En hiss och en diss

Jag formligen älskar Gregorius av Bengt Ohlsson.
Det är bara typ två veckor sedan jag läste ut den, men jag längtar redan tills jag ska få läsa om den (och jag som aldrig har fattat vitsen med att läsa om böcker). Möjligen har denna längtan att göra med den nuvarande boken på mitt nattduksbord. För lika förtjust som jag blev i Gregorius, lika besviken blev jag över Den Vidunderliga Kärlekens Historia av Carl-Johan Vallgren. Jag köpte den på förra årets bokrea och ända sedan dess har det varit en sån där bok som jag har längtat efter att läsa. Så när läslusten nu slog till, sent omsider så låg just den boken högt på priolistan.
Men den är urtrist.
Skitskum och sådär jobbigt pretentiös som jag hatar. Historiedropping och namnrabblande på var och varannan sida får mig att ömsom känna mig som en idiot och ömsom som den enda smarta människan i landet som har genomskådat hela prettogreppet. Hur kunde mannen får Augustpriset? Eller har jag missat något uppenbart?