Med sorg i hjärtat

tog jag mig igenom Luftslottet som sprängdes. Trots att jag visste att det här med stor sannolikhet är det sista jag nånsin kommer att läsa om Salander och Blomkvist, så kunde jag inte behärska mig. Jag racerläste. Klockan elva i går köpte jag boken och klockan elva idag var jag klar, mer tom än lycklig.
Det är något magiskt med Stieg Larsson - vilket jag förstås är långt ifrån den enda att tycka- och efter en viss skepsis i början (det var något med titeln "män som hatar kvinnor...") har jag sträckläst alla tre böckerna. Jag läser helt maniskt, alldeles uppfylld av lycka och utan en tanke på omvärlden, och sen när det alldeles för snabbt är över är jag helt sorgsen och oförmögen att öppna en annan bok på flera veckor.
Luftslottet som sprängdes är inget undantag. Jag gillar antihjälten Salander så till den milda grad och jag gillar att Mikael Blomkvist bland alla bländade egenskaper också är en jävla relationshandikappad gigolo. Jag ska inte berätta så mycket om storyn, för jag vet att många har glädjen av att ha detta framför sig och inte som jag - kompulsiv behovstillfredsställare som jag är - redan har konsumerat det underbara.
Jag är bara så ledsen att Stieg Larsson aldrig hann skriva färdigt alla de där andra Salander/Blomkvist-böckerna som han hade planerat att skriva.
Underbart är kort.