Elvishypen - jag kapitulerar

Jag har en vän som mycket väl kan vara en av landets främsta Elvisexperter.
Oss emellan så är han lite galen, och jag har verkligen inte kunnat förstå hur man kan lyssna om och om igen på samma artist och aldrig nånsin tröttna på nya editioner, dvd-filmer eller fakta (i den mån sådana finns).
Visst, häromåret upptäckte jag den Elvis som inte bara sjunger Teddybear och Hound Dog, och det var en trevlig bekantskap. Jag hörde It´s still here och upptäckte för första gången själen i rösten. Sen fick jag en hemmabränd specialsamling anpassad för mig och min musiksmak av min vän elvisexperten, och den var verkligen fantastisk. Men ändå. Det finns ju gränser för hur mycket något/någon kan hajpas.
Så igår.
Såg jag en dokumentär på TV om Elvis och jag fattar inte hur det kunde ta mig så lång tid att fatta, men hela människoödet och hela hans artisteri saknar verkligen motstycke.
Jag bölade floder och insåg att jag kommer att behöva minst en hel helg hemma hos min elvisexpert för att titta på gamla konserter och intervjuer och fan vet allt.
Jag fattar inte, jag gör det verkligen inte, hur jag plötsligt en vanlig sunkig fredag i augusti 2007 kunde ta till mig vidden av storyn om Elvis Presley. Men jag tror att jag har gjort det nu.
Och If I can dream från The '68 Elvis Comeback Special är ju helt jävla sagolik.
Hallelujah!