Tacka vet jag Logdans

Där kan man fara som en fogsvans (eller hur han nu sjöng, Lasse Berghagen)

Vårt första möte med Dalarna bestod i att vi bokstavligt talat bodde grannar med en utomhusdansbana. Precis när vi körde in på gården började detta tisdagsnöje som är sommartradition på stället där vi skulle bo. Vi var ganska kaxiga och hade bestämt oss för att gå, och banne mej se till att få dansa lite.
Vi grundade med några groggar (gör man inte det på logdans?) och sen gled vi in på området.
Till saken hör att varken jag eller mitt resesällskap är särdeles kaxiga när det gäller vår dragningskraft på det motsatta könet, så jag vet inte vad det var som fick oss att tro att i Dalarna där kommer alla att vilja dansa med oss. Om inte annat så kommer vi alla fall inte att känna oss lika ratade om ingen vill.
Jo pyttsan.
Där stod vi som två första klassens panelhönor och insåg att alla var nyktra, alla kunde dansa skitbra, och ingen var ute efter något annat än att få dansa. Med andra ord; känner de inte dig, så vet de inte att du kan dansa, och du kan bli stående en hel jävla kväll om du inte gör något drastiskt.
Att bjuda upp är för mig en skräck som knappt ens går att beskriva eftersom jag inte vet vad som är värst, att de ska nobba, eller säga ja och därmed avslöja min klumpighet.
Men i pausen grundade jag med ytterligare en grogg (resesällskapet som då fått dansa en dans insåg att det var lite svårt att hänga med när motoriken var påverkad av alkohol så hon tackade nej) Jag däremot insåg att det var dags för något drastiskt. Så jag tog min tredje grogg, gick tillbaks in på området och bjöd upp första bästa karl. Han dansade sådär, men det var helt ok och jag överlevde, så jag bjöd upp en till. Det gick ännu bättre och innan jag visste ordet av var jag uppbjuden av en riktigt dansant kille som fick mig att sväva över dansgolvet.
Jag var minst sagt nöjd, och inte så lite stolt över mig själv.

För även om det krävdes att jag var femtio mil hemifrån, och hade tagit hjälp av Mr Vaniljvodka så vann jag en liten seger över mig själv och det var nästan lika fantastiskt som att bada i Dalälven just när solen gått upp.