Bergman, Lagerlöf och jag

Alla som känner mig (till och med dom som inte känner mig, tror jag...) kan vittna om att är det något jag inte är, så är det pretentiös. Det ska vara folkligt, begripligt och glatt, tycker jag och att krångla till saker för krånglandets skull är helt verkningslöst, enligt min mening.
Att namedroppa djupa kulturevenemang man varit på har med andra ord ingen effekt på mig, mer än att det lockar fram en obstinat liten tonåring som bara vill lyssna på Europe och bli full på folköl. Men grejen är att man ju inte längre är en obstinat liten tonåring som gillar Europe och dricker folköl (jag har uppgraderat mig till mellanöl...).
Så kanske måste jag acceptera tidens gång och lägga korten på bordet.
Jag fick nämligen själv en chock när jag tittade på mitt nattduksbord häromdagen och hittade (och det här är fullständigt sant) 1 DVD-film; Bergmans såsom i en spegel, (mycket bra ska se den igen och skriva ner citat..), 3 böcker: Tomas Tranströmmers samlade dikter (liite skumma), Selma Lagerlöfs Kejsaren från Portugallien (väldigt bra so far), och en bok om den moderna demokratins utveckling som INGEN har bett mig läsa.... Till sist kan man också hitta två samlingsskivor med klassisk musik som jag just laddat ner i min ipod, samt gårdagen DN Kultur.
Jag tror jag flabbar ihjäl mig.