En chockkonsumtion av ljus

När den värsta paniken lagt sig över att dagsljuset helt plötsligt har försvunnit från den del av ens liv som är fritid, så brukar jag nå en fas då jag nästan hetskonsumerar levandeljus-stämning. Mörkret hinner knappt lägga sig (och jag hinner knappt få av mig kappan) förrän hela lägenheten badar i skenet av levande ljus. Som en extra bonus har det äntligen börjat tillverkas alldeles ljuvliga doftljus som man inte alls mår illa utan bara gott av.
Jag hittade några sådana när jag var på Ikea för nån månad sedan (skulle egentligen köpa hem en ny Billybokhylla, men insåg försent att en sån ju inte kan fraktas hem av en person i en helt vanlig personbil, lite snopet....), och köpte ett trepack ljus i glas som luktade vanilj, kanelbulle och chokladkaka (ett av varje sort alltså). När de sedan var slut så bröt stora ljusjakten ut. Jag var på Åhlens, Hemtex, Duka, Indiska, Rusta, Ica, ja, typ överallt, men ingenstans fanns några trevliga doftljus (inte heller så mycket ljus rent allmänt i de färger som jag har i mitt hem, vilket var lite av en chocker, för jag trodde att vinrött och olivgrönt var rätt inne...). Så trots bakfyllan och sömnbristen så stannade jag på IKEA på vägen hem från Malmö. Och jävlar vad det shoppades ljus! Jag köpte helt ärligt ljus för 500 spänn, och det blir en hel del kan jag säga. Men åååh vad mysigt det är! Det luktar vidunderligt och ser så hemtrevligt ut att jag aldrig vill lämna hemmet. Jag vill bara sitta min korgstol och sticka och lyssna på klassisk musik (vilket inte är riktigt sant, för efter en stund brukar jag tröttna och sätta på lite hårdrock/jazz/soul, eller så slår jag på P1, eller läser en bok, eller sätter på TV;n. Men ljusen består i alla fall....). Tänk att nåt som är så mysigt kan blir så förfärligt tråkigt efter några månader. Det är en gåta.... Men så är det ju, så därför är det lika bra att njuta medan tid är.

Lön för mödan

När jag nåddes av budskapet att Quireboys skulle göra tre spelningar i Sverige vidtog jag genast de nödvändiga åtgärderna för att kunna se dem. Jag bytte jobbhelg, raggade sällskap och sovplats och på Dagen D körde jag sedan (efter att ha ringt in en hjälte som fick ladda mitt döda batteri) efter en seg och långtråkig dag på jobbet de 14 milen till Malmö.

Och visst är det rätt kul hur man liksom ibland bara bestämmer sig för att något är värt en massa tid, energi och inte minst pengar (jag mutade till exempel soffägaren med en biljett till konserten).

Det var överhuvudtaget en väldigt trevlig kväll. Man kanske inte kan anklaga oss för att vara Wild and Crazy, men så är heller ingen av oss är tyvärr varken rockstjärnor eller 25... Men vi åt gott (indiskt), drack öl, talade om livet och världen och avslutade kvällen med en drink i Hiltons hotellbar (vilket ju onekligen var en kontrast till det hårt rockande KB). Bonafide (som var förband) var en väldigt positiv överraskning och KB är ju alltid KB.

Men det som ändå gjorde mödan värt, det var de magiska 20 minuterna i slutet av Quireboys konsert, när det blev elektriskt. Allsången, pianot, stämningen, munspelet och Spikes helt osannolika utstrålning (trots att han var full som en polispatrull) fick mig att försättas i trance.
De där minuterna så fanns bara jag och bandet på scenen och livet kändes helt fulländat.

Varför är det så svårt att komma ihåg att man nästan aldrig betalar ett för högt pris för de där små ögonblicken av lycka? (Jag kan till och med acceptera att jag helt oförtjänt blev riktigt bakfull)

Så barnsligt förväntansfull

I somras skrev jag lyriskt om hur Quireboys helt otippat kom att bli min bästa konsert på årets Sweden Rock. Så gissa hur glad jag blev när jag såg att de skulle komma tillbaks till Sverige! Så nu har jag bytt bort ett jobbpass, hittat två fullgoda ersättare till min ordinarie hårdrockkompanjon (som för tillfället befinner sig bland olivträd och K-pistar i en palestinsk by) och väntar nu med spänning på att kvällens konsert på KB i Malmö ska börja. (samt att dagens jobbpass ska ta slut och att min bil ska starta utan att jag behöver be grannen komma ner med startkablar. Jag hade glömt lampan på i bilen. Korkskalle.)

Såhär skrev jag föresten om Quireboys när jag listade årets Best of Sweden Rock:

Quireboys: Så här var det; Det var sista kvällen. Vi var trötta, slitna och inte minst så infernaliskt varma, för det var en sjukt varm dag. Men så småningom vaknade vi till liv och hade en alldeles bedårande förfest vid tältet. Och det var ärligt talat lite tungt att tänka att man skulle in på området igen. Scorpions lockade inte. Motörhead har man sett flera gånger och besvikelsen över Aerosmith satt kvar som en tagg. Men envisa jag hade en känsla av att jag ville se Quireboys, det gamla rockenrollbandet från 80-talet som jag vagt mindes lite av sen jag såg dem i Globen tillsammans med Poison och Whitesnake. Förutom W som skulle se Hinder, så gick resten av gänget på Motörhead, men M och jag knödde in oss i Gibsontältet för att se Quireboys. Och vilken lyckokick! För det första kunde man ju många fler låtar än vad man hade en aning om (I don´t love you anymore, Hey You, 7 ´clock), för det andra var publiken helt salig och sjöng med i allt. Sångaren Spike såg härligt förvånat lycklig ut. De kunde ju likagärna varit bortglömda, men det var de sannerligen inte. Spikes sköna raspiga röst, svänget och PIANOT och förstås den helt osannolika stämningen gjorde otippat det här till årets bästa konsert på Sweden Rock 07.

En annan grej om Schenströmaffären

På middagen igår pratade vi - förstås - om Schenström/Pihlblad-historien. (det blev sent...)
En sak man undrar är förstås vad man har för kultur inom TV4 om det

1) är okej att dricka alkohol med uppgiftslämnare. (vilket fler förstås har påpekat för längesedan)
2) är okej att lämna en ren spritnota till företaget och få dem att betala. Vad får reportern att tycka att det är okej? Hur tänkte han? och varför?

Det har kanske inte undgått någon att jag är journalist, vilket även övriga sällskapet på middagen igår var (och har varit i allt mellan sex och trettio år). Ingen av oss skulle komma på tanken att göra så. Vi jobbar visserligen inte på de stora redaktionerna i Stockholm, men för oss är det en fråga om etik hur nära man kommer sina uppgiftslämnare. Börjar man dricka vin ihop, då har man för längesedan passerat gränsen i min värld. Och om man mot all jävla förmodan skulle vara så dum att man satt på krogen med en uppgiftlsämnare så inte fan hade man gått till chefen med kvittot. Förbannat märkligt, måste jag säga.
Eller så är jag kanske bara en oskyldig och naiv lantisjournalist som inte fattar hur det funkar i den stora världen. Tack för det i såfall.

Äntligen fick jag öppna skumpan!

Ända sedan nyår har det stått en skumpaflaska (som förstås inte är riktig skumpa, men ni fattar grejen) i mitt kylskåp. Nånstans fram i mars-april började jag umgås med tankar på att göra något annat, med mitt (jobb)liv än vad jag gör idag, och på något sätt blev den där skumpaflaskan en påminnelse om det. Jag bestämde mig för att den skulle öppnas, när det var klart hur mitt nya jobbliv skulle se ut.
Sen har det varit ovisshet, nya bud, väntan, ånger, frustration, hopplöshet, mer väntan och till och med en hemsk släng av värdelöshet inblandat, men skumpaflaskan har stått orörd.
Jag började sänka ribban för vad som skulle få mig att öppna den där flaskan, och eftersom det under resans gång dök upp ett alternativ som innebär nya uppgifter men samma arbetsplats, så bestämde jag mig för att ett positivt besked i det ärendet skulle räcka för att få öppna flaskan.
Inte minst eftersom min egen inre process fram till beslutet att söka det jobbet (ett arbetsledande jobb) var något att fira i sig.
Och nu är visserligen inte papprena påskrivna, men alla inblandade är överens i allt väsenligt och eftersom en del utbildningsdagar väntar nästa vecka så har jag faktiskt gjort min sista arbetsdag på den nuvarande positionen.
Så när jag skulle till en kompis på middag igår tog jag helt sonika med mig fulskumpan och skålade för min nya jobbframtid med middagssällskapet.
Med skräckblandad förtjusning åser jag nu framtiden och hoppas med varje fiber av min kropp att den här förändringen visar sig vara precis vad jag behöver.

Den superskumma Schenströmaffären

Jag såg Agenda-reprisen när jag var hemma på lunchen.
Maken till krystad ursäkt för att få visa Afonbladets smygtagna bilder på Schentröm/Pihlblad får man leta efter. Helt jävla obefogat och virrigt rep.

När jag sen "knuffade" Schenström/Pihlblad så hittade jag ett initierat inlägg där Virtanen (vem annars) berättar att Pihlblad är gay och Schenström är gift. Så plötsligt blir storyn ännu märkligare. Varför talar man inte om det? Oavsett hur relevant det påstådda hånglet är i sammanhanget så är vi inte dummare än att vi fattar vad Aftonbladet ville få oss att tro när de publicerade bilderna. Så varför inte upplysa folk om att våra fantasier är osannolika. (Typ...)

För övrigt såg jag Parlamentet igår och fick en riktig insikt signerad Johan Glans: Om vår säkerhet vid en krissituation hänger på en sketen statssekreterare så har vi väl ett jävligt större problem än om hon var full eller inte.

Snacka om att den här storyn har blivit märkligare än märklig.
Det känns som att "nu sätter vi dit den där Schenström, för vi lyckades ju aldrig med den förre statsministerns statsekreterare....."

Eller vad är det jag missar?

Ett litterärt bakslag

Jag slog på stort när jag var i Stockholm häromveckan och köpte två inbundna böcker på en och samma gång. (Bengt Ohlssons "Hennes mjukaste röst" och Joyce Carol Oates "Svart Flicka, Vit Flicka")

Inköpen var min belöning till mig själv för att jag hittat tillbaka till läsandet de senaste åren. Jag ansåg att man absolut får köpa relativt dyra böcker för pengar som man kanske tidigare köpte öl för. Insåg också hur kul det är att läsa sprillans nya böcker när "alla" snackar om dom.

Men.
Bengt Ohlsson-boken (som jag började med eftersom jag fullkomligt ÄLSKADE Gregorius) är tyvärr en seg jävel och jag har inte haft ro att läsa så långa perioder som jag tror att den kräver. Alltså blir resultatet att boken aldrig tar slut, samtidigt som jag inte heller riktigt har samvete/lust att börja med ytterligare en bok. Jag brukar parallell-läsa en deckare, (minst) men när jag började med en häromdagen (Leif GW Perssons Samhällsbärarna som jag köpte för 20 spänn) så tyckte jag att även den var lite seg, så jag körde fast där också.
Så min litterära belöning blev istället ett ok och den senaste Bengt Ohlsson-boken som jag längtat så efter ligger nu på mitt nattduksbord som en ständig påminnelse om att jag övervärderade mitt bokslukeri.
Så snopet.

Svartjobbarfenomenet i rampljuset

Det är inte utan att småle som man tar del av de senaste dagarnas nyväckta debatt kring vilka moderata partiarbetare som har betalt för svarta tjänster.
Vilken uppståndelse det blir över något som vi ju alla vet förekommer inte bara bland toppmoderater... Missförstå mig inte, jag är en sann välfärdskramare och när det gäller svartjobb är jag moralist ända ut i fingerspetsarna.
Jag tycker att alla som ägnar sig åt det (köper eller utför) sviker hela det välfärdssystem som vi och våra förfäder lagt så många år på att lägga grunden till (och som de flesta av oss ändå verkar vilja skörda frukterna av så mycket det bara går).

Därför tycker jag att det är jätteintressant och bra att ett samhällsproblem som berör så många av oss, för en gångs skull också berör/påverkar politikerna. Det brukar vara det absolut bästa sättet att få till stånd en förändring. Att en generell åtstramning av skattesmitandet och en ökad lojalitet mot systemet sedan skulle kunna ge pengar till verksamheter som toppmoderaterna aldrig någonsin behöver utnyttja får man kanske bara se som en bonus.

Luuk + Magdalena Graf =skitbra TV

Ja, jag skrev ju bara häromdagen om hur bra jag tycker att Luuk är nuförtiden, och igårdagens avsnitt av Videokväll hos Luuk i SVT lade han in ytterligare en växel tycker jag. Hans och gästen Magdalena Grafs (Graafs?) klubb för inbördes beundran var söt, men fick kanske lite väl mycket plats, annars satt jag som klistrad. Hon var så skitbra, bjussade på sig själv, svarade ärligt och gripande när hon kunde, men sade också ifrån när hon inte hade något svar. Hon pratade själv om att hon har självdistans, och det må jag säga! Att kunna sitta och snacka om alla olika saker som hon gjort och stå för allting så rakt av utan både reservationer och bitterhet, det var riktigt imponerande. Och Kristian Luuk väjde inte för någonting. Han hängde fast i hur han inte fick ihop de olika bilderna av henne och hans egen drivkraft att få veta och förstå gjorde att det blev en av de bästa intervjuerna jag sett på mycket länge.
Bonus var det förstås att fru Hedman visade sig vara gammal hårdrocksbrud, samt att hela familjen faktiskt på riktigt varit på husvagnssemester i fyra veckor i somras. Så jäkla coolt!

Nån har lagt tillbaks bilderna......

Döm om min förvåning när jag upptäckte att någon lagt de senaste bilderna i en dold liten mapp som var lite svår att hitta. Ibland händer märkliga saker... So now I give you; My Hometown!


Utsikt från en uteservering inne i stan, en kväll i mitten på augusti

Skogen på berget typ 500 meter från där jag bor, i förrgår

Bibblan! Stans snyggaste och bästa hus, både ut och invändigt. För att inte tala om konceptet...

Kanske min favoritvy;Det fina fina slottet och den anrika båten

Och så om man vänder på sig så får man se det här. Bibblan skymtar i bakgrunden

Vattendraget känner alla till som kan hallands åar, det är den andra söderifrån...

Satan och alla andra svärord

Jag har ju köpt en digitalkamera. Det glömmer jag rätt ofta.
Häromdagen kom jag på det, tack och lov och gick ut och tog en hel hoper underbara oktoberbilder. Jag tänkte att jag skulle lägga upp dem lite fint här på bloggen, men på något sätt så har jag lyckats använda fel program eller nåt, så nu finns inte bilderna i min dator. Tyvärr fick jag också för mig at jag skulle passa på att radera alla typ 300 bilder som jag hade i mina kamera, så nu är ALLT borta. Dessa rasande vackra bilder på min stad och naturen, som jag tänkte framkalla och sätta upp på väggarna hemma.
Jag säger bara fan i helvete (och skriker samtidigt högt, dunkar huvudet i väggen och river ner ALLA böcker från min bokhylla, i alla fall i tanken)
Skit också.

På pluskontot kan jag säga att itunes valde att spela sunshine of your love med Cream just när detta hände, så helt vansinnig kan man ju inte bli då...

Det är ju ändå tur att man har sega dar på jobbet ibland

Hur skulle man annars kunna hålla liv i sin blogg?

Skitbra, halvtrist, kass, lysande - Luuks ojämna kurva

Jag lyssnade aldrig på Hassan av någon outgrundlig anledning. Men jag avgudade Knesset.
Jag älskade Sen Kväll till en början, men tröttnade så småningom.
Sen fattade jag ingenting av Goafton Sverige (eller vad det hette), men garvade läppen av mig vid årets melodifestival.
Och nu sitter jag klistrad varje söndag klockan halv sju när Kristian Luuk gör SVT:s för tillfället bästa program.
Förutom att programidén är helt lysande (att låta kända svenska plocka ut ett antal favoritvideor som förändrat deras liv, och använda dessa videor som rundningsmärken i ett samtal om livet), så är gästvalen spännande (Roy Andersson, Magdalena Graf, Annika Lantz, Leif GW Persson tex) och inte minst; intervjuerna är riktigt väl genomförda.
Jag har alltid ansett intervjutekniken vara Luuks akilleshäl, och något får mig att misstänka att även han själv och andra runt honom upptäckt det och förändrat det. Han är genuint intresserad, han frågar ibland de självklara, nödvändiga sakerna, men lika ofta de helt oväntade. Han lyckas dessutom väldigt väl med att intervjua folk som det borde vara väldigt svårt att intervjua eftersom han känner dem privat (Fredrik Lindström och i viss mån Annika Lantz till exempel).

Det är överhuvudtaget väldigt intressant att se vad som händer med folk som byter kanal. Luuk gick till SVT och hittade sig själv, något som även Peter Jihde gjorde en gång i tiden. Nu har Jihde lämnat SVT igen och...ja, man ska ju inte sparka på de som redan ligger. Därför låter jag även Ernst Kirschsteiger ligga kvar okommenterad. Jag nöjer mig med att säga Grattis Kristian Luuk. Och Tack.

Idolantiklimaxet

(Rubriken är av allt att döma inget egentligt ord, men jag väljer att skita i det)

Jag började titta på Idol 2007 eftersom jag tyckte att det verkade vara sällsynt bra kvalitet på sångarna det här året. Gynning och Berg var ju dessutom jättekul och passade lite otippat väldigt bra ihop. Favoritsångarna var sångerskor (Amanda, Evelina, Patrizia) och jag såg framemot en bra säsonmg av Idol, som annars haft lite svårt att fånga mitt intresse.

Men jag blev rätt blåst, måste jag säga. Om man bortser från det gamla bekanta fenomenet at brudarna alltid åker först, så är det också uppenbart att ingen (nästan ingen) riktigt lyckas leverera när tävlingen väl kom så långt som till fredagsfinaler. Det är ganska svajiga framförande rent sångmässigt, trista scenframträdanden och många gånger helt värdelösa låtval. Jag undrar om de aspirerande artisterna möjligen drabbas av att de måste bredda sig och inte kan waila runt i samma gmla trygga träsk som de gjorde vid uttagningarna. Eller har de dåliga coacher, som inte fattar hur man gör folk bättre?
Eller?
Jag vet faktiskt inte vad fanken som har hänt. Bara att jag inte längre är intresserad av att se vad de har att komma med. Jag tittar hellre på Doobidoo (och hånskrattar när Lasse Kronér kommer med elaka skämt om Peter Jihde).
Dit har man alltså kommit.....
Kanske ska böja supa skallen i bitar på fredan istället...

Och sen göra avbön....

Så läser man det här, och så vill man kräla i stoftet, säga förlåt för att jag tvivlade, du är fortfarande en gud och det du gör är helt osannolikt viktigt för så många människor som aldrig får sitt problem taget på allvar.
He´s gonna make a major difference, det är jag helt övertygad om.

Nu ska jag svära i kyrkan

Jag har ju som bekant varit en smula besatt av en viss hårdrockbasist den senaste tiden. En mängd inlägg i ärendet kröntes nyligen av en lång recension av boken "The Heroin Diaries", men när boken väl var läst så lade sig i alla fall en del av min Nikki Sixx-hysteri.
Igår hade jag lite dötid och googlade runt lite mer i ämnet och hittade då en artikel som ställde saker på huvudet litegrand. Jag är fortfarande exceptionellt imponerad av det han gör, och jag tycker förstås fortfarande att han är sexig som hell, och skriver skitbra musik, men...
Som tjej kanske man ska börja fundera lite när man läser en intervju med hans fd fru som berättar en annan sida av historien. Det kallas narcissistic abuse, och handlar om att bli offer för en man som är sjukligt narcissistisk (självälskande). Hela fenomenet och vad det kan få för konsekvenser är naturligtvis intressant i sig, och ger en en och annan tankeställare (även om artikeln är mer är lovligt oprofessionell och partisk). Men en annan sak som gjorde mig lite bekymrad var hur han (Nikki alltså) i rätten tydligen anklagade/påstod/återberättade rykten som handlade om att Donna D'errico sålt sex. Det kan man ju förstå att det inte var kul för honom mo så var fallet, men for gods sake, vi talar om en man som legat med tusentals brudar och öppet berättat hur han gått på horhus och köpt sex åt managers och andra. Så vem är han att moralisera över att någon säljer sex (om det nu ens var vad hon gjorde). Att rockbranschen ofta har en störande kvinnosyn, det var ju ingen nyhet, men jag kanske hade hoppats att Nikki Sixx hade vuxit ifrån den i takt med att han växte upp och blev nykter och klok. Möjligen hade jag fel.
En annan högst störande del i intervjun handlade om att Donna förutom deras gemensamma barn även har en tonårig son vars biologiska pappa är död. Sonen har under de tio år som hon var gift med Nikki sett honom som sin far och Nikki har (enligt artikeln) också sett honom som sin son. Tills skilsmässsan, då han plötsligt bara försvinner ur styvsonens liv och bara är intresserad av sin biologiska dotter. Ooops.
Även solen har sina fläckar, det vet vi ju, men jag hade i ärlighetens namn gärna fortsatt leva i ovisshet. Och nånting säger mig att en stor del av Nikkis fans också får göra det. Jag tror inte att hans exfrus berättelse får riktigt samma genomslag som hans, om man säger så.
Och så vet man ju förstås fortfarande aldrig riktigt vad som är sant och falskt...