En hyllning till Bengt Ohlsson

Jag har tidigt på den här bloggen hyllat Bengt Ohlssons krönikor i DN På Stan. Förut (det vill säga före min DN-prenumeration, vilket numera känns som en avlägsen fas i mitt liv) fattade jag inte vad som var the big deal med denna man men numera vet jag. Efter att ha läst Gregorius är jag än mer frälst. Det är fullt möjligt att det är den bästa bok jag någonsin läst. Eftersom vi ska diskutera boken i den bokcirkel som jag deltar i så har jag suttit som besatt och skrivit upp sidhänvisningar. Överallt dunkar han in sanningar som får mig att bli mörkrädd (jag menar inte vill jag hitta gemensamma nämnare mellan mig och en äcklig gammal präst som våldtog sin unga fru...)
Men Bengt Ohlsson har en fenomenal förmåga att i typ tre meningar sammanfatta livet såsom det ter sig för oväntat många av oss.

Det här hittade jag till exempel i en gammal intervju i Aftonbladet:
"Det är en otäck tendens att tro att allt ska rymmas i ett liv, att alla rutorna i kostcirkeln måste vara uppfyllda. Jag tycker det är märkligt med den panik som sprider sig när allt inte rullar på. Hjälp, vad ska vi göra? Varför inte i stället säga: Ok, just nu är det ett helvete men det är bara att härda ut"

I artikeln kan man för övrigt även läsa att en av Ohlssons favoritförfattare är Joyce Carol Oates, och då passar det ju bra att jag till slut äntligen har läst ut min första bok av henne, Mitt i Livet. Jag gillade den också. Hemskt mycket. Däremot gillade jag inte att Bengt Ohlsson håller på AIK. Vad är det jag har missat?