För mycket av det onda...

Jag hittade en gammal text som jag skrev när jag var frustrerad på mig själv (för ovanlighetens skull....) Den håller i alla väder känns det som.

Man tänker för mycket.
Det är synd för man har som allra roligast när man inte gör det.

Man bryr sig för mycket om vad andra ska tycka om det man gör.
Det är onödigt, med tanke på hur sällan folk bryr sig om det man gör.

Man gråter för lite.
Det är märkligt eftersom man egentligen mår som allra bäst när man har gjort det.

Man klagar för mycket.
Det är korkat med tanke på att det enda man egentligen kan påverka är hur mycket man klagar

Man pratar för mycket.
Det är jobbigt för efteråt inser man att man hade fått veta mer om man höll klaffen.

Man vågar för lite.
Det är snudd på patetiskt eftersom man verkligen vet att man egentligen har så lite att förlora.

Man äter för mycket.
Det är idiotiskt med tanke på att man vet att det inte hjälper.