Så barnsligt förväntansfull

I somras skrev jag lyriskt om hur Quireboys helt otippat kom att bli min bästa konsert på årets Sweden Rock. Så gissa hur glad jag blev när jag såg att de skulle komma tillbaks till Sverige! Så nu har jag bytt bort ett jobbpass, hittat två fullgoda ersättare till min ordinarie hårdrockkompanjon (som för tillfället befinner sig bland olivträd och K-pistar i en palestinsk by) och väntar nu med spänning på att kvällens konsert på KB i Malmö ska börja. (samt att dagens jobbpass ska ta slut och att min bil ska starta utan att jag behöver be grannen komma ner med startkablar. Jag hade glömt lampan på i bilen. Korkskalle.)

Såhär skrev jag föresten om Quireboys när jag listade årets Best of Sweden Rock:

Quireboys: Så här var det; Det var sista kvällen. Vi var trötta, slitna och inte minst så infernaliskt varma, för det var en sjukt varm dag. Men så småningom vaknade vi till liv och hade en alldeles bedårande förfest vid tältet. Och det var ärligt talat lite tungt att tänka att man skulle in på området igen. Scorpions lockade inte. Motörhead har man sett flera gånger och besvikelsen över Aerosmith satt kvar som en tagg. Men envisa jag hade en känsla av att jag ville se Quireboys, det gamla rockenrollbandet från 80-talet som jag vagt mindes lite av sen jag såg dem i Globen tillsammans med Poison och Whitesnake. Förutom W som skulle se Hinder, så gick resten av gänget på Motörhead, men M och jag knödde in oss i Gibsontältet för att se Quireboys. Och vilken lyckokick! För det första kunde man ju många fler låtar än vad man hade en aning om (I don´t love you anymore, Hey You, 7 ´clock), för det andra var publiken helt salig och sjöng med i allt. Sångaren Spike såg härligt förvånat lycklig ut. De kunde ju likagärna varit bortglömda, men det var de sannerligen inte. Spikes sköna raspiga röst, svänget och PIANOT och förstås den helt osannolika stämningen gjorde otippat det här till årets bästa konsert på Sweden Rock 07.