Äntligen fick jag öppna skumpan!

Ända sedan nyår har det stått en skumpaflaska (som förstås inte är riktig skumpa, men ni fattar grejen) i mitt kylskåp. Nånstans fram i mars-april började jag umgås med tankar på att göra något annat, med mitt (jobb)liv än vad jag gör idag, och på något sätt blev den där skumpaflaskan en påminnelse om det. Jag bestämde mig för att den skulle öppnas, när det var klart hur mitt nya jobbliv skulle se ut.
Sen har det varit ovisshet, nya bud, väntan, ånger, frustration, hopplöshet, mer väntan och till och med en hemsk släng av värdelöshet inblandat, men skumpaflaskan har stått orörd.
Jag började sänka ribban för vad som skulle få mig att öppna den där flaskan, och eftersom det under resans gång dök upp ett alternativ som innebär nya uppgifter men samma arbetsplats, så bestämde jag mig för att ett positivt besked i det ärendet skulle räcka för att få öppna flaskan.
Inte minst eftersom min egen inre process fram till beslutet att söka det jobbet (ett arbetsledande jobb) var något att fira i sig.
Och nu är visserligen inte papprena påskrivna, men alla inblandade är överens i allt väsenligt och eftersom en del utbildningsdagar väntar nästa vecka så har jag faktiskt gjort min sista arbetsdag på den nuvarande positionen.
Så när jag skulle till en kompis på middag igår tog jag helt sonika med mig fulskumpan och skålade för min nya jobbframtid med middagssällskapet.
Med skräckblandad förtjusning åser jag nu framtiden och hoppas med varje fiber av min kropp att den här förändringen visar sig vara precis vad jag behöver.