Skitbra, halvtrist, kass, lysande - Luuks ojämna kurva

Jag lyssnade aldrig på Hassan av någon outgrundlig anledning. Men jag avgudade Knesset.
Jag älskade Sen Kväll till en början, men tröttnade så småningom.
Sen fattade jag ingenting av Goafton Sverige (eller vad det hette), men garvade läppen av mig vid årets melodifestival.
Och nu sitter jag klistrad varje söndag klockan halv sju när Kristian Luuk gör SVT:s för tillfället bästa program.
Förutom att programidén är helt lysande (att låta kända svenska plocka ut ett antal favoritvideor som förändrat deras liv, och använda dessa videor som rundningsmärken i ett samtal om livet), så är gästvalen spännande (Roy Andersson, Magdalena Graf, Annika Lantz, Leif GW Persson tex) och inte minst; intervjuerna är riktigt väl genomförda.
Jag har alltid ansett intervjutekniken vara Luuks akilleshäl, och något får mig att misstänka att även han själv och andra runt honom upptäckt det och förändrat det. Han är genuint intresserad, han frågar ibland de självklara, nödvändiga sakerna, men lika ofta de helt oväntade. Han lyckas dessutom väldigt väl med att intervjua folk som det borde vara väldigt svårt att intervjua eftersom han känner dem privat (Fredrik Lindström och i viss mån Annika Lantz till exempel).

Det är överhuvudtaget väldigt intressant att se vad som händer med folk som byter kanal. Luuk gick till SVT och hittade sig själv, något som även Peter Jihde gjorde en gång i tiden. Nu har Jihde lämnat SVT igen och...ja, man ska ju inte sparka på de som redan ligger. Därför låter jag även Ernst Kirschsteiger ligga kvar okommenterad. Jag nöjer mig med att säga Grattis Kristian Luuk. Och Tack.