Sånt som får stanna

på min anslagstavla i tio år; Kalle säger "Jag är på väldigt usel humör, så låt mig bara vara. Jag hatar alla människor". Och sen; "ingen fattar mina vinkar om att överösa mig med kärlek".

Inte allt försvinner i min städmani. Här är några grejer som alltid får stanna:

* En konstig sten (det finns säkert ett bättre namn, men jag kan det inte). Jag fick den av en tjej som under en svårt tid var lite av en lillasyster för mig. Långt innan jag själv fattade hur viktigt det var gav hon mig stenen som "stärker förhållandet till din kropp och dess behov. Ger envishet och uthållighet och känsla för kroppens signaler"(hon skrev ner det på en lapp som fortfarande sitter på min anslagstavla, sex år senare). Hon är tio år yngre än mig, men att jag hade problem med att lyssna på min kropp och dess behov, det hade hon fattat. Väldigt rart och lite pinsamt för mig. Jag tror egentligen inte på stenens kraft, men varje gång jag ser den tänker jag på vad den ska stå för och på så sätt funkar den.

* en seriestrip med Kalle och Hobbe. En annan kompis som jag pluggade med i ett år, men sedan tappade kontakten med hade den på sin anslagstavla. Jag tog en kopia och tio år senare har den fortfarande inte lämnat min anslagstavla.

* Mitt backstagepass till min allra första musikfestival.
(däremot slängde jag en ful jävla "vägghalsduk" eller vad man ska kalla den, som jag köpte på en Whitesnakekonsert 1990)

* banden till hatten jag hade när jag gick ut nian (neongröna och vita). Där står vansinniga saker som "sup och svälj nu är det helg" och "livet är underbart när underlivet är bart" vilket är hemskt kul med tanke på att en stor del av oss som skrev såna saker inte hade en aning om vad det innebar i praktiken.

* en bok med konfirmationsminnen. Jag hade glömt hur man tryckte upp små visitkort med blommor och kors och psalmböcker där det stod "till minne av konfirmationen". Sen klistrade man in kompisarnas (eller alla man nån gång mötte på stan) kort i en bok. Inga bilder, inga personliga kommentarer, bara en bok full med nästan likadana konfirmationskort som det stod olika namn på. Gud vad meningslöst. Men jag skulle aldrig slänga den. (tror jag...)
(och om man jämför med knasigheterna som stod på hattbanden så kanske personliga kommentarer inte hade varit lämpliga i den åldern...)