Hemma igen!

Jag skulle nog kunna få ihop några rader om hur semestern har varit och vad jag har lärt mig om mig själv och om livet. (och om hur det var att komma hem...) Men just nu är jag mer intresserad av att komplettera min litteraturlista från semestern. Så här kommer den:

Poeten, Michael Conelly (ljudbok).
Min första ljudbok och min första Conelly och jag är mycket förtjust. När man är lite seg i huvudet och bara vill ligga och blunda så är en ljudbok perfekt. Den här var dessutom mycket bra och jag förstår varför folk gillar Conelly. (Efter den helt ljuvliga sågningen av Camilla Läckberg i P1 häromdagen vill jag dessutom tillägga att ja, det är definitivt klasskillnad). Det är väl kanske i första hand intrigen man fastnar för när man lyssnar, inte språket på samma sätt som när man läser själv tycker jag, men intrigen var på den nivå som jag vill ha mina deckarintriger (dvs inte förutsägbara alls). Även om det var väl äckligt ibland..

Da Vinci Koden, Dan Brown
Till slut fick så även jag ändan ur vagnen att läsa denna "världens främsta bestseller". Och visst är den en pageturner, men sen då? Jag måste säga att jag blev extremt besviken och hade förväntat mig enormt mycket mer. Den där franske polisen är väl till exempel mer än lovligt klantig, och huvudpersonerna är väl ändå exceptionellt bra på att knäcka alla dessa triljoner koder som finns i boken. Och slutet? Njae... Den hamnar inte på nån av mina listor (inte ens på sämstalistan alltså..)

Montecore, Jonas Hassen Kehmiri
Riktigt jäkla skitbra! Jag trodde att jag skulle tycka att det var svårt med det speciella språket, men man vande sig snabbt och det blev en riktigt bra krydda istället. Den totalt distanslöse Kadir är helt fanstastisk och jag skrattade högt mest hela tiden. Samtidigt fick man en fenomenal inblick i hur det kan vara att lämna sitt land och försöka anpassa sig till ett annat. Och hur det kan vara att födas i ett land och ändå inte helt och hållet vara en del av det. Man får också den ständigt lika värdefulla insikten som man aldrig kan få nog av; Nämligen att det finns många sätt att leva sitt liv, och minst lika många sanningar om vad som är bra/dåligt och rätt/fel.

Fallen, Joyce Carol Oates
Min kompis M är ju ett stort Oates-fan och kanske är det därför jag har fortsatt läsa henne trots att jag inte har varit superfrälst och tycker att jag har så många andra författare kvar att upptäcka. Men det här är nog min bästa Oates hittills (har läst "Mitt i Livet" och "Jag ska ta dig dit"). När man har ro och tid att sträckläsa henne och gripas tag i historien ordentligt så inser man styrkan och dessutom finns det - mer än i de andra böckerna jag läst av henne - ett tydligt driv i att man vill veta hur saker hänger ihop och hur det hela ska sluta.

Berättelsen om Pi, Yann Martel
Min kompis B lade den här boken i min famn (som redan var full med en massa böcker) senaste gången vi var på pocketshop tillsammans. "Jag brukar inte gilla idéböcker, men den här var jättebra, Det bästa jag läste det året", sa hon. Så jag tog med den till Spanien och började läsa den lagom tills hon kom på besök. Och det var nog också hon som fick mig att inte ge upp, för jag hade i ärlighetens namn lite svårt att engagera mig i alla djur- och religionsbeskrivningar. "Men det blir bättre, jag lovar" sa B och åkte hem. Men jag tycker nog inte det. Den var helt okej, och jag ångrar inte att jag läste den, men det hamnar inte ens på tio i topplistan hittills i år...
Jag menar visst har den ett okej budskap och ett oväntat slut, men vägen dit...

Processen, Franz Kafka
Jag vet inte om fler än jag har noterat att folk börjat beskriva verkligheten som Kafkalik enormt mycket på den senaste tiden. Överallt i alla sammanhang ska det refereras till Kafka, det är som en löpeld som spridit sig. Jag undrar hur många som faktiskt har läst en Kafkabok.. Själv kände jag i alla fall att det började bli dags. För drygt tio årsedan fick jag för mig att jag skulle bli lite mer litterär och då köpte jag Kafkas Slottet, men det gick sådär kan man konstatera. Kafka kanske inte är det första man ska läsa när man vill bli litterär. Hursomhelst:
Processen är ju den första i den där ensamhetstrilogin (Slottet den andra) och jag tänkte att det var likabra att börja med den. Och jag fick kämpa. Det är ett svårt språk att komma in i och samhället som beskrivs är för mig lika främmande som om det vore en sciencefictionroman.
Jag trodde hela tiden att man skulle få en annan typ av svar i slutet och när man inte fick det så kändes det liksom så meningslöst. Fast å andra sidan så var det väl det som var grejen...
Jag är glad att jag har läst den, och ger mig nog på Slottet vad det lider också.

Vindens Skugga, Carlos Ruis Zafón
En spansk bestseller som skulle vara lite av en DaVincikod, hette det. Den har blivit hissad som fan av vissa och av andra har den anklagats för att vara pladdrig och överdrivet konstlad i sitt språk. Själv var jag nöjd, den var definitivt bättre än Davincikoden. Jag kan förstå kritiken mot att det ibland bli lite väl mycket av det goda rent stilistiskt, men många gånger var det trevligt och berättelsen var spännande och givande. Den utspelar sig i Barcelona på 30-40-50 talen och det är som vanligt intressant att läsa böcker som inte har den den vanliga utgångspunkten i ett modernt västsamhälle (jag har haft en tendens att alltid välja sådan litteratur). Och faktum är att jag har en tendens att glömma att Spanien var en diktatur under en så lång period.
Boken handalr om en pojke som blir nyfiken på en allldels speciell bok (eller snarare dess författare) och börjar en livslång jakt på att ta reda på vem han är. Det finns onekligen en del storymässiga paralleller med Nicole Krauss Kärlekens Historia, även om den inte är lik i övrigt.
Vindens Skugga rekommenderas i alla fall (liksom Kärlekens Historia bytheway)

En berättelse om Kärlek och Mörker, Amos Oz
Har jag faktiskt inte läst ut än. Den är på närmare 700 sidor och är ganska svårläst. Men jag är på 500 plus och är mycket förtjust. En fantastisk författare och en oerhört inspirerande och lärorik bok.