Sweden Rock 07- som jag såg det, part I

Det brukar vara lättare att blogga om diverse roliga anekdoter från festivalen än vad det är att ge en fullödig musikalisk analys, men jag ska ändå försöka börja med det musikaliska för en gångs skull.

Utifrån min personliga smak och mina förkunskaper så kändes det lite som att det var ett mellanår i år. Förra årets headlinerband var alla tre band som jag lyssnat mycket på (Def Leppard, Deep Purple och förstås Whitesnake!), men inget av årets headliners hade riktigt den statusen hos mig. Sen hade jag ju en del förväntningar ändå förstås, företrädesvis på Aerosmith, Heaven and Hell och Thin Lizzy, och så här blev det:


Thin Lizzy; Oväntat bra, faktiskt. Alla säger ju att nuvarande Lizzy snarare är ett coverband än "The Real Thing", och det är klart att det ligger något i det. Men Phil Lynott kommer ju tyvärr aldrig tillbaks och jag måste säga att jag tycker att den här sättningen klarar sig med den äran. Marco Mendoza (bas) och Tommy Aldridge (trummor) är högst kompetenta musiker och John Sykes som har tagit över sångmiken förutom att spela gitarr (vilket han, liksom Scott Gorham i den här sättningen gjorde även på Lynotts tid) är förbluffande röstlik Phil Lynott. Och låtarna är ju som de är så det är bara att åka med. Dancing in the moonlight, The Boys are back in town, Waiting for an alibi, Don´t believe a word, osv, osv. Det var riktigt bra med andra ord och publikrepsonsen på Sweden Stage var grym!

Black Sabbath; (som ju numera går under namnet Heaven and Hell när Ronnie James Dio sjunger, men det ska man tydligen vägra acceptera): Jag har aldrig lyssnat så mycket på Sabbath, däremot avgudar jag Ronnie James Dio. Våra festivalkompanjoner var helt sinnessjukt förväntansfulla inför den här spelningen, och självklart var det mäktigt. Det var utan tvekan det bästa som framfördes på Festival Stage den här helgen. När man inte har någon direkt relation till låtarna är det ju lite svårare att röja loss helt, men jag säger bara en sak; Heaven and Hell! Satan vilken fantastisk låt. Och allsången! Det var helgens bästa enskilda ögonblick.

Aerosmith: En jättebesvikelse. De rivstartade, och vi trängde oss riktigt långt fram för att kunna röja loss. Men efter en stark start så gick det bara utför. Det blev en ballad för mycket och efter ett mycket märkligt försök att få till en allsång på What it takes av alla ballader - något som gick käpprätt åt skogen för ingen sjöng med - så tappade jag lusten. Det kändes som att publiken också gjorde det, inte minst efter en rätt medioker blues mitt i alltsammans. Min festivalkomanjon M tyckte inte som jag, så hon stannade medan jag köpte wokad älg och gick till Backstagebaren där åsikterna om konserten gick minst sagt i sär. En kille spottade och fräste, så arg var han. En annan var helt knockad av att det var så bra. Det var mycket märkligt faktiskt. Sammanfattningsvis så tror jag att jag var mest besviken av att de förvaltade sitt låtmaterial så dåligt. De är ju egentligen grymma, men de valde knasiga låtar och hade en ostrategisk spelordning.


Talisman; gjorde enligt uppgift sin sista spelning så jag är glad att jag kunde slita mig från förfesten och gå dit. Tyvärr var jag lite för dragen och snackade lite för mycket med en kompis hemifrån som jag hade stämt träff med på konserten, så jag varit inte världens mest uppmärksamma publik. Men jag älskar Jeff Scott Sotos röst, och jag kan inte skylla på bandet att den konserten inte blev den upplevelse jag hade räknat med. Och allsången på Ill be waiting är ju alltid oslagbar (lite av en klassiker när det gäller Talisman på Sweden Rock)

Those We Don´t Speak Of: Spelar en modern hårdrock som jag egentligen inte är jätteförtjust i. Min bästa hårdrock har rötterna i blues och rockenroll och får gärna ha lite 70-talsstuk över sig, och det kan man nog inte säga att TWDSO har. Men jag var helt enkelt nyfiken på Sara Löfgren som hårdrockare och därför slet jag mig även denna gång från övriga gänget vid tältet och gick för att se TWDSO. Och jag måste säga att Sara Löfgren ska sjunga hårdrock. Hela hennes väsen och attityd och röst riktigt skriker hårdrock, och jag hoppas verkligen att det går bra för detta spännande band med väldigt rutinerade musiker (med förflutet i bla Beseech, Nightrage och Cemetary). Det känns kul att ha sett dom så "tidigt" i karriären, för jag tror att vi får se mer av TWDSO.