Klar med Guillou och Sixx är skickad

Fick mail från cdon.com sent i fredagskväll. De har skickat min Nikki Sixx-bok och den lär finnas i mitt hem inom två dygn. Jippi!

Under tiden läser jag Karin Alvtegens Skugga, en bok som är en lisa för själen efter att ha tillbringat ett antal dagar med Fienden inom oss. Alltså, jag hoppas (och är ganska säker på) att jag är en sån person som kan erkänna när jag har fel, och som inte låter prestige eller förutfattade meningar komma i vägen för vad jag tycker. Men i Guillous fall så var det verkligen inte en bra bok. Storyn är helt okej, budskapet likaså. Men vägen dit är inte ens i närheten av den totala njutning som det är att läsa Stieg Larsson. Man får inte samma flyt i läsningen och framförallt (som jag skrev häromdagen) så blir man ju så jävla provocerad av Guillous skeva verklighetsuppfattning. Han tror verkligen att han vet allt, men (chocker!) det gör han faktiskt inte. Och måste verkligen Erik Ponti (precis som Annika Bengtzon i Marklunds böcker) ALLTID ha rätt och aldrig ha några brister. Det är så tröttsamt!
Nej, nu har jag gett honom en chans till och kan lugnt luta mig tillbaka i vetskapen om att jag inte kommer att lägga varken tid eller pengar på något han skrivit i första taget.

60-talets svarta soulsångerskor - That´s Girlpower!

Jag har sedan ett antal år tillbaks snöat in på gammal svart soul från 60-talet.
Jag hittar obskyra soulsamlingar i diverse butiker med begagnade skivor, och sen blir lika glad varje gång min Ipod hittar en ny skön soul-låt som jag inte visste att jag hade.

Nyligen hörde jag ett radioprogram där (jag tror det var) Carolina Norén spelade gamla discoskivor från 70-talet och pratade om att de var de första feministiska sångerskorna.
Men det är ju faktiskt inte riktigt sant. De riktiga feministerna är ju 60-talets svarta soulsångerskor (som visserligen i många fall blev 70-talets discostjärnor, men det var ju tio år senare). Det slår mig ofta, ofta, hur brännande de där texterna måste ha varit då, inte minst när de dessutom kom från de svarta kvinnorna. Jag är säkert väldigt historielös, jag var ju inte med själv, och har inte läst så mycket om det här, eller pratat med folk om det. Jag bara tänker på det så ofta när jag lyssnar på låtarna, att det där onekligen var ett gäng kvinnor som inte var beredda att ta nån skit från sina män (i alla fall inte i textväg, hur verkligheten såg ut kan man ju bara gissa). Sen kanske de "riktiga" feministerna tycker att jag använder ordet fel, de här kvinnorna sjunger ju inte om samhället, "bara" om sina relationer, men det är väl en början så god som någon, tycker jag.

Här kommer några exempel:

Barbara Lynn, You´ll loose a good thing: (1962). Lynn skrev låten själv. Texten redan som 16 åring i slutet på femtiotalet. Det torde har varit ganska kaxigt på den tiden. Här är ett utdrag:

"This is my last time, not asking any more, If you don't do right, I'm gonna march out of that door, And if you don't believe me, just try it daddy, And you'll lose a good thing

Mary Lee Whitney; Don´t come A-knockin

Margie Joseph; Im fed up

Esther Phillips; Cheater Man

Mavis Staples ; You´re driving me (To the arms of a stranger)

Barbara Lewis; Baby, That´s a No No

Mable John; Running out

och så vidare och så vidare. Om det bara hade varit hälften så mycket girlpower i det som idag kallas girlpower (eller vad man nu kallar det) så hade vi ju kunnat vara glada.

Hur kan jag bli irriterad på Rosa Bandet-kampanjen?

Jag måste erkänna att det är lite pinsamt, men samtidigt så behöver jag nog få det ur mig.
Jag blir så störd när vissa välgörenhetsgrejer verkar blir en marknadsföringsgrej mer än en välgörenhetsgrej. Jag blir också arg på att visa behjärtansvärda frågor monopoliserar på vårt engagemang, medan andra försvinner ut i nån slags periferi.

Som när jag skulle köpa mina frukostflingor och upptäckte att jag inte kände igen förpackningen. Orsak: förpackningen hade blivit rosa, som ett led i den - vad det verkar - massiva rosabandet-kampanj som nu är på gång att skölja över oss igen. Värst är TV 3 och jag blir verkligen provocerad. Det är klart att det är jävligt viktigt att förhindra bröstcancer. Och det är klart att jag förmodligen kan kosta på mig att gnälla eftersom varken jag eller någon jag känner har drabbats av denna sjukdom. Men ändå.
Har jag fel när jag säger att bröstcancer tack och lov är en av få cancersjukdomar som vi faktiskt kan bota?
Har jag fel när jag säger att männen drabbas i samma utsträckning? (och ja, jag vet att det har kampanjats för dem också men inte tillnärmelsevis lika mycket.)
Och har jag fel när jag säger att det väl vore lite uppfriskande om vi kunde få se motsvarande engagemang i andra frågor som kan förtjäna uppmärksamhet. Sjukdomasproblem som också vänder upp och ner på tillvaron för människor. Sjukdomar som man kan förhindra för egen del (bröstcancer kan vi visserligen upptäcka själva, men inte förhindra)
Tänk om man tog missbruk på samma allvar, till exempel.
Kampanjade i stor stil för att förhindra att folk missbrukar alkohol, droger, smärtstillande, spel, sex, mat, jobb osv.
Eller om vi på ett bättre och bredare sätt skapade uppmärksamhet kring hur det är att leva med (eller ha anhöriga som har) Azheimers, MS, Epilepsi eller bipolära sjukdomar (till exempel).
Jag kanske har tappat bort logiken på vägen, och förlåt alla ni som drabbats av bröstcancer, det är inte ert fel. Men jag känner verkligen att jag är jävligt trött på den där sjukdomen.
Det har på något sätt bara blivit för mycket.

Evelinas revansch

Jag måste säga att jag tyckte att Idoljuryn var väl gårda mot evelina igår. Hon har en enorm potential, och att helt underlåta att ens nämna hennes anmn när det skulle spekuleras i vem som fick den sista finalplatsen, var fanimej oförskämt.
Fanstastiskt då att publiken satta juryn på plats.
Och helt rättvist dessutom.
Tjejerna är gerenllt mycket bätrte än killarna och att Evelina är bätrte än Tamela råder det väl innerst inne ingen tvekan om.

Och jag måste drista mig till lite gnälligt utseendesnack. Det känns lite förutsägbart, men jag kan inte låta bli. Ärligt talat: på vilket sätt förmedlade Knut så mycket mer känsla än Michel? Egentligen? (var det egentligen inte så att Kishti tycker att han är skitsnygg?)
Och hur kan man inte höra att Tamela sjöng riktigt surt mellan varven?
Hon är säkert en supertrevlig människa (det verkar hon vara) men inte fan hade hon kommit såhär långt om hon inte sett ut som hon gör?
Och det kanske inte är fel. Det kanske är så det funkar.
Men jag tycker att det är lite fattigt faktiskt. Riktigt så enkelspåriga är väl inte skivkonsumenterna? Eller så är det just det de är. Inte fan vet jag, förresten.
Jag är bara glad att Evelina fick den sista platsen. Det var helt rätt, rent musikaliskt, tycker jag.

Om att längta efter Sixx och få Guillou

Det slog mig plötsligt att det är klart att jag är bitter och sur och grinig över Fienden inom oss.
Den här veckan hade jag bespetsat mig på att få läsa en angelägen, rörande och brutalt ärlig biografi av Nikki Sixx, och istället tillbringar tid med en bok producerad av en man som nästan får ses som Mr Sixx Antites:

Total brist på ödmjukhet,
tvivelaktig verklighetsuppfattning,
och inte ens en gnutta Sex appeal

Nu får den där jävla boken (The Heroin Diaries, löjligt försenad på cdon. com och inget min bokhandlare var intresserad av att beställa) minsann ta och komma innan jag bittrar ihop fullständigt.

Guillous senaste - en delrapport

Jag kan bara säga en sak: Min uppfattning står fast.
Jag tänker fortsätta läsa ut boken, för på något sätt vill jag veta hur det slutar, men fy fan vad jag stör mig på pompösa märkvärdiga dryga jävla Guillou. Han kan liksom inte låta bli, utan måste sticka in sina självrättfärdigande små kommentarer och extremt störande värderingar och sabba storyn. Jag blir tokig.

Och en gång för alla; Dagens Eko är en sändning (kvart i fem och kvart i sex).
Ekot heter redaktionen. Vill han bara jävlas eller?

Förlåt Marie Picasso

Häromdagen skrev jag - inte särskilt snällt - om Marie Picasso i Idol 2007.
Jags skrev att hon krånglade till det och hade även en del synpunkter på hur hon såg ut. Nu har jag sett hennes framförande från gårdagens Idol (var inte hemma så jag såg det jag var mest nyfiken på på nätet) och konstaterar med glädje att hon var skitsnygg, och sjöng kanonbra utan att krångla till det. Tvärtom tog hon en egentligen ganska uttjatad ballad och gjorde den väldigt rakt och naket. Skitbra!

Sen såg jag förstås Amanda, och what more can I say. Splendido!
Evelina, however lyckas inte riktigt övertyga. Jag kan inte sätta fingret på varför.

Oh, Oh Otis - där är du ju!

Igår hittade jag en gammal polare som jag varit av med i flera år.
För många (i alla fall fem) år sedan köpte jag en underbar dubbel-cd med Otis Reddings samlade godbitar. Kort därefter försvann den och sedan dess har jag med jämna mellanrum förbannat att jag slarvat bort denna underbara skiva.
Det kändes liksom inte motiverat att köpa en ny (det var ingen såndär billighetsskiva), för jag misstänkte att den skulle dyka upp förr eller senare.
Senare visade det sig.

Igår hade jag ett gäng elektriker på besök som skulle installera bredbandsuttag (Vilket är en historia i sig; Jag tog fel på när de skulle komma med en timme och blev väckt av att fyra män ringer på och sedan kliver in i min lägenhet. När är nånsin hantverkare i tid?), och när jag kom hem efter jobbet så hittade jag (förutom all röra eftersom jag blev tvungen att tömma garderober och en stor jävla bokhylla) även min Otis-cd. Den hade tydligen ramlat ner bakom bokhyllan. Gissa vem som genast laddade ner skivan i datorn och poppade Otis hela kvällen. Hör är toppfem-listan just idag:

1) You left the water runnin´
2) Try a little tenderness
3) These Arms of mine
4) Mr Pitiful
5) Hard to Handle

Idol Amanda - min lön för mödan

Rätt ofta funderar man ju över varför man hänger framför Idol 2007 för att se den ena dussin(wannabe)artisten efter den andra framföra sina fantasilösa låtval.
Men nu vet jag varför.
Därför att nån gång då och då händer det att dessa - speciellt i år jävligt talangfulla - sångare hittar på något kreativt som får nackhåren att krulla sig på en. Dream a little dream är en gammal favoritdänga och Amanda Jensens version igår var helt outstanding. Ett par dussin guldstjärnor till henne.
Ett knippe stjärnor även till Patrizia som har den underbara förmågan att förmedla en äkta känsla och till Evelina som har den skönaste rösten av dem alla, om hon bara hittar rätt låt (hon var ju dessutom bara så jäkla snygg i sin nya look).

För övrigt noterar jag att Marie Picasso må vara tekniskt briljant, men att hon faktsikt krånglar till det lite för mycket. Hennes ständiga gråtande och vädjan om att bli sedd för något annat än den Big Brother brud hon en gång var, visar också med all önskvärd tydlighet att vi har att deala med en tjej som inte är helt trygg i sig själv (inte fan hör vi sköna Gynning vädja på det viset, hon bara kör på och hälften av oss har väl nästan glömt att hon faktiskt vann den där Big Brother-tävlingen för inte helt länge sedan) . Picassos plastikopererade ansikte förtydligar förresten känslan av att vi har att göra med en tjej med "selfasteemissues" (vilket alltså inte är någon anklagelse, bara ett sorgligt konstaterande, eftersom det påverkar hennes möjligheter att bli den stjärna hon så gärna vill bli)

Facebook - igen

Hörde på ekonomiekot idag om hur Facebook går så satans mycket med vinst och att man funderar på at börsintroducera företaget. Det fick mig att rysa lite och framför allt fick det mig att vilja påminna om vad jag skrev i ärendet nyligen.

Rakt in i Guillous fälla

Nyligen bloggade jag om Guillous senaste (eller snarare om hans något dubiösa metoder för att markandsföra den. Jag lyckades också såga honom som författare, eftersom jag aldrig riktigt gillar honom (Ondskan undantagen). Men gissa vad som nu ligger på mitt nattduksbord?

Jag KÖPTE den, till och med. Jag köper nästan bara inbundna böcker på bokrean, men jag köpte fanskapet när jag var och handlade på Maxi (tidigare på dagen hade jag dessutom köpt Alvtegens nya, också den inbunden....) Så jag promenerade helt enkelt raka vägen in i den fälla som JG och Piratförlaget gillrat åt mig för bara 149 pix och jag skäms en smula. Å andra sidan ska det mycket till innan jag läser Marklund.....

För övrigt har jag åkt på mitt livs blåsning (liten överdrift, men bara liten...) när det gäller att köpa böcker på nätet. Jag förhandsbeställde The Heroin Diaries (Nikki Sixx, se typ hundra inlägg den här månaden) på cdon och tänkte att nu kommer jag att kunna läsa boken så snart den kommer ut. Vad händer? Den är föresenad! De som beställt på Adlibris har redan fått den, men jag får vackert vänta. Och jag vet inte ens exakt hur länge, så det är ju inte lönt att boka om den på Adlibris. Jävla skit. Jag ville ha läst den tidigt!

Så här är det Niklas Ekdal

Ibland är saker och ting inte så jävla komplicerade. Ibland måste man inte vara en påläst, rutinerad och respekterad ledarskribent för att förstå. När Niklas Ekdal (DN) kliar sig i huvudet och undrar vad som är den stora grejen med alliansens budget, så kliar jag mig i huvudet och undrar vad det är som är så svårt för honom att förstå.
Ekdal skriver

Världens mest välmående land har fått sin genom tiderna starkaste budget och nästan alla klagar, från villaägare till snusare. Det är ovärdigt.

Och jag blir så jävla arg att jag är beredd att ringa och säga upp min prenumeration på DN på stående fot. Så här är det Niklas Ekdal: Det här landet har idag en borgerlig regering eftersom en massa vänsterväljare tog en risk och hoppades att en ny regering skulle ta oss på fötter, utan att sparka på de som redan ligger. Väl medvetna om att det fanns en risk att det trots allt skulle bli så, lade det ändå sin röst på alliansen och nu inser de att de gick på en jävla blåsning. De lade sin röst på ett alternativ där förmodligen inte ens en promille av de folkvalda någonsin har behövt uppleva det utanförskap som sjukdom och arbetslöshet innebär. De lade sin röst på ett gäng som tycker att det är okej att straffa sjuka och deltidsarbetslösa istället för att skapa ett samhälle där de som har bättre förutsättningar får dra sitt strå till stacken och det är klart som fan att de är förbannade. Och det faktum att du inte fattar det är förmodligen bara ett bevis på att inte heller du har behövt leva ett liv i utanförskap där pengarna inte ens räcker till att prenumerera på DN. Skäms på dig Ekdal!

Halt - Här får ingen passera

En av mina bästa vänner ska åka till Västbanken på söndag. Hon ska vara där som följeslagare i tre månader och jag är så galet impad av att hon ger sig iväg på ett sådant hedervärt uppdrag. Hon är extremt laddad och förväntansfull och ser framemot resan jättemycket, men jag måste erkänna att även om jag vet att människor lever i den där misären varje dag, så är jag bekymrad över hur det ska påverka henne. Jag läser så mycket skräckhistorier från människor som varit där och om hur knäckande det är att det får fortgå och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon inte ska gå sönder av att vara där (eller av att komma hem). Jag är övertygad om att hon kommer att göra en massa nytta förstås, och jag tror att det helt klart är hennes grej. Men man är ju ändå lite orolig...

Det värsta (och samtidigt det bästa) är att jag ju varit så förgjordat dåligt insatt i Palestinakonflikten, men nu har jag verkligen en anledning (och lust) att få en bättre bild av eländet. Hela murgrejen har jag till exempel inte fattat vidden av och jag bli helt matt när jag tänker att vi (mänskligheten) återupprepar gamla misstag om och om igen. When will they ever learn?

Verkligheten överträffar bloggen

Vissa dagar sprutar jag ur mig inlägg och åsikter, andra dagar är det tyst och tomt här i flera dagar. Och naturligtvis finns det en högst naturlig förklaring.
Verkligheten överträffar bloggen.
När jag sitter på jobbet och är såväl frustrerad som sysslolös känns bloggandet som en fantastisk sysselsättning. När jag är ledig och solen skiner, alternativt stora världshändelser sker på hemmaplan, då ligger bloggandet långt ner på listan. De senaste dagarna har jag hängt på stranden (jag badade!) och på golfbanan. På stranden var jag löjligt ensam (det var i torsdags och det var faktiskt bara jag på en strand som normalt sett är rätt välbesökt), medan det var ytterligare typ 36 000 som i söndags tyckte att det var en bra idé att besöka golfbanan. Det var en häftig upplevelse, även om jag tenderar att bli lite snurrig i huvudet av stora folkmassor.
Nu är man i alla fall tillbaks på det föga inspirerande arbetet och då intensifieras förstås bloggandet igen. Och jag har inte ens några moraliska betänkligheter. (eftersom jag skriver fort och när jag väl jobbar också jobbar ganska snabbt, vad sägs om den logiken...)

Om mediarapporteringen kring integrationspolitiken

Här hittade jag ett intressant inlägg angående rapporteringen om integrationspolitiken.
Lasse Granestrand är en journalist som förutom den här artikeln också skrivit en bok i ämnet. Jag har inte läst boken, men debattinlägget är intressant. Det handlar om hur medierna och debattörerna demoniserar i rapporteringen. Det blir svart och vitt och självklart vet medierna vem som är god och vem som är ond.
Och jag håller med honom. Jag tror att det är en farlig väg och ett av skälen till att Sverigdemokraterna får fritt spelrum. Å andra sidan så tror jag att sakta, sakta är på väg mot en lite mindre demoniserande rapportering kring invandringspolitiken. Jag hoppas det.

Idagens DN får Granestrand tre frågor på DN Kulturs sidan 2. Journalistens sista fråga är:

"Du är för en generös invandrings och flyktingpolitik, men tycker samtidigt att man måste ha en kritisk inställning. Hur får du ihop de båda perspektiven?"

Frågan visar bara alltför väl hur journalister (med flera) tänker i ämnet, och Granestrands svar är väldigt bra:

"Hur menar du få ihop det? Du menar att man inte skulle kunna prata om problemen för att inte väcka främlingsfientlighet? Det tycker jag är en märklig hållning."

Det tycker jag med.

Nikki on Capitol Hill

Här kan man se videoklippet från när Nikki Sixx pratade på Capitol Hill.
Coolt att en gammal rockjunkie får chansen att prata inför maktens män....

Oops, jag har blivit en bitterfitta

Det torde inte komma som en överraskning för mina trogna läsare att jag inte är sådär överdrivet förtjust i mitt jobb för tillfället. Tyvärr är det lättare sagt än gjort att hitta ett alternativ utan att behöva flytta och det gör onekligen att man känner sig lite låst. Eftersom företaget jag jobbar för behövde spara pengar och skära ner på personal så gick det för ett tag sedan ut ett erbjudande om att sluta med avgångsvederlag och om jag uttrycker mig milt så kan man väl säga att intresset var hyfsat.... Så hyfsat att alla som ville inte kunde få det där erbjudandet, trots att företaget hade lovat det.
Så nu går det det kvar ett gäng på företaget som inte fick chansen, medan ett par tre stycken som fick chansen inte verkar ha fattat att deras lycka blev någon annans olycka. Speciellt en dam är synnerligen okänslig och glider in på jobbet med jämna mellanrum och kvittrar över hur lycklig hon är och hur hon inte saknar det här stället alls. Nyss var hon här igen och jag ljög och sa att jag inte hade tid att prata. (jag skulle ju skriva det här blogginlägget....) För jag blir så jävla provocerad. Fy fan vad jag hade varit glad om jag hade sluppit ifrån this Hellhouse och samtidigt fått betalt för det.

Lars Ohly - kungen av Dogmatism

Idag debatterade Lars Ohly (v) och Fredrik Malm (fp) i P1morgon huruvida USA ska dra tillbaka sina trupper från USA eller inte. Och man kan ju tycka en hel del om kriget i Irak (och tro mig, det gör jag) men nån jävla måtta får det väl ändå vara på hur envist man hävdar sitt "Vad var det jag sa" och hur oförmögen man är att se saker utifrån det nyuppkomna läget. Trots att det var så tidigt på morgonen så trängde svåra ord fram i mitt huvud- dogmatisk , dogmatisk DOGMATISK.
Ändå blev jag paff när Fredrik Malm till slut påpekade att Lars Ohly var lite väl dogmatisk....
Jag har tidigare hävdat att folk är orättvisa mot Lars Ohly, och tyckt att hans engagemang och hans principfasthet ändå på något sätt är beundransvärt.
Men idag rann bägaren på något sätt över.
Nu är han körd i mina ögon.

Allt beror på hur man ser på saken....

En snubbe på Arbetarbladet har skrivit den hittills kraftfullaste sågningen av Sixx: AM:s Soundtrack till The Heroin Diaries. Sågningen är väl underhållande på sitt sätt, men jag ska inte låtsas som att jag inte blir provocerad. För det blir jag. Varför förstår man om man orkat sig igenom mina tidgare inlägg i ämnet....

"Pretentiöst är bara förnamnet på det här projektet. Motley Crues basist Nikki Sixx nöjer sig inte med att bara släppa en bok om hur jobbigt livet som rockstjärna varit. Så här kommer soundtracket till boken. Det är väl det bästa snubben kunde åstadkomma när det visade sig att ingen ville göra en film på hans story. Förvånande nog är plattan inte fullkomligt värdelös! Soundet hämtar inspiration från den moderna, lättlyssnade hårdrocken och väver in lite tuff smuts Ì produktionen. Men den uppenbara bristen på självdistans från herr Sixx sida skjuter ändå enorma hål i bandets fötter. Hälften av spåren innehåller dova, dramatiska citeringar ur skivans litterära förlaga. Det är töntigare än en hel källare fylld med frimärkssamlare som tillsammans kollar igenom en underklädeskatalog från H&M. " David Jannati, Arbetarbladet

Här kan man också läsa en intressant diskussion om Nikki Sixx där "ickefrälsta" ger sin syn på uppmärksamheten kring honom, apropå hans medverkan i en talkshow på TV-kanalen Fox.

Tack Zlatan

Mitt fotbollsintresse har gått lite på lågvarv på sista tiden. Jag har inte gjort någon djupare analys av varför, men jag tror att det delvis var en fråga om självbevarelsedrift. Det är väldigt jobbigt att hoppas och bli besviken, och trots det fina EM-kvalet så sitter bevikelsen över VM kvar ändå. Hursomhelst så såg jag förstås Danmarksmatchen och efter den så finns det bara en sak att säga. Tack Zlatan.
Tack för att du hittat tillbaks till formen.
Tack för att du är så jävla bra
Och tack för att du är svensk.
Det finns mycket att säga om den mannen (och det har gjorts så att det räcker och blir över) men för mig personligen är det bara viktigt att han är en asbra fotbollsspelare som igår gav mig tillbaka glädjen av att titta på fotboll.
Nog så.

The Heroin Diaries - Det underbara Soundtracket

Jag kunde inte låta bli. Var tvungen att göra en låt-för-låt recension av den bästa skiva jag hört på mycket, mycket länge.

01: X-mas In Hell Ett lyckat intro som består av intrumental musik kompat av Nikkis högläsning från dagboken. Starkt.

02: Van Nuys Suggestivt, med en skitbra text. En av de bästa låtarna. James Michaels sjunger grymt bra.

03: Life Is Beautiful har jag ju hört typ 300 gånger nu, men den är catchy och hård och mitt i prick. "you can´t quit until you try, you can´t live before you die you can´t learn to tell the truth until you learn to lie you can´t breath until you choke, you gotta laugh when youre the joke "

04: Pray For Me Min egen personliga Primalskrikslåt. Jag kan lägga så mycket eget bagage i den låten att jag vandrar i väg lätt som en fjäder varje gång jag sjungit med hemma i vardagsrummet (förlåt grannarna)

05: Tomorrow En till såndär låt som kan bli en klyscha, men som ändå säger så mycket om vad det handlar om. Var vill du egentligen vara i morgon? Det är det som måste avgöra vad du gör idag. "Are you terrified by sadness, have you given in to madness, you´re runnig out of places to hide", borde jag nog sätta upp på väggen nånstans...

06: Accidents Can Happen Ja jävlar. Om återfallen, och stödet man behöver efteråt. Den låten blir som ens egen snuttefilt i sorgen efter ett bakslag. DJ Ashba leverar dessutom ett hederligt gammalt gitarrsolo som värmer min själ.

07: Intermission Ytterligare ett instrumentalt parti med läsning ur dagboken. Funkar även det, men jag erkänner att jag hoppar över det då och då...

08: Dead Man's Ballet Åh. Sorgen över hur det kunde gå så fel för den lilla begåvade pojken kan förstås tyckas smetig. Men jag känner sorgen och jag älskar den här låten rent musikaliskt. Pompös, mäktig och väldigt speciell.

09: Heart Failure Jag pendlar i vad jag tycker om den här låten, som även den inleds med högläsning ur dagboken (som slutar med "after all, we were the drugscouts of america"). Texten är svinbra men det är något i refrängen som inte riktigt svänger. Men den, liksom så många andra de andra av låtarna har en så skön dynamik mellan lågmält - intensivt - aggressivt. Jag gillar det.

10: Girl With Golden Eyes Handlar om kärleksförhållandet till heroinet. En bra ballad, men inte den bästa (det är kanske en ballad för mycket på den här skivan om man ska vara ärlig). I slutet läser Nikki om hur han tog sig ur, dag för dag, varvat med refrängen "everything will be okej" och det är väldigt bra.

11: Courtesy Call Så jävla stark. I bakgrunden hör man hur någon/några försöker ta sig in ett rum. I slutet kommer de in och hittar av allt att döma en överdoserad person. Artighetsvisiten (courtesy call) kommer om jag fattat det rätt från liemannen som dock inte har planer på att ta med sig Nikki den här gången. Där är ett gitarrriff på ett par ställen i den här låten som bygger på bara fyra nedåtgående toner, väldigt basic, men det är kanske min fyra favorittoner på hela skivan. De är som en smäll på käften.

12: Permission En i raden av ruskigt bra ballader. Texten är helt jävla sagolik. Om att kapitulera, skulle jag vilja säga. Kapitulera inför vad det än är som man försöker dölja och bara acceptera. "Well I close my eyes, remove each piece of armor one by one." Dessutom är dynamiken fenomenal och James Michaels sjunger så sanslöst bra här.

13: Life After Death Den enda låten som jag egentligen inte gillar. Jag gillar ordleken i titeln och den är ju en lämplig sistalåt. Texten återigen är förstås bra, mest dagboksläsning igen (åh vad jag längtar efter boken!) Särskilt gillar jag den insiktsfulla och träffande raden "You know addicts, we think everything is about us, don´t we?". Men det är en för rörig låt rent musikaliskt. Jag gillar inte refrängen och jag tror att det kanske blir FÖR mycket rockopera över hela låten.

Om klyschor och plattityder

Jag har nu lyssnat i två dagar på den efterlängtade skivan Heroin Diaries med Sixx AM. Och även om recensenterna tenderar att tycka att det är tråkigt och platt, snarare än lysande och känslosamt (eller kanske just på grund av det) så måste jag säga att jag är så jävla tagen av skivan.
Varenda textrad vandrar in och slår sig ner i mitt hjärta och jag åker känslomässig bergodalbana i takt med de musikaliska vändningarna i de olika låtarna. Jag tror att det är som en annan av mina idoler sade en gång (han är fotbollstränare) "Och det är ingen klyscha för jag menar det".
Det som i den enas öron kan vara en plattityd är i en annans öron poesi.
Det handlar väl om var man själv står i livet och hur man ser på den som säger det. Vet man att Nikki Sixx har strugglat med sitt missbruk och man samtidigt har nån slags egen erfarenhet av vad den kampen handlar om och innebär, då tror jag att skivan landar på ett annat ställe än den gör om man bara ser skivan som en i mängden. "All of my devils are free at last, and all my secrets revealed" (från Permission) kan likagärna vara en plattityd som det kan vara tolv ord som precis beskriver vad det handlar om. Beroende på var du står själv i livet. Själv är jag såld i alla fall, och gråter lite varje dag, till olika låtar varje gång.
I nästa inlägg recenserar jag skivan låt för låt.

Yttrandefrihet vs Hets mot Folkgrupp

Hörde en debatt på radion i morse, som handlade om idén om att förbjuda skändningar av profeten Muhammed för att kunna stoppa provokationerna mot Islam utan att tulla på yttrandefriheten. Och jag var visserligen lite seg i huvudet men det kändes som ett rimligt argument.
Hets mot folkgrupp är ju förbjudet och förolämpning kan vara ett brott, så varför kan man inte lagstifta mot en kränkning av Islam. Jag har svårt för att se något annat syfte med att publicera bilder på Muhammed än att provocera, kränka eller hävda yttrandefriheten. Nån annan vits kan det väl inte finnas med att göra Muhammed till en rondellhund?
Eller tänker jag galet nu?

Wherever you go I will follow - Om faceboookfaran

Fler och fler som jag pratar med börjar tappa intresset för Facebook. Det är som högstadiet all over again, är den vanligaste kritiken. Man ska samla vänner på hög och kan kasta saker på varandra (och det känns ju sådär lockande).
Samtidigt har en hel hoper människor aldrig hört talas om den senaste månadernas farsot i cyperspace, och det är ju onekligen intressant hur våra internet/medie-vanor kan bli en sån vattendelare när det gäller vad vi känner till och inte i den här världen. Och visserligen är jag ännu stark nog att stå emot för egen del, men med tanke på att jag fallit för en massa andra internetflugor så kan jag säkert räknas in i den skara får som jag nu tänker beklaga mig över.

För visst finns det ett problem i vår ambition att ständigt haka på den senaste trenden i det nya snabba informationssamhället. Vi är så nyfikna och så angelägna om att inte missa något stort att vi glömmer bort att tänka efter. Vi glömmer ställa de relevanta frågorna som till exempel:

Varför?
Till vilken nytta?
På bekostnad av vad?
och (inte minst) I vems intresse?

Den som tror att Facebook är skapat för att vi ska ha nåt kul att slösa bort tiden med när vi egentligen borde jobba, den har ju fel. Den som tror att det är skapat för att vi ska kunna återknyta kontakten med gamla klasskamrater som vi (inte visste att vi) hade saknat, trodde nog också fel.
Någonstans på nån gata ute i världen går det någon och skrattar, inte hela vägen till banken (eftersom han/hon/de garanterat använder internetbank och kreditkort), men skrattas det gör det. Tro mig.
Och tänk den dagen som någon fiffig och ond propagandist får för sig att den ska utnyttja vår vilja att haka på trender och vår rädsla att hamna utanför, till sin egna onda syften.
Jag vet att det kan tyckas lite konspiratorisk, paranoidt och överdrivet.
Men vi har sett det hända förr. Inte exakt på det sättet förstås, för allt är ju föränderligt, men vi borde veta bättre än att glömma bort att tänka själv.
Annars kan det gå åt pipan när vi minst anar det.
När det gäller saker fan så mycket värre saker än Facebookflugor.

Om självkritikens betydelse i ett välfungerande samhälle

Det brukar heta att män har mindre självkritik än kvinnor. Och även om jag ogillar generaliseringar av den sorten så måste jag tillstå att jag i det här fallet tror att det ligger något i det. Frågan är då hur omfattande den bristande självkritiken är och om den egentligen har någon praktisk betydelse. Man kan ju tycka att en bristande självinsikt bara påverkar den som lider av den, men sanningen är ju egentligen att alla runtomkring också drabbas, inte minst om man har en ledande position (vilket ju fler män än kvinnor tenderar att ha).

Ponera att man är helt övertygad om att man är en jättebra chef, som har fantastisk hand med sin personal och är omtyckt av alla. Och så är man i själva verket en tyrannisk despot som berövar personalen deras arbetsglädje och kanske till och med skrämmer bort folk från arbetsplatsen. Då är den bristande självinsikten onekligen ett stort problem.
Eller om man tror att man är en smart jävel som har en fanstastisk känsla för att göra affärer och fatta kloka ekonomiska beslut. Och så är man bara en korkad jävel som lyssnar för mycket på överreklamerade analytiker. Då är den bristande självinsikten förstås också ett stort problem.

Orsaken till att jag har börjat fundera över detta är att jag såg IDOL 2007 i TV 4 igår. Och jag blir så häpen, så häpen över att det fortfarande, efter alla dessa säsonger, finns så många människor som verkligen på fullaste allvar lever i en värld där de är övertygade om att de är mycket (MYCKET) bättre än vad de egentligen är på att sjunga.
Jag började fundera över om det är ett mänskligt drag och om den bristande självinsikten finns hos andra människor som ägnar sig åt andra saker, men som inte blir avslöjade i TV.
Jag började fundera över vad det beror på, och om det kanske är så att vi lever i ett samhälle där vi bara talar med/genom datorer eller tittar på TV och där vi alldeles för sällan möter människor som verkligen kan nå oss på djupet och få oss att förstå att vi faktiskt inte är så bra som vi tror. (alternativt att vi är väldigt mycket bättre än vi tror. Det är väl den andra sidan av problemet, som jag får avhandla nån annan gång) Och kanske lever vi i en värld där ingen riktigt vågar säga sanningen eftersom vi är alla så rädda för konflikter, rädda för att bli ensamma utan horder av vänner att festa loss med eller adda på facebook. Så istället lallar vi runt i en tillvaro där vi lurar varandra att tro att vi är/måste vara något helt annat än vad vi egentligen är så till den milda grad att vi till slut likt förbannat bara blir så jäkla ensamma. Och i värsta fall fullständigt bortgjorda i TV.
Det är för sorgligt.

Nu vill jag hem till min nya skiva!

Jag har haft en pissdag på jobbet idag. (tekniskt sett så HAR jag en pissdag, eftersom jag inte får gå hem förrän 16.45, men mentalt har jag redan lagt av). Mina arbetsuppgifter går bland annat ut på att ringa till människor som ska ha åsikter i olika ärenden och vissa dagar så ringer man och ringer och ringer, och får ingen kontakt. Man ringer folk i än det ena än det andra ärendet i hopp om att någon jävel ska kunna ge en något konkret att gå vidare på, men som så ofta så fortsätter det gärna jävlas när det väl har börjat. Idag har jag har ringt och sökt hur många människor som helst, och om de väl ringer tillbaks (vilket jag just idag hoppas att de inte gör) så kommer jag knappt att veta vem jag har sökt i vilket ärende.
Så nu räknar jag minuterna tills jag ska få cykla hem och ladda min ipod med Sixx: AM-skivan som äntligen kom på posten idag. Sedan ska jag snöra på mig mina nya promenadskor och ge mig ut på en solig promenad med Nikki och grabbarna i lurarna.
Och hoppas att jag gillar det jag hör.
I lokalbladet idag blev skivan fullständigt sågad och jag har sett ett par liknande recensioner när jag googlat. Å andra sidan så har den fått en del lysande kritik också, så jag drar slutsatsen att vi som kan storyn och vet var musiken "kommer ifrån" rent levnadshistoriskt, kanske har lite mer överseende med utfallet av skivan och lyssnar med andra öron. Eller så är det återigen jag som har ett grumlat omdöme på grund av min beundran för Mr Sixx. Det finns förstås ytterligare ett alternativ; Att jag - oh hemska tanke - inte gillar resten av skivan lika mycket som de låtar jag lyssnat på på Youtube, men det ser jag i nuläget inte som ett realistiskt alternativ.
Inte konstigt att jag har bråttom hem idag.


Om bilderna:
Jag deltar i ett Nikki Sixx forum på nätet, och där har det blivit en grej att man inte postar ett inlägg utan att bifoga en bild. Och eftersom det finns oändligt många Nikkibilder därute så har jag börjat göra samma sak när jag skriver blogginlägg i ärendet. Visst är det lite tonårsaktigt, det kan jag (om än motvilligt) tillstå. Men det bjuder jag på.

Genomskinligt Guillou

Jan Guillou gillar inte Stieg Larssons böcker.
Han föredrar Camilla Läckberg.
Läser jag i Aftonbladet att han sagt i Mix Megapols morgonprogram.
Han antyder (alternativt säger rakt ut, välj själv) att Stieg Larsson inte sålt lika bra om han varit i livet. Förutom att det är en ganska tarvlig kommentar som jag personligen anser vara felaktig (för min del är Stieg Larsson mer eller mindre gud i en värld där Guillou känns jävligt trist och Läckberg är en amatör, men det är ju en smaksak), så är det också så jävla genomskinligt vad han är ute efter. Att Guillou är allmänt mediakåt är ju ingen nyhet, men att han är synnerligen mediekåt just nu får man beviset på när man bläddrar två sidor vidare efter artikeln i AB.
Där hittar man en annons som förtäljer att Guillou har en ny bok på G, och man ler lite trött när man inser att mannen kan konsten att skapa uppmärksamhet i rättan tid. Och inte nog med att han får allmän publicitet på grund av sitt uttalande; risken är dessutom stor att en massa Stieg Larsson-förälskade läsare blir nyfikna på att jämföra dessa båda herrar och därför endast i detta syfte kämpar sig igenom en långrandig och löjligt detaljrik roman signerad Janne G. På så sätt lyckas Guillou med konststycket att profitera på en död man som han dessutom tycker är en sopa.
Det är lågt.
(Till och med lägre än, ja ni vet...)

Nikki for President

Ja, jag vet att jag förivrar mig lätt. Speciellt om mitt omdöme är grumlat av beundran. Men min högst personliga entusiasm inför Nikki Sixx´s engagemang när det gäller drogmissbruk har nu övergått till att även omfatta de fina salongerna. Som första rockstjärna någonsin ska Nikki tala i Capitol Hill (det amerikanska parlamentet) i Washington i samband med ett årligt evenemang mot alkohol och drogmissbruk. Händelsen inträffar på torsdag och jag vet, jag vet, jag VET att det är barnsligt, men jag blev lite stolt.

Det är en viktig fråga det där, och jag tror att en cool men smart rocker som "been there, done that" kan lära många väldigt mycket om hur man bättre tar upp den så svåra kampen mot drogerna. You go Nikki!

Ett korkskallepartis existenberättigande

Det förvånar mig å det grövsta att de två kategorier människor som mest av allt brukar hävda demokratins principer, det vill säga journalister och politiker, är just de två kategorier som envist, tjurskalligt och föga demokratiskt fryser ut, smutskastar och idiotförklarar Sverigedemokraterna.
Inser de inte att det blir kontraproduktivt som fan att utesluta Sverigedemokraterna från de politiska rummen och att kategoriskt ägna journalistisk kraft åt att få Sverigedemokraterna att framstå som korkskallar?
Missförstå mig inte; Jag tycker att Sverigedemokraterna är korkskallar.
Jag tycker att de har synnerligen tvivelaktiga åsikter.
Och jag tycker att det är högst beklagligt att en del av Sveriges befolkning anser det befogat att rösta på detta korkskalleparti.
Men jag tror inte att det blir färre som röstar på korkskallepartiet av att de etablerade politikerna fryser ut dem och av att journalisterna ser det som en personlig seger varje gång de får sätta dit en sverigedemokrat. Jag tror att vi blir av med korkskallepartiet genom att behandla dem som vi behandlar seriösa politiker och genom att låta dem själva måla in sig i det hörn där de hör hemma. Och om de - mot all förmodan - inte själva målar in sig i detta hörn, då kanske det fanns nån slags anledning
att lyssna på dem trots allt. Kanske behövs de - om så bara för en stund - för att få oss att förstå att det finns saker som man måste våga prata om, även om det finns korkskallar som tänker vända dessa saker till sin fördel och därmed skrämma varje människa med en åsikt i ämnet, till tystnad.

Och så det där med Maja Lundgren

Jag har förstått att det pågår en debatt bland kultureliten kring Maja Lundgrens bok Myggor och Tigrar. Jag förstod också ganska snabbt att debatten hörde hemma i en damm där jag själv inte simmar, och var därför föga intresserad.
Tills jag läste DN i lördags. Där anklagade Kulturchefen Maria Schottenius Bonniers förlag för att ha kört i diket i fallet Maja Lundgren och - inte minst - där tar journalisten Dan Josefsson all ära redlighet av densamma.
Och plötsligt är jag intresserad.
Denna kvinna har för några år sedan i ett mail till en mängd stora tidningar och flera journalister kallat en namngiven journalist för "kulturslemhora" och avslutat mailet med "Jag hoppas att prostatacancer och äggstockscancer drabbar alla korkade djävlar". Hon har i sin nyutkomna bok av allt att döma hittat på saker om nämnde Josefsson på grund av obesvarad kärlek och verkar rent allmänt vara lätt paranoid och sjukligt självupptagen.
Jag blir nyfiken på att läsa boken, nyfiken på att höra hur de som försvarar henne resonerar (och hur de kommer att bete sig när det står mer och mer klart att något är vajsing) och framförallt blir jag nyfiken på hur många fler knasbollar som får mediespace och behandlas som om de vore fullt friska.
Whatever happened to gott omdöme?

Den märkliga journalistskandalen

Det är så mycket som är så märkligt i Trond Sefastsson-historien, att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

* Hur kunde han tycka att det är okej att vara grävande journalist ena dagen och representera samma klientel juridiskt nästa dag? Tänkte han aldrig att det var ett problem? Tänkte aldrig hans omgivning och hans arbetsgivare att det var ett problem? Och om de inte visste, hur var det möjligt?

* Hade han ingen beredskap för hur han skulle hantera den dagen då de kriminella som så ofta förekommer i hans reportage, skulle tycka att hans bedömning av vad som var en grej eller inte, inte stämde med deras egen bedömning? Ingen beredskap för vad som skulle hända om han fick de där skrupellösa gangstrarna emot sig?

* Varför är det bara vissa medier som tycker att det här är en nyhet? Varför låter de etablerade medierna TV3:s insider och kvällstidningarna ta kommandot med sitt snaskande (och sina köpta intervjuer).

* Varför är det alltid så intressant att lägga ofantligt med tid och pengar på att kräva upprättelse för diverse kriminella figurer när risken är så stor att de blåser en? Finns det inte andra saker som man kan lägga journalistisk kraft och energi (och pengar ) på? (undrar en person som jobbat med kriminella, som vet att också de är människor som förtjänar en andra och en tredje chans, men som samtidigt också för länge sedan har lärt sig att det är en hård värld där det ljugs jävligt mycket)

* Varför är det alltid män som är "tunga" grävande reportrar (och hänger det på något sätt ihop med att grävreportage så ofta handlar om den kriminella världen?)

* Varför är jag inte förvånad?
(lyssnade på Sefastsson vid ett tillfälle i våras och slogs av hur tunn gränsen är mellan att vara grävande reporter och rättshaverist. Jag slogs av en massa andra saker också som jag nu på grund av tingens tillstånd har anledning att lista enligt ovan)