Asförbannad men nöjd - om utbrändhetsdebatten

Jag har gått och grunnat på det här med socialstyrelsens riktlinjer om utbrändheten och hur länge man ska vara sjukskriven. Jag har varit vansinnigt arg, men tycker mig också ana en god intention bakom alla krigsrubriker.

Under mina års sjukskrivning fick jag lära mig hur mycket som helst om hur JAG ska ändra mig, hur JAG ska förhålla mig och så vidare. Men inte en enda gång var det någon som tittade på min arbetsplats och sade till mina chefer att "Det här skapar ohälsa, det här behöver bli bättre ". Min arbetssituation gjorde mig helt klart sjuk och hur mycket jag än kunde lära mig om hur jag hanterar stress så är det klart som fan att jag som enskild individ inte har full kontroll över min arbetssituation. Mina chefer är högst delaktiga och det är hög tid att man ökar pressen på arbetsgivarna för att skapa arbetsplatser där man orkar i längden.
Får man inte vara hemma när man är utmattad så kommer det naturligtvis att öka pressen på arbetsgivarna att skärpa till sig när det gäller den psykosociala arbetsmiljön, ledarskapet och rimliga arbetsbeting. Och det kan kanske bli en positiv effekt av de hårdare reglerna.

Sen är ju socialfärskringsminister Cristina Husmark Pehrsson fullständigt ute och seglar i intevju i DN idag. Stackars klantiga minister, säger jag. Hon tror att man kan sova bort utbrändhet på tre dagar. Jo Tjenare.

Jag har själv varit där. Jag var oförmögen att tillfyllest göra mitt jobb i cirka två och ett halvt år. Men jag var bara heltidssjukskriven i sex veckor och jag anser inte att jag var utbränd. Jag har nämligen sett hur man är när man är helt jävla utbränd.
Jag har en vän och kollega som har tagit så mycket stryk under och efter sin utbrändhet och det har varit rent förfärlig att följa hans kamp för att kunna komma tillbaks till jobbet han har älskat och levt med under hela sitt yrkesverksamma liv. Kampen slutade av allt att döma härom månaden, med en så "enkel" sak som ett negativt besked om något som han hoppats mycket på. Nu kommer denne 60-årige man troligen aldrig mer tillbaks till arbetslivet, och det är för jävligt. Hursomhelst, han är mitt bevis på att det existerar ren och skär utbrändhet där kroppen lägger av, hjärtat gör uppror och hjärnan stänger ner. I debatten de senaste veckorna har det verkat som att etablissemanget/politikerna inte riktigt tror att den typen av utbrändhet existerar.
Cristina Husmark Pehrsson är bara den senaste i raden.

Jag brukar kalla det jag led av för en utmattningsdepression, men jag ser det inte som att jag var utbränd. Inte desto mindre var det en jävlig tid och en väldigt tuff kamp att komma tillbaks. Åratal av att ignorera kroppens signaler, oförmåga att säga nej, ett hysteriskt kontrollbehov, ett orimligt stort ansvarstagande och en helt galet dålig arbetsmiljö hade nött ner mig ganska rejält och jag hade mycket att lära om hur man förhåller sig till livet i allmänhet och arbetslivet i synnerhet. I mitt fall räckte det som sagt med sex veckors sjukskrivning på heltid. Sedan började jag arbetsträna och minskade succesivt sjukskrivningsgraden tills jag efter två och ett halvt år kunde jobba heltid.
För mig var det väldigt bra - kanske nödvändigt - att få komma tillbaks successivt, och jag tror också att det var bra att få komma tillbaks så tidigt. Men det var lättare sagt än gjort, för min arbetsplats var defintivt inte rustad för en person som inte har full arbetskapacitet.
Det var ett litet helvete för mig att anapassa mina arbetsuppgifter efter en deltid, och det hade aldrig funnits marginal för att låta mig arbeta heltid fast med uppgifter som funkade bättre för mig under den tid då jag mådde dåligt. Arbetslivet i dag är pressat som fan och - inte minst - arbetsplatserna är väldigt dåliga på att skapa en bra psykosicial arbetsmiljö.
Är det det man vill komma åt med de nya reglerna, då är jag inte bara arg, utan också lite nöjd.