En god människa?

Jag vill väldigt gärna vara en god människa med ett stort hjärta. Och det känns som att jag lyckas hyfsat ofta. Men nu har jag hamnat i ett vedervärdigt moraliskt och karaktärsprövande dilemma. Vi bestämde oss nämligen efter moget övervägande för att ha en slags familjefest hemma i föräldrahemmet på midsommar.
Det visade sig att det förutom min familj mest var mina kompisar som skulle komma.
men det kändes ok för det är vänner som känner varandra och som känner min familj.

Men så slumpade sig så att en lite nyare vän som jag inte känner så väl och som inte känner min familj, sitter ensam på midsommarafton. All logik säger förstås att man bjuder med en sån person, men det var något som gjorde motstånd. Det är en rar person som inte gör en fluga förnär, positiv och glad och enkel. Men jag kände inte för det. Det är ett litet riskprojekt att sammanföra sina vänner med sin familj, speciellt när det är alkohol involverat och det som gjorde att jag pallade var just att alla känner till varandra.
Problemet var att när jag berättade för en av de nära vännerna vad jag tyckte så föreslog hon att hon skulle ta med den här tredje personen till en annan fest så att hon i alla fall slapp vara själv. Vilket ju är helt otänkbart. Dels för att det gör det ännu tydligare vilken självisk jävel jag är, men också (vilket gör mig ännu elakare) för att jag inte vill att den här nära vännen ska vara på en annan fest. Jag var jätteglad när hon tackade ja till festen för hon är en riktig stämningshöjare och en väldigt god vän.
Så nu känns det som att jag förlorar vad jag än gör.
Jävla skit, jag som var på så gott humör.