Nästan lite vimmelkantig av alla känslor

Jaha, då har jag läst ut den efterlängtade boken "The Heroin Diaries" av Mötley Crües basist och motor Nikki Sixx. Det är bara en dryg månad sedan jag läste Mötley Crües kritikerrosade och omskrivna biografi "The Dirt"(2001), så jag var så att säga mentalt förberedd på en del av vad som väntade. Jag var medveten om mängden droger de konsumerade, hade klart för mig hur våldsamma och absolut supercrazy grejer de gjorde och var framförallt plågsamt insatt i hur de behandlade tjejer. Det jag hoppades få ut av Heroin Diaries (som är Nikkis faktiska dagbok under ett år på åttiotalet, varvat med nya kommentarer från såväl honom som människorna han hade i sitt liv då) utöver det där, var en insikt i en missbrukares vardag. Hans själ, hans tankar, hans demoner. Jag har själv levt väldigt nära missbrukare i olika sammanhang, och har många gånger önskat att de som inte lever med eller nära ett missbruk skulle fatta vad det handlar om. Om en superkänd rockstjärna med hyfsad självinsikt och god förmåga att uttrycka sig, skulle lyckas med det, så skulle det göra en enorm nytta för alla människor som kämpar i den världen.
Så lyckas han då?
Jojomensan.
Jag har just satt boken i händerna på en kompis som inte har mina erfarenheter och det ska bli intressant att höra vad han har att säga i ärendet.
Men jag tycker i alla fall att det framgår med all önskärd tydlighet att man kan vara rik, berömd, smart och - inte minst - högst medveten om vad man håller på med, och ändå inte kunna ta sig ur ett destruktivt och livshotande missbruk.
De här dagarna som jag har spenderat i Nikkis värld har bjudit på äckel, magknip, sorg, tårar, men kanske ändå mest av allt skratt.
För det är så dråpligt mitt i all jävelskap. Hans förmåga att uttrycka sig, hans insikter, och hans ibland löjligt patetiska rationaliseringar för att slippa stå för det han gör. En del formuleringar är helt obetalbara ("Det kanske inte var någon bra idé att ha med langarna på turnén", eller i en efterhandskommentar: "Man vet att man har problem när man ljuger för sin egen dagbok").

Det här är förstås inte ett litterärt mästerverk rent stilistiskt. Det säger kanske sig själv att dagboksanteckningar från en knarkare inte kan vara det. Men det är en unik dokumentation och ett oerhört spännande och kreativt sätt att använda sina erfarenheter (och sina dagböcker) till något positivt. Sen kommer en del av läsarna att tycka att det är mest intressant att Slash pissar på sig på fyllan, att Nikki satte på sin managers date mitt framför ögonen på honom, och att han satte eld på dörrarna i en hel hotellkorridor, medan andra kommer att vara mycket mer intresserade av hans tankar och känslor i samband med missbruket och efterhandskommentarerna från till exempel morsan som övergav honom och morfadern som tog hand om honom istället. Det är nog ofrånkomligt.
Själv tycker jag förstås att det sistnämnda är mest intressant även om jag garvar ihjäl mig åt storyn om hur Tommy Lee och Nikki Sixx flyttade in ett helt möblemang i hissen på ett hotell, bad Slash och grabbarna i Guns and Roses - som var förband åt dom - att möta dom i lobbyn, och hur de allihop sedan tillbringade kvällen med att festa i hissen som åkte upp och ner. Tills de blev utslängda från Hotellet förstås...

Det som slår mig riktigt, riktigt hårt när jag läser boken är hur en person kan pendla så totalt mellan fullständigt vansinne (som sagt: sätta eld på hotelldörrar när han blir uttråkad) och ren briljans. Nu kanske det mesta av briljansen har yttrat sig sedan han blev drogfri och "vuxen", men man skymtar ändå en jävligt rörlig hjärna mellan varven. Talesättet att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin stämmer onekligen, och även om det kanske är att ta i att kalla Nikki Sixx för ett geni, så råder det ingen tvekan om att en kreativ hjärna blir uttråkad väldigt snabbt och behöver mycket stimulans för att tillfredsställas. (Sen spelar det naturlgtivis in att farsan stack, morsan - i alla fall enligt andra - drogade och lämnade ifrån sig sonen med jämna mellanrum, och att han till slut rymde hemifrån som 13-åring.)

Men han är ändå hyfsat intellektuell, om ordet tillåts i sammanhanget.
Man ler nästan lite fånigt när han även mitt i värsta knarkperioderna skriver om sina favoritskivor och vilka böcker han läser. (Han läser otippat mycket böcker, måste jag säga). Och att han nånstans brydde sig om lite mer än knark och brudar förtäljer följande story: Han hade släpat hem en brud, men var för påtänd för att få stånd. När tjejen frågade vad som var fel, så fattade han inte att hon pratade om ståndet, utan började prata om världssvälten istället....
Man ler liksom trots allt elände, och har nästan lite svårt för att bestämma sig för om han bara är superpatetiskt eller helt underbar.
Som med så mycket annat här i livet så är det väl lite både och.
Läs boken, i alla fall. Det är mitt råd.