Att tala med ett Ex

Jag ska inte dra den trassliga bakgrunden. Den är helt enkelt för trasslig.
Men jag var bara tvungen att skriva om den intressanta upplevelsen av att efter gråt och tandagnisslan, ångest, sömnlösa nätter, oeceaner av tårar och fullständig bottenlös förtvivlan (från hans sida till och med värre saker än så), slutligen kunna ha ett fullständigt normalt samtal om fullständigt normala saker, och att till och med konstatera att vi båda två upplever våra bästa perioder i livet.

Jag känner en genuin glädje och lycka över att hans liv verkar gå i den riktning som jag alltid tyckte att han förtjänade och jag känner för första gången att det kanske ändå på något sätt var meningen det som skedde och att någon (oklart vem) hade en plan med hela alltet.

Jag hoppas och tror att det är så här vi ska ha det. Att vi ska vara två människor som tycker så mycket om varandra, känner varandra så väl och vill varandra så oerhört väl, och att den himlastormande och lätt sinnessjuka förälskelsen ska vara historia.
Trots allt är jag skyldig honom mer än han ens anar och jag hade förmodligen inte varit där jag är idag utan honom.
Trots allt.