Sweden Rock 07 - som jag såg det, part II

Föregående inlägg behandlar hur jag upplevde de band som jag hade förväntningar på inför festivalen, i detta inlägg behandlas årets positiva överraskningar.


Sideburn: spelade i restaurangtältet på fredageftermiddagen och vi hamnade där bara pga basisten i bandet som vi träffade och hade extremt kul med på förra årets festival. Så självklart ville vi se om han hade något att komma med rent musikaliskt. Och det kan man väl säga att han/de hade....Musiken var en såndär skön, tung, utsvängda byxor-hårdrock a la 70-talet.
Sångaren hade en grym pipa, som ibland lät lite Robert Plant, faktiskt. Hela attityden på bandet var bara så cool. De hade dessutom väldigt roliga glimten i ögat mellansnack som jag uppskattar hemskt mycket. Till publiken; "Är ni i stämning? M (gitarristen) har en stämapparat så han är i stämning..." Så dåligt att det blir kul...
Hoppas att de får spela på större scener än det här framöver, för det var förstås inte överdrivet mycket folk i restaurangtältet. Vilket de hade förtjänat.

Thunder; Festivalkompanjonen L är helt grym att ha med sig i sådana här sammanhang. Han kan det mesta om det mesta och han vet dessutom vad jag gillar, så det är bara att lyssna på hans råd och kryssa i programmet. Thunder, var ett band som jag aldrig hade hört talas om, men när L började prata om brittisk hårdrock med bluesrötter, a la Whitesnake, så var jag mer eller mindre redan på väg till Festival stage. Och jag blev inte besviken. Precis min typ av hårdrock, med en helt fantastisk sångare som sjöng minst lika bra som David Coverdale men hade en helt annan självdistans. Hans lättnad när publiken verkligen kunde texten till den låt de hade tänkt sig ha allsång på var påtaglig. "Thank God", sa han när publiken sjöng med. När han sedan skulle waila loss i slutet på en låt så gjorde han värsta numret av att alla skulle vara knäpptysta och rikta all uppmärksamhet på honom. Han var helt enkelt kul och bra (och dessutom väldigt snygg...) . Och fansen var såna där ljuvliga 40-plussare, som typ kommer ut en gång om året och sen står och luftgitarrspelar med i vartenda solo och kan vartenda trumfill. Underhållande i sig, faktiskt.

Sturm und Drang; Vi såg två småkillar bli intervjuade av en journalist Backstage, och det är klart att man blev nyfiken över vilka de var. Det visade sig vara två medlemmar från det finska bandet Sturm und Drang som ska vara "the next big thing". Och det är det här jag älskar med hårdrockare. För ingenjävlastans spelas den där musiken, och de stora medierna är konstant kallsinniga gentemot hårdrocken, och ändå på nåt jävla sätt så vet ALLA att Sturm und Drang är "The next big thing". Gibsontältet är knökfullt och grabbarna (som är i femtonårsåldern, förutom keyboardisten som är typ elva) gör ingen besviken. Det är klassisk 80-talsmetal med en högst potent sångare (som ju likagärna skulle kunna vara mitt i målbrottet) och värsta virtuosen på gitarr. Elvaåringen med det blonda långa håret syns nätt och jämt bakom sin keyboard, men headbanga, det kan han. Dessutom lär plattan vara inspelad i min hemstad, och det är ju en inte helt ointressant detalj...

Hinder; är ett nytt amerikanskt band som jämförs med bla Velvet Revolver och Nickelback. Vi såg bara de sista fyra låtarna för vi var på en annan konsert (se nästa punkt), men det räckte för att bli helt frälsta. Det var ett jättesväng och sångaren hade en kanonröst (påminde lite om Sebastian Bach från 80-talet). Publiken hade tydligen strömmat till som fan efterhand och alla blev lika begeistrade. Kollegan W som hade tipsat om bandet var helt lyrisk och anklagade oss för att ha missat festivalens bästa konsert. Nu var det inte så för festivalens bästa konsert var faktiskt...

Quireboys: Så här var det; Det var sista kvällen. Vi var trötta, slitna och inte minst så infernaliskt varma, för det var en sjukt varm dag. Men så småningom vaknade vi till liv och hade en alldeles bedårande förfest vid tältet. Och det var ärligt talat lite tungt att tänka att man skulle in på området igen. Scorpions lockade inte. Motörhead har man sett flera gånger och besvikelsen över Aerosmith satt kvar som en tagg. Men envisa jag hade en känsla av att jag ville se Quireboys, det gamla rockerollbandet från 80-talet som jag vagt mindes lite av sen jag såg dem i Globen tillsammans med Poison och Whitesnake. Förutom W som skulle se Hinder, så gick resten av gänget på Motörhead, men M och jag knödde in oss i Gibsontältet för att se Quireboys. Och vilken lyckokick! För det första kunde man ju många fler låtar än vad man hade en aning om (I don´t love you anymore, Hey You, 7 ´clock), för det andra var publiken helt salig och sjöng med i allt. Sångaren Spike så härligt förvånat lycklig ut. De kunde ju likagärna varit bortglömda, men det var de sannerligen inte. Spikes sköna raspiga röst, svänget och PIANOT och förstås den helt osannolika stämningen gjorde otippat det här till årets bästa konsert på Sweden Rock 07.

(Och här hittade jag en som delar min åsikt..)