Lön för mödan

När jag nåddes av budskapet att Quireboys skulle göra tre spelningar i Sverige vidtog jag genast de nödvändiga åtgärderna för att kunna se dem. Jag bytte jobbhelg, raggade sällskap och sovplats och på Dagen D körde jag sedan (efter att ha ringt in en hjälte som fick ladda mitt döda batteri) efter en seg och långtråkig dag på jobbet de 14 milen till Malmö.

Och visst är det rätt kul hur man liksom ibland bara bestämmer sig för att något är värt en massa tid, energi och inte minst pengar (jag mutade till exempel soffägaren med en biljett till konserten).

Det var överhuvudtaget en väldigt trevlig kväll. Man kanske inte kan anklaga oss för att vara Wild and Crazy, men så är heller ingen av oss är tyvärr varken rockstjärnor eller 25... Men vi åt gott (indiskt), drack öl, talade om livet och världen och avslutade kvällen med en drink i Hiltons hotellbar (vilket ju onekligen var en kontrast till det hårt rockande KB). Bonafide (som var förband) var en väldigt positiv överraskning och KB är ju alltid KB.

Men det som ändå gjorde mödan värt, det var de magiska 20 minuterna i slutet av Quireboys konsert, när det blev elektriskt. Allsången, pianot, stämningen, munspelet och Spikes helt osannolika utstrålning (trots att han var full som en polispatrull) fick mig att försättas i trance.
De där minuterna så fanns bara jag och bandet på scenen och livet kändes helt fulländat.

Varför är det så svårt att komma ihåg att man nästan aldrig betalar ett för högt pris för de där små ögonblicken av lycka? (Jag kan till och med acceptera att jag helt oförtjänt blev riktigt bakfull)