En dag i bakfyllans mörka rike

Jag blir aldrig full (som i riktigt full alltså) längre.
Förr hade jag tendens att dricka bort hjärnan och sen gick det av sig själv tills jag blev alldeles för full, men nuförtiden gör jag aldrig det (om man bortser från förra lördan, vilket var läskigt och jävligt onödigt, inte minst eftersom jag umgicks med en kompis som just insett vikten av att ha hjärnan med sig när man dricker och jag hade skrutit om att jag hade lärt mig det på gamla dar...).

Däremot blir jag grymt bakfull.
I fredags tog vi en afterworksittning, med start klockan fem och sen visade det sig att resten av gänget inte tänkte ansluta förrän vid tiotiden, vilket fick till följd att det blev en lång kväll.
Av någon barnslig anledning så började jag och en annan kompis som nyss slutat röka, att trigga varandra när det gäller rökningen och när kvällen gått hade vi också klämt ett helt paket Marlboro lights. Kanske vare det ciggen. Eller ölen (för även om jag höll mig på mattan så hinner man ju med några stycken på nio timmar). Eller så var det kombinationen.
Men fy satan vad kass jag var dan efter.
Jag sov till tio, då jag gick upp en sväng och tvingade i mig några mackor. Trodde det skulle hjälpa mot illamåendet.
Sen lade jag mig igen och sov till tre. Då försökte jag återigen äta mig ur illamåendet, utan framgång. Vid fem åkte jag till havet och hoppades att ett dopp skulle göra mig pigg, vilket det gjorde i ungefär 20 minuter. Sen gick jag i däck igen.

Jag tillbringade lördagkvällen på balkongen tillsammans med en bok om moderna samhällsteorier (kom in på B-nivån på min distanskurs). Klockan elva gick jag och lade mig, medan det övriga gänget körde en repris från fredagen.
Man är onekligen inte 35 längre...