Oops, jag har blivit en bitterfitta

Det torde inte komma som en överraskning för mina trogna läsare att jag inte är sådär överdrivet förtjust i mitt jobb för tillfället. Tyvärr är det lättare sagt än gjort att hitta ett alternativ utan att behöva flytta och det gör onekligen att man känner sig lite låst. Eftersom företaget jag jobbar för behövde spara pengar och skära ner på personal så gick det för ett tag sedan ut ett erbjudande om att sluta med avgångsvederlag och om jag uttrycker mig milt så kan man väl säga att intresset var hyfsat.... Så hyfsat att alla som ville inte kunde få det där erbjudandet, trots att företaget hade lovat det.
Så nu går det det kvar ett gäng på företaget som inte fick chansen, medan ett par tre stycken som fick chansen inte verkar ha fattat att deras lycka blev någon annans olycka. Speciellt en dam är synnerligen okänslig och glider in på jobbet med jämna mellanrum och kvittrar över hur lycklig hon är och hur hon inte saknar det här stället alls. Nyss var hon här igen och jag ljög och sa att jag inte hade tid att prata. (jag skulle ju skriva det här blogginlägget....) För jag blir så jävla provocerad. Fy fan vad jag hade varit glad om jag hade sluppit ifrån this Hellhouse och samtidigt fått betalt för det.