Om klyschor och plattityder

Jag har nu lyssnat i två dagar på den efterlängtade skivan Heroin Diaries med Sixx AM. Och även om recensenterna tenderar att tycka att det är tråkigt och platt, snarare än lysande och känslosamt (eller kanske just på grund av det) så måste jag säga att jag är så jävla tagen av skivan.
Varenda textrad vandrar in och slår sig ner i mitt hjärta och jag åker känslomässig bergodalbana i takt med de musikaliska vändningarna i de olika låtarna. Jag tror att det är som en annan av mina idoler sade en gång (han är fotbollstränare) "Och det är ingen klyscha för jag menar det".
Det som i den enas öron kan vara en plattityd är i en annans öron poesi.
Det handlar väl om var man själv står i livet och hur man ser på den som säger det. Vet man att Nikki Sixx har strugglat med sitt missbruk och man samtidigt har nån slags egen erfarenhet av vad den kampen handlar om och innebär, då tror jag att skivan landar på ett annat ställe än den gör om man bara ser skivan som en i mängden. "All of my devils are free at last, and all my secrets revealed" (från Permission) kan likagärna vara en plattityd som det kan vara tolv ord som precis beskriver vad det handlar om. Beroende på var du står själv i livet. Själv är jag såld i alla fall, och gråter lite varje dag, till olika låtar varje gång.
I nästa inlägg recenserar jag skivan låt för låt.