The Heroin Diaries - en delrapport

Ja, jösses vad jag har gått och väntat på denna bok. Igår hade jag bråttom, bråttom till Icabutiken för att hämta det efterlängtade paketet och sedan var det bara att lägga sig raklång och börja läsa.

145 sidor (dvs knappt hälften) hann jag med igår och jag är så full av intryck att jag inte vet var jag ska börja. Det är inte en bok som alla andra, det har väl framgått vid det här laget. Dessutom ska jag vara ärlig och säga att jag ganska sällan läser böcker på engelska och därför är det onekligen ett och annat ord som faller bort då och då. Sedan är det ju dagboksanteckningar varvat med kommentarer gjorda i nutid, och man får vara alert om man vill hänga med och fatta hur allt hänger ihop. Nu kanske inte det är det viktigaste, utan det viktiga är förstås känslan i magen.

Och jotack. Det gör ont. Jotack. Det väcker en del onda minnen. Jotack, man gråter en del och jotack man växlar mellan att imponeras (dels över att han lyckades skriva det här mitt uppe i ett tungt missbruk, men kanske allra mest av att han låter världen ta del av det), tycka synd om (fy fan vilken ensam liten kille det bodde i den där coola rockstjärnan) förvånas (att han lever!) äcklas (don´t get me started) och en del annat också.

Sen kanske jag inte sov överdrivet bra inatt, och valde faktiskt att återgå till Alvetegen-boken under lunchen idag, men även dessa detaljer är väl ett bevis på att det är en stark bok, eller hur?

Fortsättning följer.