmationen), men när syndabekänneslen ska läsas då kniper jag igen.
Jag vägrar säga högt att jag är skyldig till mer ont än jag ens kan förstå.
Jag vägrar kräla i stoftet och be om ursäkt för en massa saker som jag egentligen inte alls tycker är synd. Jag har gått in i väggen två gånger i mitt förhållandevis korta liv och ett av skälen var att jag tog på mig alldeles för mycket ansvar och kände skuld för en hel massa onödiga saker.
När jag nu äntligen har kommit över det och lärt mig acceptera mig själv som jag är, med fel och brister, då tänker jag minsann inte låta någon urgammal kyrklig ritual dra ner mig i fördärvet igen. Därför förbehåller jag mig rätten att våga vägra syndabekännelsen.
Som en sann postmodernist plockar jag helt enkelt lite här och lite där för att få livet att gå ihop.