Jag har blitt en vekling

I mer eller mindre hela mitt liv har jag alltid skrutit om att jag aldrig blir sjuk (som i förkyld, febrig, influensig o dyl). Jag har nog snarare anklagat de som är sjuka ofta för att vara kverulanta hypkondriker som känner efter lite väl mycket.
Men nu är jag förkyld för tredje gången på lika många månader, vilket är ett svårslaget personligt rekord. Och den här gången är det inte bara den onda halsen (det är så det börjar har jag lärt mig...) som jag måste stå ut med. Jag måste stå ut med alla tankar som snurrar kring varför? vad har jag gjort? vad har hänt? och Det är inte rättvist, jag som ska ha körkonsert på måndag! Ikväll er det genrep och jag kan knappast svälja, ännu mindre sjunga maffiga gospellåtar. Skit också. Är det för mina synder jag har fått det här? (eller för min vägran att läsa syndabekännelsen?)
Eller bor det en borträngd vekling i oss alla?