Nikki Sixx + Whitesnake = Falskt

En rolig detalj (för mig personligen) med The Heroin Diaires är förresten att Whitesnake var support till Mötley under större delen av Girls Girls Girls-turnén, som beskrivs i boken.

Whitesnake är enligt min mening världens bästa band. Det var Whitesnake som introducerade mig i hårdrocken typ 1982. Det var Whitesnake som fick mig att åka på min första rockfestival 2003, och det är bara Whitesnakes skivor som jag har komplett på både cd och vinyl. Jag kan lugnt påstå att jag aldrig tröttnar på Whitesnake.

Därför är det så superkul att mannen bakom mitt andra favoritband (åtminstone på den tiden, Mötley har inte följt mig musikaliskt genom alla åren som Whitesnake gjort, men då liksom nu är jag ett stort fan) så genuint hatar Whitesnake. Genom hela boken kommer kommentarer om hur dåliga och hur tråkiga Whitesnake är. Och när jag tänker efter så är det inte så konstigt, Coverdale och Sixx borde rimligen (åtminstone då) vara som oil and water.
Den välartade britten som började karriären redan som 17 åring med att bli sångare i världens största band (Deep Purple), och den obstinate amerikanske rymlingen som ville trotsa alla förbud och bryta ny mark musikaliskt.
Det knasiga i sammanhanget är ju att jag var/är så superförtjust i båda dessa band. Vad säger det om mig?