Fröken Ambivalenta på jakt efter den tredje vägen

Alltså, det här valet.
Det känns som att det aldrig någonsin har varit svårare att bestämma sig.
Jag vet att det är fånigt att tro att en enda röst har någon betydelse i det stora hela, men för mig personligen är det viktigt att veta vem jag är och vad det egentligen är jag står för. Jag hade en ideologisk grund att stå på i många år, men i takt med att man blir äldre och skaffar sig nya erfarenheter så förändras ju också ens perspektiv på livet. Ideologier är ju en sak i teori och en i praktiken, och någonstans måste man ändå försöka vara lite pragmatisk och inse att saker inte förändras om man håller sig fast i gamla principer bara för sakens skull. Frågan är då vad som är viktigast? Vad ska man behålla och vad ska man försaka i sin jakt på den ultimata vägen? I mitt fall skiftar det från dag till dag. För varje ny partiföreträdare jag träffar så tänker jag att det är det partiet jag ska rösta på. Inte för att jag inte vet vad jag tycker, utan för att alla aprtier har sina hjärtefrågor, som egentligen alla är väldigt viktiga. Och varje gång jag hör någon argumentera tycker jag att just den frågan är den som ska avgöra hur jag röstar.
Skolpolitiken. Jobben. Miljön. Kvinnofrågorna. Kriminalvården. Sjukvården. De äldre.
Det känns helt absurt med tanke på att jag anser mig veta vada jag vill i de allra flesta fall.
Men när det gäller politik har jag gått och blivit en riktig vindflöjel.
När jag läste Niklas Ekdahl i dagens DN tröstades jag dock av att han verkar ha liknande problem. Det borde onekligen finnas en tredje väg.
Där man tror på kollektivets kraft och mänskliga värden mer än på kaptialets kraft och ekonomiska värden samtidigt som man värnar om de marginaliserade människorna OCH litar på människans förmåga att klara sig själv och fatta egna beslut.
En svår balansgång som dock inte borde vara omöjlig tycker jag.

Slutligen konstaterar jag något förvånat att DN:s granskning av de olika partiernas kandidater ger vid handen att miljöpartiet har i särklass högst utbildade kandidater (med undantag för FI, men... ja...), samtidigt som de har den lägsta medelinkomsten av alla partier. Till och med lägre än vänsterns kandidater. Intressant...

Nu ska jag lyssna på radio i mina nya högtalare (ett MYCKET bra spontanköp) och läsa min bok som ska vara klar till på fredag (Livläkarens besök av PO Enqvist). Mitt olivgröna rum är så vackert så vackert och doftljusen luktar ljuvligt. Det kommer att bli en mysig höst...