Kärleksförklaringar

Man ska inte underskatta kärleksförklaringar, oavsett om de riktar sig till människor, företeelser eller ting. Till skillnad från Alexander Bard tycker jag nämligen att hat är en hemsk känsla och föredrar istället i 999 fall av tusen kärlek.

Jag älskar min DN prenumeration (för även om jag inser att den genomsnittlige läsaren inte är en lantis som växte upp med Vikingarna och semestrar till Mallis, så kan jag se hur mitt läsande av DN trots allt ger mig nya perspektiv som jag inte hade tidigare)

Jag älskar mitt jobb (för även om det kan vara vara stressigt, högpresterande, dåligt betalt och dåligt styrt så får jag göra det som jag är bäst på och när det flyter, då är det kärlek!)

Jag älskar min mamma (och det kan tyckas som en självklarhet, men ibland blir såna känslor bara så påtagligt starka. Samma sak gäller för övrigt hela famljen just nu)

Jag älskar havet (jag bodde i några år i mellersta Sverige, långt från havet och jag blev så instängd, så instängd. Nuförtiden kan den instängda känslan botas med en tiominuterspromenad till havet)

Jag älskar fotboll, musik, politik, Sverige, mina vänner, mitt hem, min ipod, min gitarr, Gilmore Girls, Godmorgon Världen, och mitt nya duschdraperi. Och lite annat...

Jag älskar inte hela tiden, såklart. Jag blir också arg, deprimerad, frustrerad, förtvivlad irriterad, trött, ledsen och hela middevitten.
Men faktum kvarstår; Jag hatar mycket, mycket sällan.
Jag vet inte riktigt varför, men det är väl ganska ofta grejen med känslor, att man inte förstår dem, eller styr över dem. Men jag tycker uppriktigt synd om alla dom som tycker att hat är en fantastiskt känsla. Jag skulle inte vilja vara i deras skor, hur mycket elit de än anser sig vara.

Nånting är kapitalfel!

Jag träffade en kille häromdagen som är en i raden av alla unga vuxna som lever på bidrag utan möjlighet att få en plats i arbetslivet. Han vill inget hellre än att få ett jobb. Han har utbildat sig till ett bristyrke, men kan tänka sig att rensa ogräs, städa, handla åt gamla, ja vad fan som helst bara han får nåt att göra och slipper leva på bidrag. Slipper sitta i sin sketna lilla etta och kolla på TV och spela dataspel. Slipper hänga med andra arbetslösa polare som super bort ångesten och inte orkar ta tag i sin situation. Men ingen vill ge honom jobb. Ingen vågar ta chansen att anställa honom.
Och jag blir så förgjordat jäkla skitförbannad.
Vad är det vi håller på med? En hel generation håller på att tappa tron på ett samhälle och en framtid som de ska vara en del av i femtio år till. Vad blir det av människor som får börja sina vuxenliv på det viset? Och vad i hela friden håller makthavarna på med som vägrar prioritera problemet och öppna sina ögon. Hälften av alla socialbidragstagare i det här landet är under 30 år. Hälften! Jag lovar och svär att jag aldrig mer ska klaga över min klena akademikerlön.
Och jag lovar och svär att ta strid för våra ungdomar.
Så ofta som jag bara kan.
Det är dags för alla oss navelpillande kverulanta gnällrövar som har en fast inkomst att sluta tycka synd om oss själva och vända blicken utanför vår egen egocentriska misär.
Och hör sen!

And the winner is...

Andreas Johnson!
Förra året sa jag, efter att ha hört halva Martin Stenmarcks bidrag, att han skulle ta hem spelet. I år säger jag samma sak om Andreas Johnson. Nu har man ju inte hört alla bidrag, men det får vara rikigt bra för att slå Andreas. Konkurrensen var ju mer eller mindre obefintlig (sällsynt kassa låtar var det inte det?) Men oavsett vilket så var det en riktigt härlig internationellt gångbar popdänga. Vad gäller Linda Bentzing så ska ju de som gillar klassisk schlager få sitt också, men allvarligt talat vad går hon på? Hon är FÖR mycket och är dessutom alldeles för grön när det verkligen gäller. Hon håller inte sångmässigt och vill liksom för mycket. Jämför med Andreas Johnson som bara är cool, glad och klockren.

Vad gäller Lena Philipsson så är det ju typiskt att folket ogillar när en kvinna skämtar om sex och tar lite plats. Själv tycker jag att hon är rätt kul men i ett annat sammanhang. Som programledare i meliodifestivalen ska man inte ta allt ljus. Hon ska lotsa publiken mellan låtarna, men hon är INTE stjärnan. Det stör mig enormt att hon (och de som producerar henne) inte fattar att det är låtarna och artisterna som ska bära programmet, inte programledaren.

En liten konspirationsteori

Jag är ett stort fan av konspirationsteorier, i stort och smått.
Idag ska jag lansera en liten en, från gårdagens Let´s Dance.
Det är ju ingen nyhet att juryn gärna ville bli av med Peppe även om tittarna verkade tycka annat. Själv var jag helt övertygad om att Arja Saijonmaa skulle åka ur, eftersom hon troligen har sämst publikstöd. Anna Book och Måns lär väl vara kvar till sist (kombinationen grymt publikstöd OCH duktiga dansare) och även Viktor kändes som ganska säker.
Visst var det då intressant att den som tittarna mest troligt skulle rösta ut fick 3 tior!
Frågar ni mej så var det mycket medvetet från juryns sida som visste att om Arja fick en förstaplacering från dem så skulle Peppe åka. Hade hon fått sämre poäng från dem så hade hennes publikstöd inte räckt till att slå Peppe.
Så tror jag, även om det också är fullt möjligt att det helt enkelt var hans tur.

För övrigt knäcker det mig att jag inte fattar curlingreglerna.

...åsså är det MYCKET roligare med damhockey. Förstås...

Drömjobbet

Måste bara säga det:
Man! I love my job!

En annan krock

KU-förhör med Freivlads och Göran Persson vs OS.

Jag trodde att KU-förhören med just utrikesministerna och statsministern skulle vara de bästa, men sanningen var att det var mycket mer intressant att höra tjänstemännen i förra veckan. Må så vara att konkurrensen inte var lika hård, men oavsett vilket så har vi ju hört ministrar slingra sig förr. Såååå himla kul är inte det, faktiskt.

Att kolla hur många sekunder det skiljer mellan skidåkare vid olika passeringar blir däremot aldrig gammalt.

För övrigt kan jag inte låta bli att flina lite över att vårt överreklamerade hockeylag fick däng med 5-0. Jag vet att det är opassande opatriotiskt, men jag har verkligen inget intresse av att hockeyn ska återfå nån status. Istället längtar jag till Fotbolls-VM allt vad jag orkar (och blundar för den där andra olämpliga krocken, se tidigare inlägg)

Partypingla

"Det bästa med att bli äldre är att det krävs så lite för att man ska uppfattas som partypingla".
Så sa en gång en av de coolaste 40+-mammorna som jag vet.
Vi var på en femtioårsfest och hon och hennes andra 40+-mammekompisar rockade loss i ett furiöst tempo och det slog mig att varje gång jag träffade dem på fest så gick de alltid loss lika hängivet. Må så vara att det hände tre gånger om året eller nåt, men inte desto mindre så fick de därför detta partypingleepitet.
Så var jag i helgen själv på ett sällsynt krogbesök. Och insåg att de som träffar mig där och då inte har någon som helst aning om att jag inte hade varit ute sedan i juli (eller nåt). Så länge man bara roar sig kungligt när man väl är ute (och ständigt har ett glas i handen) så kan till och med en tråkmåns som jag uppfattas som partypingla. Hade jag i själva verket varit en partypingla på riktigt och gått ut var och varannan helg så hade jag garanterat sett mer uttråkad ut (för lets face it så jävla kul är det inte på krogen i längden) och då hade jag paradoxalt nog förmodligen mer framstått som en sur kärring än en partypingla.
Livet är bra märkligt ibland.

OS är ju skitkul!

Alltså, jag är visserligen väldigt sportintresserad, men i normala fall så är det fotboll och friidrott som är mina favoritsporter. Vad gäller OS så brukar jag tycka att Sommar-OS är mycket roligare och att många av Vinter- OS-grenarna känns lite "Kalle Anka".
Men döm om min förvåning när jag fastnade framför TV:n i typ fem timmar i går eftermiddag. Jag hade hyrt en massa DVD-filmer över helgen (Dag och Natt, Alfie och Punch Drunk love) som jag inte hade hunnit se, men ändå valde jag Halfpipe och Längdskidåkning i stället.
Plötsligt känns det väldig typiskt att jag låg sjuk hela förra veckan, och inte denna.
KU-förhören är ju dessutom ännu mer spännande den här veckan....

Förkylning- ett virus?

Det finns de som säger att förkylning inte har med nedkylning att göra utan att det är fråga om ett helt vanligt virus.
Jag tror att det är bullshit.
Jag blir nämligen nästan aldrig förkyld, men efter att ha spenderat en svinkall fredageftermiddag på en vindpinad slätt (se tidigare inlägg) så åkte jag på en riktig praktförkylning.
Klart det finns ett samband.
Får jag säga vad jag tror så har någon (okänt vem) blandat ihop det hela med magsåret och hur det tvärtemot tidigare teorier inte hade med stress att göra. (något som jag för övrigt kan bekräfta eftersom jag stressat som satan i en massa år utan att få magsår....)
Å andra sidan så tror jag att hur trist det än är så ger det en jäkla massa perspektiv att vara sjuk. Man inser att man har en del att glädjas över, som man normalt bara gnäller över. (som att få kliva upp på morgonen och gå till jobbet).

Veckans Höjdare; KU-förhören (vilket inte bara beror på att jag varit sjuk, jag älskar att få en inblick i hur det funkar bakom kulisserna)

Veckans Bästa

Whitesnake kommer till Sweden Rock festival!
För en gammal övervintrad hårdrocksbrud som nuförtiden lyssnar rätt lite på hårdrock så krävdes det gamla tonårsidoler för att jag skulle komma iväg på Hårdrockfestivalen som jag snackat om i åratal. Då var året 2003 och sedan dess har festivalen blivit tradition.
Gillar man musik, friluftsliv (dvs bo i tält och duscha måttligt) och opretentiösa men genuint musikintresserade människor som är gamla nog att inte ligga och kräkas i diket så är festivalen liksom ett måste, även om man inte gillar alla band.
Och efter att 3 av mina dåtida (80-tal) favoritband återförenats och spelat de senaste tre åren (Whitesnake, Europe och Mötley Crüe) så började jag fundera över vad som fanns kvar att hoppas på. Då kommer beskedet att de största av dem alla kommer tillbaks igen!
Jag vet att jag är som en pubbig fjortis men kära nån vad glad jag blev!

(för övrigt kan jag säga i ärendet att Europe var supertrista och har förmodligen alltid varit även om jag inte fattat det. Inte ens John Norum kunde rädda dom även om han gjorde så gott han kunde. Mötley Crüe däremot må vara manschauvinistiska sexistiska överåriga tonåringar, men sicket drag det var på konserten! Det var länge sen jag släppte loss och var så genuint lycklig. Förmodligen inte sedan Whitesnake 2003....)

Goda vanor!

Jag har skaffat en bra vana som har hållit i sig praktiskt taget varenda dag i sex veckor.
Jag är nästan chockskadad!
Normalt sett är jag hedersordförande i sällskapet för tappade sugar, men av någon underskön anledning så har målet att promenera minst 40 min varje dag faktiskt blivit en vana som jag prioriterar.
Historiskt sett har jag haft ett problem med demoner som kommer krypande just när jag promenerar, demoner som lättast hålls stången med hjälp av mycket TV och förträngning.
Men nu har jag lite mer ro i själen och då behöver jag heller inte vara rädd för att gå ut och gå. Så nu har den där frihetskänslan som folk pratar om i promenadsammanhang även blivit min.
Äntligen!