Den raka kommunikationens baksida

Jag har ett stort dilemma.

Jag tycker att det är sketaviktigt (för att prata sydsvenska) att ha en rak kommunikation med människor, inte minst när jag arbetar. Jag säger vad jag tycker och tänker på ett så klokt och samlat sätt som jag bara kan utan att mesa runt och slingra mig.
I alla fall är det vad jag själv tycker. Jag hatar hyckleri, missförstånd och informationsmissar och gör allt jag kan för att minimera detta inslag i min relation till andra människor. Det torde vara överflödig information att säga att det är en ganska viktig egenskap när man arbetar som arbetsledare i kommunikationsbranschen.

Nu till mitt problem.

Alltför många människor i min omgivning tycker inte att detta är det rätta sättet att kommunicera. De vill bara prata om det som är positivt och undvika allt jobbigt, eller så är de bra på att ha åsikter om andra men värdelösa på att andra har åsikter om dom.
Själv vill jag verkligen bara att det vi gör ska bli så bra som möjligt och jag vill gärna tro att jag är ganska bra på att ta när folk är raka mot mig.
Men det här att folk är så jävla känsliga och inte kan ta minsta lilla konstruktiva kritik utan att bli sårade eller gå i försvar det gör mig helt stressad. Jag vill inte vara en ond bitch som sårar folk. Jag vill bara att folk kan diskutera det de gör på ett vuxet och professionellt sätt. Men nu hamnar jag i nåns lags limboläge där jag antingen måste hålla käften och kväva mina ambitioner, eller känner mig som en häxa som gör folk ledsna. Oavsett vilket av dessa båda det blir så blir jag ledsen själv.
Och det tycker jag faktiskt inte att jag har förtjänat.