Min relation till Fredrik Ljungberg

I år är det tio år sedan den började.
Jag vände hemåt efter några år norröver, och att få komma tillbaks till favoritarenan var en av många underbara saker med att hitta hem igen.

Ganska snart insåg jag att det var roligare än vanligt att se mitt lag. För bland alla svenssöner och johanssonar stack ett 18-årigt yrväder ut lite extra. Och jag är visserligen en stor fotbollsentusiast, men att kalla mig expert vore förmätet, inte minst för tio år sedan.
Men det var en känsla man fick i magen. Och så var det det där med att man inte kunde sluta le varenda gång han hade bollen. Ibland gjorde det inte ens något om laget förlorade för fick man bara se honom med bollen hyfsat mycket så var man nöjd.

Det är sant, det var så det var.
Och är man då hembygdspatriot och fotbollsälskare så är det klart man vill att det ska gå bra för grabben.

Så när han fick chansen i landslaget var jag glad och så småningom imponerad. För i träningslandskampen mot Danmark bröt han en lång måltorka för landslaget och jag tyckte att det var en liten solskenshistoria. Men det hade bara börjat.

Sen debuterade han i en tävlingslandskamp, närmare bestämt en EM-kvalmatch mot England. Tre av mina likaledes fotbollstokiga vänner hade den extremt dåliga smaken att ordna 30-årsskiva samma kväll och därför såg vi första halvlek på förfesten och spelade in andra halvlek som vi såg när vi kom hem på natten. Och närhelst jag blundar kan jag se hur han snurrade upp Anderton på läktaren och sen minns jag Söderbergs "swisch swisch" från presskonferensen efteråt. Det är så knasigt, men jag var galet stolt.

Så såldes han till Arsenal kort därefter och på valnatten 1998 debuterade han i en match mot Man U. Han började på bänken, men kom in på slutet och jag minns att jag stod och hängde över en radioapparat tillsammans med en kollega som liksom jag i det ögonblicket var mer intresserad av Ljungans resultat än valets. Så när han gjorde mål så sa vi i kör "han är fanimej inte klok". Han gick från klarhet till klarhet. Levererade gång på gång. Och han var 21 år gammal.

Sju år senare vandrar jag längs 7:e gatan i New York och plötsligt hänger han över en hel husvägg i bara kalsonger. Grabben som för bara några år sedan sade i en intervju att det skulle bli kul men läskigt att flytta till London för han hade ju spelat i samma klubb sen han var sex. Grabben som brände in i försvarsmurar så att benskydden flög och som övade skott efter träningen eftersom han gjorde för lite mål. Det var en märklig känsla för på något sätt blev man stolt själv. Man hade följt hela framgångssagan och vad man än tycker om utvik (män eller kvinnor) så är det coolt att den där rätt blyga grabben hemifrån som egentligen bara ville spela fotboll skåpade ut all världens underklädesmodeller. Sådär bara.

Därför tillhörde jag idag den minoritet i landet som höll på honom och hans Arsenal när Champions Leaguefinalen spelades. Att det var en annan superswede som låg bakom att det inte blev så var en liten tröst i sammanhanget. Men han hade förtjänat den där segern.
Han får ta den i VM istället.