En rak Banana

Detta inlägg hade kunnat illustreras av mig på en scen framför en Electric Banana Band-ridå, med en banan som mikrofon. Men omständigheterna ville annorlunda....

Vi besökte Dalhalla på semestern. Det är ett gammalt kalkbrott utanför Rättvik där man håller operakonserter och lite annat. Det är en supermaffig amfiteater där scenen är som en ö i ett grönt vattendrag. Den dagen som vi var där skulle Electric Banana Band spela och deras roadies höll på att rigga för fullt medan jag och MR satt och väntade på vår (skulle det visa sig) lätt förvirrade guide. Det var varmt, och mitt på dagen och vi hade varit uppe sedan fem så jag kan säkert hitta en mängd förklaringar till varför vi spann loss, men jag nöjer mig med att konstatera att vi gjorde det. Vi började nämligen leka med tanken på vad som hände om vi gick ner på svenen och bad om att få ta en bild på mig framför EBB-banderollen. Sen kom vi på att MR hade en banan i väskan och ungefär samtidigt insåg vi att jag ju hade videokamera i min telefon och så började vi repa ihop en liten egen EBB show, där vi satt längst bak i denna gigantiska arena. Man kan ju löjligt många gamla Trazan och Banarne låtar och vi gick från den bitska pirayan Maja via Ingen har sett fantomen utan kläder, Banankontakt, Vi har tarzan på middag och jag vill bo i en svamp till Aldrig har jag sett en rak banana. Vi garvade mer och mer ju mer pinsamt medvetna vi blev om hur många låtar (och texter) vi (eller var det jag?) kunde.
Till slut blev vi tvungna att ta oss samman eftersom guiden och resten av turisterna kom.

Nånstans mitt i guidningen berättade så guiden att man ska vara försiktig med vad man säger på en Amfiteater eftersom allt, verkligen allt man säger hörs.
Plötslig insåg vi att de coola roadisarna (för roadies är alltid coola) hade hört varena ton vi tagit av Trazans repertoar. Och inte ens en applåd hade vi fått.
Klart vi inte tänkte bjuda dem på "The real Thing" efter det...