Denna otäcka, otäcka värdelöshetskänsla

Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt. Förmodligen är det en kombo av flera olika saker. Men jag vakande i morse med en helt vedervärdig känsla av att jag faktiskt är en sopa. Det känns helt bisarrt, för det enda jag brukar känna mig helt säker på är att jag i alla fall är bra på mitt jobb.
Men nu börjar jag på allvar tvivla. På riktigt liksom. I grunden.
Det är helt förfärligt.
Den senaste tiden har jag gått miste om flera olika arbetsuppgifter som jag trodde jag skulle få och passa till, och samtidigt ser jag hur alla mina vänner i samma bransch får det ena företroendeuppdraget efter det andra.
Jag inser att min karriär faktiskt inte är någon direkt framgångs-saga och det kanske låter patetiskt, men det är inte förrän nu jag ser det klart.
Jag har gömt mig bakom argumnet som "det är en tillfällighet", "det passar inte praktiskt", "jag vill inte egentligen", men nu börjar jag inse att det faktiskt inte är så det är. Jag börjar också förstå att allt positivt beröm som jag fått under åren, ofta kommer från människor som gillar mig och som förstås letar efter de snälla sakerna att säga. Hur har jag inte kunnat se det innan?
Hur har jag kunnat tro att min rörliga och kreativa hjärna är en tillgång som man bara inte vet hur man ska hantera? Varför har jag aldrig täntk att det kanske i ärlighetens namn är enklare för alla inblandade om det som händer i min hjärna faktiskt stannar i min hjärna, så att folk som har det formella ansvaret får göra sitt jobb i fred.
Jag fattar ärligt talat inte hu blind jag har varit, och nu känner jag mig helt gråtfärdig.
Tänk så mycket tid, energi och kraft jag har lagt ner på att vara bra på mitt jobb, och så har det -mer eller mindre - varit i onödan.
Så jävla dumt.
Och så pinsamt.
Och så svårt det kommer att bli att ändra beteende.
Det kommer att bli en jävla röra i min hjärna, den saken är klar.