Keplerspekulationer - can´t help myself

Jo jag läste Lars Keplers Hypnotisören i helgen. En typisk sträckläsningsdeckare som är trevlig underhållning en dag på stranden. Men vill man hitta saker man inte gillar så är det inte svårt. Jag återkommer i det ärendet, men först spekulationer.

Det kom bara plötsligt för mig när jag läste chatten på TV4 att det var skådespelaren Jonas Karlsson. Ålder familj och bostadsort stämmer. Skygg och nervös, jorå. Erfarenheter från förlagsbranschen, japp. Insikter i polisarbete? Hans fru är journalist och som skådespelare med de roller han spelat är det väl inte otänkbart. Möjligen finns en bristande ödmjukhet som det skulle kunna falla på, men det kan ju bara vara irritation över att ha blivit sågad av GW (det verkar lite så). Han ligger på Bonniers förlag, är en fotbollstok och är rimligen filmälskare om han är skådis.
Det är ett långskott, men kom ihåg var ni läste det först...

Åh käre tid vad sorgligt - Lennart Persson är död

Mitt musiklyssnande genomgick en revolutionerande förändring våren 2004. Då fick jag en av de bästa böcker jag nånsin läst i min hand. "Feber två- sånger om Kärlek" var en födelsedagspresent från en god väninna som visste precis vad jag behövde där och då.

Lennart Persson skrev om sina favoritssånger om Kärlek och han inte bara skrev underbart bra, underhållande och entusiasmerande. Låtarna var dessutom helt fantastiska och gick rakt in i mitt hjärta. Så gammal jag var, så var det första gången i mitt liv som jag insåg vidden av vilken tröst musik kan vara. Och hur levande man kan känna sig av att lyssna på en riktigt jävla bra låt med själ. Jag fortsatte botanisera bland Perssons favoritlåtar, hittade andra låtar han tipsat om och var till och med nere i hans skivbutik "Musik och Konst" i Malmö och köpte fler fantastiska skivor. En av gångerna var han själv i butiken och jag - som hade feberboken i väskan- funderade över om jag skulle berätta för honom om hur mitt musiklyssnande påverkerats av honom. Men jag var feg, blyg och mesig och brydde mig inte om det.
Det ångrar jag förstås nu.

Jag hoppas att du träffar alla de stora där uppe Lennart, och att de vet vilken ambassadör du var för dem och deras musik långt efter deras död. Idag plockar jag fram Feber-boken igen och läser om den. En gång till.

Satan så svängigt Sara!

Jag gillar alltid Sara Löfgren, och nästan allra mest när hon är med i Så ska det låta. Hon kan allt, hon är helt tonartsoberoende och känns alltid överlycklig över att få vara med.
Och när hon rockades loss i Zeppelins "Rock ´n´ Roll" i fredags så fick jag rysningar.
Efteråt kom jag på mig själv med att sitta med ett löjligt brett leende på läpparna.

Ni vill jag bara se det där youtubeklippet hela tiden och inte behöva jobba alls....

Varför dissar alla fattigbloggen?

Jag är inget fan av Aftonbladet eller kvällstidningar överhuvudtaget, och läser följaktligen väldigt lite av vad som står i dessa "blaskor". Men av en tillfällighet ramlade jag över Jessica Ritzéns fattigblogg där hon försöker leva på socialbidrag en månad och bloggar om det.
Och jag fastnade.

Jag tycker att det är intressant att höra vilka reflektioner en medelklassjournalist gör när hon plötsligt ska vända på slantarna. Och jag tycker att det är extremt intressant att läsa alla kommentarer som detta tilltag genererar. Man får små doser av en värld som man tack och lov inte är en del av. Och även om man verkligen vet att man är priviligerad som slipper leva på A-kassa, socialbidrag eller studiebidrag eller föräldrarna så blir det på något sätt mycket tydligare och mer konkret när man läser alla inlägg.
Och det skadar inte om man tillhör mediamedelklassen.
Det skadar inte någon överhuvudtaget tänker jag, skapar bara en ökad förståelse.

Men döm om min förvåning när jag inser att mediamedelklassen sågar fattigbloggen jämsmed fotknölarna. Johan Croneman i DN och Karin Olsson i Expressen gör gemensam sak idag och de verkar tycka att Jessica Ritzén gjort sig skyldig till något oerhört klandervärt. Både Olsson och Croneman har tips på vad Ritzén borde gjort istället som hade varit bättre. En kollega till mig var också mycket kritisk, efter att ha läst DN (inte efter att ha läst bloggen). Och jag tänker: Vore det inte bra om de själva gjorde det som de tycker att Ritzén borde göra och låter Ritzén göra det som hon har valt att göra? Finns det verkligen något sätt att uppmärksamma det här problemet som är dåligt? Och så tänker jag; har de läst kommentarerna? Och om de har det, hur kan de säga att det inte tillför något att läsa dem?

Och till sist; inte tror de väl att Ritzén tror att hon verkligen vet vad det innebär att vara fattig. Men likaväl som att hennes socialsekreterare har provat att leva på socialbidrag en månad för att veta vad hon snackar om, är det väl bra att en medelklassjournalist provar en månad för att se vad det väcker hos henne. Jag sällar mig till gruppen som säger well done Jessica Ritzén!

En första klassens kalkonsändning

Det var faktiskt nästa lite synd om Eurosportgänget i samband med gårdagens träningslandskamp mot Österrike. Det är väl inte överdrivet ofta som de är den enda kanalen som sänder en match och man kan gissa att de såg sin möjlighet att visa tittarna vad de går för.
And boy, did they...

Rent tekniskt var det ett skämt: Tyskt ljud ovanpå det svenska, svenska kommentatorer ovanpå en intervju med Olof Mellberg och helt jävla undermåligt intervjuljud. Markus Rosenberg "försvann" så fort han vred minsta lilla på huvudet och Roland Andersson försvann helt och hållet. Dessutom gick ljudet från kommentatorns hörlurar igenom hans mikrofon och ut till oss som lyssnade. Så jävla oproffsigt.
Och på tal om kommentatorerna. De hade INTE sin bästa dag. Jag törs gissa att Christer Mattiassson inte gjort många matcher som expertkommentator, och att han kanske inte heller kommer att göra så många till. Att det kan bli klyschigt och ibland obegripligt när man kommenterar sport är ju ingen nyhet, men det här... Alltså jag önskar att jag kom ihåg allt.
Det var nåt om bollen som skulle in och ut och sen in igen och det var nåt om att Berg och Rosenberg inte var rätt val som anfallspar eftersom de var snabba och tekniska och just när man hämtat sig från nåt obegripligt så var det dags för nästa.
Det var ju en jäkla tur att man i alla fall fick se två snygga mål...

Oh no, Settman gör en Jihde

Man tycker ju att Peter Settman (eller svt-cheferna) borde ha lärt sig av misstaget med namnen Jihde. Den som alla kramar och älskar för stunden, blir lätt ett kräkmedel om man inte vet när man ska sluta. Jag avgudade till exempel Jihde när han var ny på svt, men fick så småningom en kraftig överdos. Med Idol blev det sen bara FÖR mycket och nu zappar jag bort honom när han dyker upp i rutan.

En annan Peter, Harrysson, var jag så trött på att jag hade accepterat Loket som ersättare när Settman tog över Så ska det låta. Och uppenbarligen kände en stor del av svenska folket likadant. Men nu... Nu vill man skrika högt så fort man ser såskadetlåtadansbandskampenidrottsgalan-Peter.

Allvarligt talat; Det finns väl för i helvete någon mer programledare att skaka från inom Public Service-TV:n förutom Settman (och Luuk) Måste man överdriva så förbannat att man till slut bara vill kasta alla jävla Peter från kaknästornets topp?
Change TV-chefer, CHANGE!

Marklund-debattens sneda fokus

Det har visserligen redan skrivit tusentals inlägg i frågan, men jag måste ändå formulera min åsikt. När det gäller sanningshalten i Gömda så anser jag egentligen att inte att man kan bli så upprörd över om allt inte är sant. En roman är en roman är en roman och det viktiga är ju ändå att boken är bra, eller hur?

Men det som stör mig är att Liza Marklund har byggt stora delar av sin karriär på den här boken och den fasansfulla berättelse den är. Hon har gjort politik av en historia som uppenbarligen inte är helt sann, utan att någonstans ens antyda (vad jag sett och hört) att historien bara är BASERAD på en sann historia, eller hur hon nu uttrycker sig. Hon har liksom inte bara skrivit boken och sedan gått vidare, utan hon har använt storyn om och om igen. Det gör det hela ganska tveksamt tycker jag.
Dessutom har hon ofta gjort ett jävla nummer av hur noga hon gör research, något som jag även i andra sammanhang noterat inte är helt med sanningen överensstämmande.
Jag jobbade för ett antal år sedan på en nyhetsredaktion som är omskriven i hennes böcker, och fördomarna och okunskapen kring hur denna redaktion (som alltså inte är en kvällstidning) jobbade var helt hårresande. redaktionen hade en ganska central roll i storyn och det hade varit väldigt enkelt att ställa några frågor om hur man jobbade, men det var uppenbarligen inte gjort. Efter det slutade jag helt läsa hennes böcker för jag blev så störd. Man får gärna hitta på, men då ska man inte ge sken av att man är noga med research. Tycker jag.

Sen tycker jag att bloggosfären har gått completely overboard och är djupt oroad över det uppdämda hat som finnas där. Minsta misstag verkar ge bloggvärlden blodvittring och sen är allt tillåtet. Måtte man aldrig bli måltavla för det....

Den raka kommunikationens baksida

Jag har ett stort dilemma.

Jag tycker att det är sketaviktigt (för att prata sydsvenska) att ha en rak kommunikation med människor, inte minst när jag arbetar. Jag säger vad jag tycker och tänker på ett så klokt och samlat sätt som jag bara kan utan att mesa runt och slingra mig.
I alla fall är det vad jag själv tycker. Jag hatar hyckleri, missförstånd och informationsmissar och gör allt jag kan för att minimera detta inslag i min relation till andra människor. Det torde vara överflödig information att säga att det är en ganska viktig egenskap när man arbetar som arbetsledare i kommunikationsbranschen.

Nu till mitt problem.

Alltför många människor i min omgivning tycker inte att detta är det rätta sättet att kommunicera. De vill bara prata om det som är positivt och undvika allt jobbigt, eller så är de bra på att ha åsikter om andra men värdelösa på att andra har åsikter om dom.
Själv vill jag verkligen bara att det vi gör ska bli så bra som möjligt och jag vill gärna tro att jag är ganska bra på att ta när folk är raka mot mig.
Men det här att folk är så jävla känsliga och inte kan ta minsta lilla konstruktiva kritik utan att bli sårade eller gå i försvar det gör mig helt stressad. Jag vill inte vara en ond bitch som sårar folk. Jag vill bara att folk kan diskutera det de gör på ett vuxet och professionellt sätt. Men nu hamnar jag i nåns lags limboläge där jag antingen måste hålla käften och kväva mina ambitioner, eller känner mig som en häxa som gör folk ledsna. Oavsett vilket av dessa båda det blir så blir jag ledsen själv.
Och det tycker jag faktiskt inte att jag har förtjänat.