Den som ger sig in i leken får tåla steken

Så sa vi alltid som barn, och på förekommen anledning vill jag damma av detta gamla uttryck.

Diskussionen om "näthatet" har cirkulerat ett tag, och här kan man idag läsa om hur en ståuppkomikers föreställning fick en person att uppmana folk att bomba Ebba von Sydows blogg med nedsättande åsikter. Personen i fråga (liksom komikern ifråga) gillar inte att Ebba von Sydow tjänar pengar på att uppmana unga tjejer till en lyxkonsumtion som de inte har råd med, och denna åsikt ville man så tydligt som möjligt förmedla. Alltså utsattes Ebba för en "hatattack", som Expressen lätt snyftmässigt skriver om idag.
Och jag blir heligt förbannad.
Inte bara för att jag absolut håller med om att Ebba von Sydow är ett gift för unga flickor, utan mest av allt för att hela debatten om hatet på nätet är så in i helvete knasig. Om man nu så jävla gärna vill bli känd på sina åsikter så måste man väl för allt i världen fatta att alla inte kommer att älska det man tycker. Att Linda Norrman Skugge, Patrik Ekwall och Ebba von Sydow alla blir utsatta för näthatet är ju egentligen inte så konstigt. Det har skapat en karriär på att ha åsikter - gärna kontroversiella - och nu bölar de för att folk blir förbannade.
Sen tycker jag naturligtvis att det är hemskt att folk har så mycket uppdämda aggressioner som de behöver få utlopp för, men samma aggressioner ger ju åsiktsmaskinerna själva utlopp för, med den skillnanden att de måste vara lite mer polerade. Och vi minns väl alla Elitlistan som mer eller mindre bara gick ut på hatfulla kommentarer. Om jag inte missminner mig så sa Alexander Bard då att hat är en fantastisk känsla. Jag tycker att han har hemskt fel, och tycker som sagt att det är sorgligt att människor går och bär på så mycket hat. Men vill man ha en karriär som går ut på att tycka så måste man ju vara beredd på att det får konsekvenser.
De vill ha framsidan av hela blogg- och åsiktsfenomenet, men de är inte beredda att ta baksidan. Och så får de dessutom sympati från den samlade presskåren. Kasst var ordet, sa Bull.

Med sorg i hjärtat

tog jag mig igenom Luftslottet som sprängdes. Trots att jag visste att det här med stor sannolikhet är det sista jag nånsin kommer att läsa om Salander och Blomkvist, så kunde jag inte behärska mig. Jag racerläste. Klockan elva i går köpte jag boken och klockan elva idag var jag klar, mer tom än lycklig.
Det är något magiskt med Stieg Larsson - vilket jag förstås är långt ifrån den enda att tycka- och efter en viss skepsis i början (det var något med titeln "män som hatar kvinnor...") har jag sträckläst alla tre böckerna. Jag läser helt maniskt, alldeles uppfylld av lycka och utan en tanke på omvärlden, och sen när det alldeles för snabbt är över är jag helt sorgsen och oförmögen att öppna en annan bok på flera veckor.
Luftslottet som sprängdes är inget undantag. Jag gillar antihjälten Salander så till den milda grad och jag gillar att Mikael Blomkvist bland alla bländade egenskaper också är en jävla relationshandikappad gigolo. Jag ska inte berätta så mycket om storyn, för jag vet att många har glädjen av att ha detta framför sig och inte som jag - kompulsiv behovstillfredsställare som jag är - redan har konsumerat det underbara.
Jag är bara så ledsen att Stieg Larsson aldrig hann skriva färdigt alla de där andra Salander/Blomkvist-böckerna som han hade planerat att skriva.
Underbart är kort.

Ett irritationsmoment

Jag har två feta plåsterlappar på ryggen som ska sitta där i två dygn utan att vätas och eller trilla av, och det är superirriterande. Plåsterlapparna är en allergistest och det är väl bra att göra ett sådant, men jag känner mig helt hämmad av de där jävla plåsterlapparna. Och så meckigt det kommer att bli att duscha och tvätta håret (vilket jag måste eftersom jag ska jobba i helgen). Tänk att så små saker kan få så stora konsekvenser.

Inte den här stugan

Jag avbokade stugvisningen.
Jag är jätteglad att jag agerade på intuitionen och faktiskt åkte dit, men jag får nog leta vidare efter den perfekta stugan. Pappa hade också varit där och kollat och han tyckte att det var ett mycket värre ruckel än han räknat med. Själv var jag mest beviken över närheten till promendastråket och bristen på enskildhet. Jag bor i en lägenhet där hundratals männsikor kan se vad jag gör när jag är på min balkong (vilket jag tex är just nu) och avskildhet är viktigt för mig. Men jag letar vidare. Eller så får jag hitta ett annat sätt att förändra mitt liv.....

Nu ska jag läsa Luftslottet som sprängdes, Stieg Larssons nya som kom ut idag. Åh vad jag har längtat!

Stugan igen

Jag och mamma åkte ut och kikade på stugan igår. Jag var för otålig för att vänta till fredag.
Den ligger 20 m från havet, helt osannolikt. Tyvärr ligger den också två meter från stans populäraste promenadstråk som går utmed kusten. Och eftersom stugan inte har någon riktig egen trädgård, förutom en liten berså, så kändes det som att man nästan satt i knät på de som går förbi. Stugan var ju förstås också raddig som fanken, men ingångspriset är på 225 000, så vad hade man väntat sig? Och renovera får man göra, även om man inte får bygga ut.
Lite för nära är det också till det villaområde som finns i andra änden av gatan, och kanske är det helt enkelt lite för "oödsligt" för mig. (Mamma tyckte - inte helt otippat - precis tvärtom)
På fredag ska jag få se hur den ser ut inomhus, och då ska pappa följa med. Det känns som att mycket står och faller med hur mycket/lite man får göra i trädgården. Kanske kan man göra en del så att det blir mer privat.
Fast det är också fullt möjligt att jag helt enkelt skiter i det.

Det står mitt namn

På en sommarstuga som jag hittade i en annons i dagens tidning.
Den har allt som jag kräver av en tillflyktsort.
Den saknar vatten och el, den är löjligt liten (16 kvm) , och ligger precis i slutet av en gata.
Mellan stugan och havet finns cirka 50 m skogsparti, vilket gör att stugan har lite skogstomt och alltså har både skogs och havskänsla.
Dessutom kan jag cykla hem till lägenheten och duscha, när det behövs.
Jag ska på visning på fredag, men har faktiskt redan börjat fundera över hur jag ska inreda den.
På bilden i annonsen kan man se en hängmatta där jag i fantastin redan ligger och läser och läser och läser. Och som extra krydda så ligger stugan på Aprilvägen, och april råkar vara den månad då jag är född. How´s that for a sign...
Jag tror att jag måste ha den där stugan...

Jag har visst glömt berätta

om min roliga incident i samband med hemresan från Spanien.
Den minnesgode och trogne läsaren (typ alla tre...) minns säkert hur en mig närstående förra året åkte till fel flygplats i samband med nedfärd till Spanien. Incidenten var synnerligen okarakteristisk för personen i fråga och faktum är att man fortfarande inte kan nämna det hela utan att personen i fråga får en synnerligen mörk blick och byter ämne.

I samband med att jag skulle hem från min månadslånga vistelse så skulle jag hämtas i Malmö efter att först ha sovit över hos min lillebror (eftersom jag kom hem mitt i natten) och det visade sig under sista veckan att resten av familjen hade trott att jag skulle åka hem en dag tidigare än jag skulle. Det innebar att vi fick ändra våra planer en del, eftersom de involverade hade andra planer och det hela blev onekligen lite besvärligt.
Näst sista dagen regnade det i Spanien och jag började så smått fundera över hur jag rent logistiskt skulle lägga upp packning, planering och städning inför hemresan. Då fick jag en känsla i magen och tänkte att jag nog skulle plocka fram biljetten som legat nedpackad sedan jag kom. Döm om min förvåning när det visade sig att jag faktiskt skulle åka hem den dagen!
Det blev till att racerstäda, slänga in tvätt i maskinen, packa och åka de sista ärendena. Allt under konstanta skrattattacker för erkänn att det var riktigt jävla komiskt. Tänk om jag hade åkt till flygplatsen på lördagen bara för att upptäcka att jag inte kunde komma hem.
Gissa vad resten av familjen hade sagt. Och gissa hur resten av mitt liv hade blivit med ständiga kontrollfrågor av typen "Har du dubbelkollat?", "Är du säker på att du har rätt för dig?".
Nu kan jag i alla fall säga att det ordnade sig till slut och att min intuition fortfarande är osviklig...

Lässtress

Jag borde inte sitta här och blogga.
Jag borde sätta mig och läsa färdigt boken som vi ska prata om på tjejmiddagen på söndag.
I morgon efter jobbet åker jag på 40-årsuppvaktning i Dalsland och kommer hem några timmar innan tjejerna kommer hit, så det lär inte bli så mycket läsande efter ikväll. Och jag har inte ens kommit halvvägs i boken. (Och det värsta är att B tyckte att jag skulle börja på boken redan i Spanien så jag slapp det nu rådande läget, men gissa vem som kaxigt trodde att hon skulle fortsätta konsumera böcker som om hon hade semester...)

Så Oscar Schell, here I come...

Klyschor blir klyschor för att de är sanna

Det är min fasta övertygelse. En klyscha är ju en utsliten fras och en fras blir bara utsliten om den används mycket och det gör den troligen för att den är sann, eller hur? En klok fotbollstränare som jag träffar ibland har dessutom sagt om klyschor att de inte är klyschor när man menar det man säger. Vilket ju är intressant, fast sant på ett sätt. Det knasiga är väl att det förmodligen bara är man själv som vet när man verkligen menar det man säger, och när man bara tar till en sliten fras som man har hört någon säga.

Hursomhelst; slitna fraser som inte kommer från hjärtat är bland det värsta jag vet och av samma skäl ogillar jag skarpt alla kedjemail som sprider en massa dyngiga floskler världen runt och dessutom har för avsikt att ge oss dåligt samvete om vi inte spelar med i dyngspridningen.

Icke desto mindre har jag faktiskt fått ett sånt där mail (jorå, jag har fortfarande en och annan vän som vågar, eller som jag inte vågat säga till kanske jag ska säga...) och faktum är att jag gillade en formulering. So here it comes;


Lycka är en resa inte en destination. Så arbeta som om du inte behövde pengar, älska som om du aldrig blivit sårad och dansa som om ingen såg dig.

Tänk den som kunde leva efter det....

Oz och Connelly

Så har jag då läst ut Amos Oz´s självbiografi "En berättelse om Kärlek och Mörker". Det var en bra, men märklig bok. Den tog en enorm tid att läsa och ofta kom jag på mig själv med att mina tankar vandrade iväg och att jag inte kunde hålla intresset uppe. Ibland var det precis tvärtom, jag susade fram över sidorna. Till slut kom jag fram till att beskrivningarna av människor, konversationer och skeende var jätteintressanta, medan beskrivningarna av miljöer och saker blev för detaljerade. Ibland tycker jag att han blir jobbigt pretentiös och namedroppande och tar sig själv och sin egen begåvning på enormt stort allvar, men ibland tycker jag bara att det är ärligt, spännande, lärorikt och oerhört intressant. Och hur det än är så känner jag att jag gillar människan Amos Oz och att jag väldigt gärna läser mer av honom. (hans korta men bländande "hur man botar en fanatiker" rekommenderas varmt!).

Häromdagen var det mastodontkö på Ica. Jag har aldrig varit med om maken och blev superstressad. Så jag gick till bokavdelningen och ryckte åt mig en bok att läsa i kön. Det blev uppföljaren till Michael Connellys Poeten, Fällan. Tjoho så besviken jag blev. Jag sträckläste förstås och blev fängslad, men allt det jag gillade i den förra var som bortblåst. Storyn höll inte måttet och slutet var minst sagt snöpligt. Jag tror att jag behöver vila lite från deckare nu.

Nästa bok blir "Extremt högt och otroligt nära" av Jonathan Safran Foer som vi ska ha läst i bokklubben tills på söndag. Den ser jag framemot att läsa (mitt val).

Hallandsåsens bästa tid är nu

Efter en månad i ett inte särskilt naturfagert Spanien så hade jag - naturromantiker som jag är - svår abstinens efter svensk natur. Så efter familjemiddagen hos föräldrarna drog jag till Hallandsåsen och de nyutslagna bokarna. Jag satte mig i en glänta med min Amos Oz-bok och bara njöt. Fåglarna kvittrade frenetiskt men förutom det var det helt tyst. Det var helt sagolikt!
Sedan körde jag till havet och satte mig för att vänta på solnedgången, men då var jag lite för tidigt ute och hann börja frysa, så jag fick köra hem istället.
Men jag fick i alla fall tillgodosett mitt behov av svensk natur, och fick faktiskt en galen idé på kuppen. Vad är det som säger att jag - en 37 årig skuldfri och fast anställd kvinna utan försörjningsplikt över någon annan än mig själv - inte kan ta ett lån och köpa en liten sommarstuga om jag nu älskar att komma bort från pulsen så mycket.
Egentligen ingenting, så nu har jag lärt mig webbadresserna till ett antal intressanta mäklare.
Man kan ju alltid drömma...