Om självkritikens betydelse i ett välfungerande samhälle

Det brukar heta att män har mindre självkritik än kvinnor. Och även om jag ogillar generaliseringar av den sorten så måste jag tillstå att jag i det här fallet tror att det ligger något i det. Frågan är då hur omfattande den bristande självkritiken är och om den egentligen har någon praktisk betydelse. Man kan ju tycka att en bristande självinsikt bara påverkar den som lider av den, men sanningen är ju egentligen att alla runtomkring också drabbas, inte minst om man har en ledande position (vilket ju fler män än kvinnor tenderar att ha).

Ponera att man är helt övertygad om att man är en jättebra chef, som har fantastisk hand med sin personal och är omtyckt av alla. Och så är man i själva verket en tyrannisk despot som berövar personalen deras arbetsglädje och kanske till och med skrämmer bort folk från arbetsplatsen. Då är den bristande självinsikten onekligen ett stort problem.
Eller om man tror att man är en smart jävel som har en fanstastisk känsla för att göra affärer och fatta kloka ekonomiska beslut. Och så är man bara en korkad jävel som lyssnar för mycket på överreklamerade analytiker. Då är den bristande självinsikten förstås också ett stort problem.

Orsaken till att jag har börjat fundera över detta är att jag såg IDOL 2007 i TV 4 igår. Och jag blir så häpen, så häpen över att det fortfarande, efter alla dessa säsonger, finns så många människor som verkligen på fullaste allvar lever i en värld där de är övertygade om att de är mycket (MYCKET) bättre än vad de egentligen är på att sjunga.
Jag började fundera över om det är ett mänskligt drag och om den bristande självinsikten finns hos andra människor som ägnar sig åt andra saker, men som inte blir avslöjade i TV.
Jag började fundera över vad det beror på, och om det kanske är så att vi lever i ett samhälle där vi bara talar med/genom datorer eller tittar på TV och där vi alldeles för sällan möter människor som verkligen kan nå oss på djupet och få oss att förstå att vi faktiskt inte är så bra som vi tror. (alternativt att vi är väldigt mycket bättre än vi tror. Det är väl den andra sidan av problemet, som jag får avhandla nån annan gång) Och kanske lever vi i en värld där ingen riktigt vågar säga sanningen eftersom vi är alla så rädda för konflikter, rädda för att bli ensamma utan horder av vänner att festa loss med eller adda på facebook. Så istället lallar vi runt i en tillvaro där vi lurar varandra att tro att vi är/måste vara något helt annat än vad vi egentligen är så till den milda grad att vi till slut likt förbannat bara blir så jäkla ensamma. Och i värsta fall fullständigt bortgjorda i TV.
Det är för sorgligt.